Inte vara på topp

Visst måste man få vara lite svag ibland, inte på topp hela tiden, det är väl självklart.

Kände redan kl 10 i förmiddags på jobbet att jag ville ge upp det här haltandet och bara ge in för smärtan och lägga mig ner på stört och säga jag ger upp det här nu då.

Men så kan man ju inte göra. Så gör man inte.

Man biter ihop.

"Är det bra med knät nu?" frågar mina fina kollegor när de möter mig i korridorerna. Jag känner mig som en som bryter den informella koden om att inte låtsas om personliga besvärligheter när jag inte svarar "ja" på frågan.

F vad tråkig man är med sin j skada.

Det är för övrigt väldigt svårt att arbeta som lärare och inte vara på topp, verkligheten bland eleverna kräver att man är det, hela tiden.  Framåt eftermiddagen börjar mitt tålamod mot eleverna prövas starkt av min brännande smärta och trötthet.

Jag blir besviken på mig själv.

Tänker på att arbetslivet i dag, för alla som har jobb, är så hårt att folk som inte är på topp kanske inte klarar det.

Är det så vi vill ha det?

Jag tror inte det.