Jag och min bror

Jag har en tvillingbror. I lördags fyllde vi år och då lyckades jag få till ett foto på oss, vilket inte är så vanligt att jag får till (han är motsträvig till att bli fotad, bror min).

Det här med födelsedagar har jag funderat en del på under åren.

När vi växte upp var vår födelsedag något vi verkligen längtade efter under hela året, det var vår dag, då vi fick vara i centrum. Den dagen fick ingen vara elak mot oss eller domdera runt oss. Mamma var så duktig på att få oss att känna oss riktigt speciella och firade på vår födelsedag. Hon var fint på sådant, mamma.

Det var noga med traditionerna för henne. Först hörde man hur de smusslade och viskade i köket och sedan kom de in med tända ljus och många paket och sjöng. När vi var små brukade vi sova tillsammans den natten så de kunde fira oss ihop, när vi blev äldre gick de först in till min bror som är född 7 minuter före mig. Självklart måste man låtsas sova.

När vi flyttat hemifrån ringde mamma varje födelsedag på morgonen och sjöng för oss. November 2011 var första gången hon inte gjorde det, då var hon för sjuk. På förra årets födelsedag ringde jag och min bror till varandra och sjöng i stället. Det var första födelsedagen utan vår mamma i livet.

Under många år sa jag att jag inte tyckte att mina födelsedagar var så viktiga, jag brydde mig inte om att bli firad eller få presenter, sa jag. Kanske är det en del av att bli vuxen att ta avstånd från en barnsligt självcentrerad tradition. 

Men, på något märkligt sätt har det här med födelsedagen blivit viktigare och viktigare igen, så jag började fundera på varför det var så.

Jag tror att det både har att göra med att jag har barn och att jag mist min mor och börjat känna livets förgänglighet mer konkret.

Barnens födelsedagar är otroligt viktiga för mig att göra lika fina för dem som min mamma lyckades göra för mig. Men, det är också viktigt att de får fira sina föräldrar, sitt syskon och andra släktingar tycker jag, att man ger dem möjlighet att känna den glädjen som det är att göra något för någon annan. 

Så, numer skäms jag inte ett spår, håller inte tillbaka min barnsliga glädje alls, härmed erkännes att jag älskar födelsedagar. Inte för att jag blir äldre varje gång, det tänker jag inte på, utan för att det känns som min och min brors dag.