Lät ju väldigt deppigt det där inlägget i går förstår jag. Och, ja det var ju deppigt.
Tack alla ni som märkte det och skrev, hörde av sig och försökte peppa. Ni lyckades <3
Har nu tänkt en del på det här med hur man tar skador och sjukdom. Hur man reagerar och hur man klarar av det. Jag har också tänkt en del på hur omgivningen tar det och hur det påverkar en själv.
Kanske kan formulera till reflektioner senare, det är alltid svårt när man är mitt i något.
Men, sådant här intresserar mig, har ju alltid gjort. Navelskåderi som kan bli till betraktelser om vår mänsklighet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Underbar dag! Solen skiner och allt. Jag hör sommarljud utanför, fåglar och gräsklippare och den där särskilda försommarlukten tar sig in ge... -
Jag brukar prata med mina elever om hur man kan börja. Ja, då menar jag hur man börjar en text, oftast är det svårast att just börja, men om... -
Jag tvekar. Jag stegrar mig inför hindret som en skygg häst. Vill knappt säga vad jag tänker på. Vart har den alltid så entusiastiskt disk...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar