Jag och min bror

Jag har en tvillingbror. I lördags fyllde vi år och då lyckades jag få till ett foto på oss, vilket inte är så vanligt att jag får till (han är motsträvig till att bli fotad, bror min).

Det här med födelsedagar har jag funderat en del på under åren.

När vi växte upp var vår födelsedag något vi verkligen längtade efter under hela året, det var vår dag, då vi fick vara i centrum. Den dagen fick ingen vara elak mot oss eller domdera runt oss. Mamma var så duktig på att få oss att känna oss riktigt speciella och firade på vår födelsedag. Hon var fint på sådant, mamma.

Det var noga med traditionerna för henne. Först hörde man hur de smusslade och viskade i köket och sedan kom de in med tända ljus och många paket och sjöng. När vi var små brukade vi sova tillsammans den natten så de kunde fira oss ihop, när vi blev äldre gick de först in till min bror som är född 7 minuter före mig. Självklart måste man låtsas sova.

När vi flyttat hemifrån ringde mamma varje födelsedag på morgonen och sjöng för oss. November 2011 var första gången hon inte gjorde det, då var hon för sjuk. På förra årets födelsedag ringde jag och min bror till varandra och sjöng i stället. Det var första födelsedagen utan vår mamma i livet.

Under många år sa jag att jag inte tyckte att mina födelsedagar var så viktiga, jag brydde mig inte om att bli firad eller få presenter, sa jag. Kanske är det en del av att bli vuxen att ta avstånd från en barnsligt självcentrerad tradition. 

Men, på något märkligt sätt har det här med födelsedagen blivit viktigare och viktigare igen, så jag började fundera på varför det var så.

Jag tror att det både har att göra med att jag har barn och att jag mist min mor och börjat känna livets förgänglighet mer konkret.

Barnens födelsedagar är otroligt viktiga för mig att göra lika fina för dem som min mamma lyckades göra för mig. Men, det är också viktigt att de får fira sina föräldrar, sitt syskon och andra släktingar tycker jag, att man ger dem möjlighet att känna den glädjen som det är att göra något för någon annan. 

Så, numer skäms jag inte ett spår, håller inte tillbaka min barnsliga glädje alls, härmed erkännes att jag älskar födelsedagar. Inte för att jag blir äldre varje gång, det tänker jag inte på, utan för att det känns som min och min brors dag.

Så ska man bli opererad

Det är märkligt det här med hur man reagerar när man får veta att man ska bli opererad. Å ena sidan med glädje och nästan lättnad över att bli tagen på allvar och få hjälp, och å andra sidan med besvikelse, rent av förtvivlan, över att det visade sig vara så allvarligt som man själv misstänkte.

Det har gått mer än två månader sedan skadan skedde och jag har gått igenom vissa faser märker jag.

Först kände jag bara en slags förvåning, eller rent av komisk misstro, över den allvarliga skadan och all smärta och hur handikappande det var, men samtidigt kände jag mig osäker på om det verkligen var allvarligt parat med säkerhet  (övermod) om att just jag skulle fixa det hela på ett särdeles galant och snabbt sätt.

Sedan insåg jag att en allvarlig skada var ett faktum,  men var fortfarande säker på att jag med min envishet och viljestyrka skulle fixa det bra.

Därefter kom jag in i deppfasen då jag slog upp skadan så det gick bakåt och jag inte fick någon progression. Jag började tvivla på att jag kunde påverka det själv och förstod att jag måste söka specialistvård igen, då sjukgymnastik och egen träning och viljestyrka inte var nog. Jag förstod att det är skillnad på "klara av det" och att bli helt bra. Återställd.

Efter att ha tagit alla steg och kontakter igen med sjukvården fick jag tid hos specialisterna och i väntan på det började jag träna ännu mer fokuserat och kände mig positiv igen.

Nu har jag varit där i dag och nu känner jag mig förvirrad igen.

Jag ville ju få operation eftersom jag kände att det inte kan bli värre än vad det är. Det är inte ok att "stå ut", att gå med på att vara "handikappad". Inte om det finns behandling och hopp. Jag var så laddad med argument för detta men det visade sig att jag inte behövde ta fram dem alls. Efter grundliga undersökningar konstaterade läkarna utan omsvep att det behövdes operation, artroskopi, för att kunna se skadans art och då samtidigt göra nödvändiga operativa ingrepp.

Rent diagnostiskt har man gått från att i det akuta läget misstänka ledbandsskador, till meniskskada yttre och sedan inre meniskskada och nu helt plötsligt får jag veta att läkaren misstänker både korsband- och meniskskada. Korsbandet kan alltså vara skadat, kanske av!

När jag tänker på det inser jag att jag blir upprörd och stressad återigen av detta. Av denna svårighet att ställa rätt diagnos. Det stör mig så enormt och gör mig rädd och otrygg känner jag. Jag känner också stress över att tiden går, tid slösas bort och tiden är inte min skadas vän just nu, jag behöver behandling nu!

Men, slutligen, jag sitter ändå här, med ett enormt smärtande knä efter dagens undersökningar, och känner hopp och tillförsikt, jävlaranamma, det här ska bli bra till slut. Kan ta lite tid och tålamod och hård träning bara. Det kommer bli bra.

Manlig domän

Jag har körkort, jag borde kunna ta hand om  min  bil. Jag bör ta hand om min bil.

Inte har man egentligen något alternativ, äger man en  bil och inte sköter om den kommer den förr eller senare att börja orsaka besvär för dig. Kostsamma besvär.

För mig är det som om det här med min bil har varit min sista rebelliska utpost, mina sista fastklamrade fingrar vid min oansvarslösa ungdom.

Eller bara helt enkelt min blinda vita fläck, det jag vet så lite om att jag bara helst vill ignorera.

Så, det är ett faktum att jag under en längre tid ignorerat att min bil behövt ses om ordentligt, men nu har jag "tagit tag i det hela", som det så fint kallas. Känns som om det tagit hela hösten...

Jag funderar på varför det är så svårt med det här med bilen för mig, varför det är så många trösklar jag känner att jag måste kämpa mig över. Jag brukar inte ha svårt att ta tag i praktiska problem annars.

Kanske spökar min tydligt patriarkala uppväxt? Det var självklart att bilen var manlig domän. Om jag ska vara ärlig känns bilen fortfarande som en väldigt manlig domän och jag skulle kunna ge många aktuella exempel på att det fortfarande är så.

På något otäckt sätt har jag svårt för att erövra denna domän utan att känna att min identitet som kvinna skakas en smula.

Men, låt så vara då. Nu har jag ordnat, fixat och sett till att min bil är omsedd, kvinnligt eller ej. Nu har jag erövrat ännu en domän.

Det känns bra.

Inte vara på topp

Visst måste man få vara lite svag ibland, inte på topp hela tiden, det är väl självklart.

Kände redan kl 10 i förmiddags på jobbet att jag ville ge upp det här haltandet och bara ge in för smärtan och lägga mig ner på stört och säga jag ger upp det här nu då.

Men så kan man ju inte göra. Så gör man inte.

Man biter ihop.

"Är det bra med knät nu?" frågar mina fina kollegor när de möter mig i korridorerna. Jag känner mig som en som bryter den informella koden om att inte låtsas om personliga besvärligheter när jag inte svarar "ja" på frågan.

F vad tråkig man är med sin j skada.

Det är för övrigt väldigt svårt att arbeta som lärare och inte vara på topp, verkligheten bland eleverna kräver att man är det, hela tiden.  Framåt eftermiddagen börjar mitt tålamod mot eleverna prövas starkt av min brännande smärta och trötthet.

Jag blir besviken på mig själv.

Tänker på att arbetslivet i dag, för alla som har jobb, är så hårt att folk som inte är på topp kanske inte klarar det.

Är det så vi vill ha det?

Jag tror inte det.

Lag och moral

Debatt om strippklubb i Kiruna.

Det enda vettigt sagda var att kommunerna inte aktivt ska motarbeta något som enligt svensk lag inte är förbjudet. 

Känns igen det där.

Att kommunernas politiker tycker sig stå över svensk lag och riksdags och regerings beslut. 

Sker dagligen i skolvärlden. 

För övrigt känns det unket att män alltid ska kunna få ha kakan och äta den. Vilka kvinnor får behålla respekt, familj, vara högt ärade samhällsmedborgare och ses som goda mödrar och förebilder om de lever ut sin sexualitet på strippklubb? 

Lag och moral. 

Navelskåderi

Lät ju väldigt deppigt det där inlägget i går förstår jag. Och, ja det var ju deppigt.

Tack alla ni som märkte det och skrev, hörde av sig och försökte peppa. Ni lyckades <3

Har nu tänkt en del på det här med hur man tar skador och sjukdom. Hur man reagerar och hur man klarar av det. Jag har också tänkt en del på hur omgivningen tar det och hur det påverkar en själv.

Kanske kan formulera till reflektioner senare, det är alltid svårt när man är mitt i något.

Men, sådant här intresserar mig, har ju alltid gjort. Navelskåderi som kan bli till betraktelser om vår mänsklighet.

Livet som knäskadad...

Det var den elfte september. Såklart. Hur kunde jag vara så dum att inte vara förberedd på katastrof ett sådant datum?

Men nej, nej, jag rusar ut som en nysläppt yster hund på fotbollsplanen i säsongens sista match; cupfinalen.

Jag känner fortfarande minnet i kroppen av den brännande smärtan av något som gick av i knät. Det var menisken säger ortopeden.


Så väldigt, väldigt onödigt kan tyckas. Tycker många med mig har jag märkt.

"Så där går det när man håller på med fotboll i din ålder", har många sagt. Varför säger de så?

Nåväl, nu håller jag inte på med fotboll längre. Och inte innebandy och inte löpning. Ingenting håller jag på med mer.

Jag försöker lära mig gå normalt. Jag försöker stå ut med värk och smärta. Det är värst på natten. Benet är ständigt böjt, det är så tröttande.

Ibland tappar jag hoppet om att det någonsin ska bli bra.

I dag är en sådan dag.