Lät ju väldigt deppigt det där inlägget i går förstår jag. Och, ja det var ju deppigt.
Tack alla ni som märkte det och skrev, hörde av sig och försökte peppa. Ni lyckades <3
Har nu tänkt en del på det här med hur man tar skador och sjukdom. Hur man reagerar och hur man klarar av det. Jag har också tänkt en del på hur omgivningen tar det och hur det påverkar en själv.
Kanske kan formulera till reflektioner senare, det är alltid svårt när man är mitt i något.
Men, sådant här intresserar mig, har ju alltid gjort. Navelskåderi som kan bli till betraktelser om vår mänsklighet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Man lever ett rätt märkligt liv som lärare egentligen. På många sätt antagligen, men det jag tänker på just nu är det eviga läsårslivet som ...
-
Jag brukar prata med mina elever om hur man kan börja. Ja, då menar jag hur man börjar en text, oftast är det svårast att just börja, men om... -
Så sitter man här i soffan igen med knäet i bandage och i högläge på kudden. Bandaget är lite tufsigare i dag, och det ska alltså sitta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar