Så ska man bli opererad

Det är märkligt det här med hur man reagerar när man får veta att man ska bli opererad. Å ena sidan med glädje och nästan lättnad över att bli tagen på allvar och få hjälp, och å andra sidan med besvikelse, rent av förtvivlan, över att det visade sig vara så allvarligt som man själv misstänkte.

Det har gått mer än två månader sedan skadan skedde och jag har gått igenom vissa faser märker jag.

Först kände jag bara en slags förvåning, eller rent av komisk misstro, över den allvarliga skadan och all smärta och hur handikappande det var, men samtidigt kände jag mig osäker på om det verkligen var allvarligt parat med säkerhet  (övermod) om att just jag skulle fixa det hela på ett särdeles galant och snabbt sätt.

Sedan insåg jag att en allvarlig skada var ett faktum,  men var fortfarande säker på att jag med min envishet och viljestyrka skulle fixa det bra.

Därefter kom jag in i deppfasen då jag slog upp skadan så det gick bakåt och jag inte fick någon progression. Jag började tvivla på att jag kunde påverka det själv och förstod att jag måste söka specialistvård igen, då sjukgymnastik och egen träning och viljestyrka inte var nog. Jag förstod att det är skillnad på "klara av det" och att bli helt bra. Återställd.

Efter att ha tagit alla steg och kontakter igen med sjukvården fick jag tid hos specialisterna och i väntan på det började jag träna ännu mer fokuserat och kände mig positiv igen.

Nu har jag varit där i dag och nu känner jag mig förvirrad igen.

Jag ville ju få operation eftersom jag kände att det inte kan bli värre än vad det är. Det är inte ok att "stå ut", att gå med på att vara "handikappad". Inte om det finns behandling och hopp. Jag var så laddad med argument för detta men det visade sig att jag inte behövde ta fram dem alls. Efter grundliga undersökningar konstaterade läkarna utan omsvep att det behövdes operation, artroskopi, för att kunna se skadans art och då samtidigt göra nödvändiga operativa ingrepp.

Rent diagnostiskt har man gått från att i det akuta läget misstänka ledbandsskador, till meniskskada yttre och sedan inre meniskskada och nu helt plötsligt får jag veta att läkaren misstänker både korsband- och meniskskada. Korsbandet kan alltså vara skadat, kanske av!

När jag tänker på det inser jag att jag blir upprörd och stressad återigen av detta. Av denna svårighet att ställa rätt diagnos. Det stör mig så enormt och gör mig rädd och otrygg känner jag. Jag känner också stress över att tiden går, tid slösas bort och tiden är inte min skadas vän just nu, jag behöver behandling nu!

Men, slutligen, jag sitter ändå här, med ett enormt smärtande knä efter dagens undersökningar, och känner hopp och tillförsikt, jävlaranamma, det här ska bli bra till slut. Kan ta lite tid och tålamod och hård träning bara. Det kommer bli bra.