Bortförklaringar...

Oj, nu har det gått sådär lång tid igen sedan jag skrev i bloggen... Varför?!

1. Min bärbara dator funkar inte! Jag är så irriterad, för den har jag inte haft så himla länge. Det stör bloggandet väldigt mycket faktiskt...

2. Jag var i Spanien några dagar förra veckan med några av mina kära kollegor och jobbade faktiskt (JA, det gjorde vi FAKTISKT! Så DUKTIGA). Helt underbart mysigt och fint också för övrigt =)

3. Jag har så osunt mycket på jobbet just nu. Dessa sista veckor med avgående klass tär på en...

4. Familjen och Familjen. Ja, ni vet...

5. Sommaren dundrar in i trädgården... Vad snabbt det kan se risigt ut...

Hm, men jag antar att jag bara varit lite lost från cyberspace, helt enkelt. Får se om jag hittar någon väg tillbaka!

Förlorad KRAM

Gräsänkeliv

En riktigt härlig tjejkväll i går framför Eurovision Song Contest! Det var jag, dottern och min svägerska som frossade i schlager. Sonen var i och för sig också med rätt länge, innan sömnbehovet tog ut sin rätt.

När mannen är bortrest märker jag att jag passar på att ägna rätt mycket mer tid med min övriga familj och vänner. Det handlar nog om att just vår lilla familjs projekt och göromål i de lägena får ligga på is, och då blir tid frilagd.

Men, det skulle vara lögn att säga att jag tar det mer lugnt när jag är gräsänka, tvärtom! Jag är helt slut av allt jag slitit med i helgen, lägg därtill sömnbristen pga sena kvällar. Har så svårt att varva ner när jag är "ensam". Ser bara allt jag borde göra (gjort) och stressar upp mig.

Jag tror faktiskt att jag kommer att ha lite ont i ryggen i morgon, och det beroende på ett dåligt lyft av en barkmullspåse... Så dumt!


Uttröttad kram

Skurgumma

Åh, vad vi älskar när våren och sommaren kommer till vår kalla nord! Den korta, korta perioden av ljus, grönska och någorlunda värme är den tid vi lever för här.

Men, jag minns nu också varför jag ofta med en viss lättnad, men i smyg, brukar välkomna hösten faktiskt. Det är allt detta JOBB som våren och sommaren kräver...

Redan nu, och det är fortfarande bara maj, har mina händer blivit alldeles torra och naglarna fnasiga av allt städande och fejande. Och ändå har jag ännu inte ens givit mig ut i trädgården på allvar... I dag har jag, mina bröder och svägerskor, vår- och sommarstädat och fixat i sommarstugan, så nu är händerna i akut behov av omsorg.

Det som känns lite tröstlöst är ju att det snart ser smutsigt ut igen, det är det fantastiska ljuset som obarmhärtigt avslöjar allt.

Så, det enda rätta är väl att blunda lite för det som ljuset avslöjar och istället bara ge sig hän denna korta tid. Jag ska försöka!

Skurgummekram

Tonårsliv

Idag är jag så fruktansvärt trött!

Varför? Har jag partajat hela natten, eller?

Nej, jag har umgåtts med niondeklassare en hel dag i Stockholm igår, från arla morgonstund till kväll.

Vad är det som gör att man blir så trött av det?

Eftersom jag är en inkännande människa (tycker jag iaf...) så BLIR jag nästan som en tonåring själv, känslomässigt, när jag umgås så tätt med dem. Har man varit tonåring så vet man ju hur tröttsamt det var...

1. Tonåringar är så INTENSIVA, det finns inga dödpunkter, något händer eller sägs HELA TIDEN, som måste REAGERAS på. Puh..

2. Tonåringar är så KROPPSLIGA, de ska kramas, knuffas, buffas, brottas, klappas, pussas HELA TIDEN, och vet ännu inte varandras gränser... Dessutom är de flesta inte småväxta längre (som vissa andra...).

3. Tonåringar har ofta dåligt TÅLAMOD, de blir fruktansvärt rastlösa och otåliga när de måste VÄNTA, t ex i köer... Sitta still i en buss och vara lugn, är för många omöjligt...

4.Tonåringar är så NÖJESLYSTNA. Allt ska vara ROLIGT och ha en poäng HELA TIDEN. Phuuuh...

5.Tonåringar är så SOCIALA. Då menar jag med varandra. Det är en socialt experimentell tid, alla och allt ska TESTAS på olika sätt...

Hm...oj då.. uppenbarligen smittar detta verkligen. På vissa plan känner jag mig inte bara som en tonåring, jag ÄR visst en...

Tonårskram

Utvecklande samtal

Hade idag utvecklingssamtal med båda mina barn, dock inte samtidigt, utan direkt efter varandra.

Känslan innan var: lätt malande oro i magen inför vad jag ska få höra om min vildbatting till son... Lugn tillförsikt inför vad jag ska få höra om min dotter.

Vad bygger känslorna på? För det första har jag inte haft någon direkt kontakt eller fått någon förhandsinformation inför sonens samtal, för det andra bygger oron på empiriska studier i hemmet... Vad gäller dottern har vi fått utvecklingsplan samt resultat av de Nationella proven hemskickade redan.

Känslan efter var: viss lättnad över att fröken säger att hon är säker på att sonen kommer att klara skolan bra i framtiden, men fortfarande med viss oro i magen över vissa detaljer som togs upp. Dotterns samtal var bra, tydligt och pedagogiskt, som förväntat.

Resultat av samtalen: jag har tagit alla kontakter som jag känner att jag måste ta, satt bollen i rullning, vad gäller sonen.

Reflektion 1: I förskoleklassen fokuseras samtalet på barnet socialt och på de färdigheter som man behöver för att klara skolan i framtiden, som att kunna koncentrera sig, förstå och följa instruktioner. Det är så braa!

Reflektion 2: Det är lika intressant och lärorikt varje gång att vara med på utvecklingssamtal som förälder och inte som lärare. Den kunskapen man får borde kanske vara med som en pluspost när lönerna ska sättas...

Utvecklad kram

Känner mig som en idiot

Nu när min mamma varit totalt beroende av vård sedan nyårsafton så känner jag att jag börjar bli ganska luttrad inom vårdsystemet.

Många är de känslor och tankar som flutit under mina broar under den här perioden. Jag känner mig inte redo för att dissekera dem ännu, men någon reflektion kan jag ändå göra.

Den handlar om information. När ens föräldrar är äldre och blir allvarligt sjuka så innebär det att det är en massa information, av mer eller mindre viktig art, som hela tiden måste införskaffas, bearbetas samt föras vidare till alla berörda.


Så här kommer några tankar om information och sjukvård:

1. Det är fruktansvärt att behöva jaga efter ansvarig läkare som en kärlekskrank tonårig efter skolans snygging. Lika idiotisk känner man sig och lika osedd blir man... När man väl har fått en stund med nämnde person är man så tacksam att man blivit förblindad och därmed helt okritisk till allt som sagts...

2.Informationen ska sedan stötas och blötas mellan alla berörda i familjen. Detta är tidskrävande och framförallt energikrävande. Ofta har man uppfattat information på olika sätt, vilket kräver analys. Jag oroar mig ständigt över att vi på något vis missat det viktiga, att vi inte ser en eventuellt dold agenda som vi borde se. Det handlar om att man inte känner tillit, detta pga den knapphändiga informationen man får.

3.Är det kanske inte meningen att jag ska jaga efter information? Kanske den bara kommer till mig av sig självt? Ja, det kan jag lova att den gör! Förr eller senare. Men konsekvenserna av att jag/vi varit oinformerad/e/ kan vara att det blir sämre för min mamma. Jag kan inte sluta tro att en patient med aktiva anhöriga får bättre information och därmed inflytande över vården.

4. Jag har hela tiden en gnagande känsla av oro över om alla olika vårdavdelningar som min mamma passerat igenom de senaste två åren har någon informationsöverlämning sinsemellan. Hur görs detta egentligen? Jag kommer på mig själv med att spotta ur mig så mycket historik som möjligt på så kort tid som möjligt (en ny sport?) varje gång man pratar med ny ansvarig personal.

5. Jag är så trött på all information som ges och inte ges att jag bara vill stänga av. Bli lyckligt ovetande helt enkelt.

Informeradkram

Projektledaren...eller?

Har precis läst boken "Familjens projektledare säger upp sig". Boken lockar läsaren (kvinnan) genom att på framsidan visa upp det uppsägningsbrev som mamman i familjen (vilken är densamme som författaren) skrivit. En sådan där dag, ni vet vad för slags dag, och man råkar se boken och hugger den direkt, så klart.

För att kort beskriva bokens innehåll så har mamman kommit till den punkt där hon känner: "nu får det för f*n vara nog, jag vill inte längre vara huvudansvarig för allt det tråkiga som livet i en familj oundvikligen består av". Hon går igenom ett antal situationer som belyser hur det är just hon som är det, trots att hon har en fin, jämställd man, som inte alls vill vara en mansgris, tvärtom har han en mycket god vilja, vilket tyvärr inte hjälper så mycket.

Det är nästan så att det hade varit enklare att verkligen ha en riktig äkta mansgris till make och därmed veta att man var helt ensam och följaktligen ha premisserna klara för sig, menar mamman frustrerat.

Hon kommer fram till att mannen av ren lathet, men för all del också av passivisering och ovana på grund av kvinnans curlande och sopande, väljer den bekväma vägen. Det är alltså inte så att han inte skulle kunna.

Glöm nu inte bort att författaren menar att det är själva ANSVARET som hon inte vill ha själv. Utförandet är de två om. Det är det tänkvärda i boken, anser jag.

Så, är jag projektledaren i familjen? Jag kom nog fram till att jag faktiskt är det på många punkter (de tråkigaste, tycker jag...), men tack och lov inte på alla. Så här finns nog två projektledare, som tur är...

Lösningen då? Ja, författaren menar att vi mammor helt enkelt måste sluta fostra "duktiga flickor". Vi får alltså hoppas på nästa generation och under tiden fortsätta uppfostra männen och vara deras tändstift till handling.

Oduktiga flickan ger en KRAM

Moving on

När man får veta att en nära kollega plötsligt ska sluta för att börja någon annanstans kan man lätt drabbas av en del motstridiga känslor, har jag märkt...

Första impulsen är bara helt ego: NEJ! Den kommer från ryggraden bara, går inte att stoppa. Jag vill inte att han ska sluta, eftersom jag tycker om honom helt enkelt, och för att jag tycker att han är en bra kollega och att han behövs just hos oss!

Nästa tanke blir mer sansad: KUL för honom, vad bra att han får prova på det här!

Sedan kommer en gnagande, lätt orolig inåttanke: Jag borde kanske också försöka prova på något annat... Ska jag vara kvar här för evigt, eller vad har jag tänkt egentligen...?

Jag börjar även tänka på tidigare kollegor jag haft, som även de gått vidare. En del har lämnat en viss tomhet och saknad efter sig, som fortfarande kan kännas, medan en del förvånande lätt nästan har försvunnit utan att lämna ringar på vattnet. Jag ryser av obehag vid tanken. Så snabbt det kan gå att bli ersatt och glömd.

Men främst visar det sig att den oroliga känslan i magen, som säger: "Du är kvar, ska du verkligen hela tiden vara kvar, när andra går?" biter sig fast i mig.

Men, men. Misstolka mig inte nu. Jag trivs med mitt arbete och med min arbetsplats. Samtidigt vet jag att man antagligen skulle behöva prova på annat, det är väl så som det sägs. Däremot svårare i praktiken än i teorin. Man hålls kvar av behovet av trygghet och insikten om vad man har. Man hålls kvar av rädsla och insikten om att man inte vet vad man får...

Så jag blir nog vid min läst en stund till...

Lyckatillkram!

Blandade tankar i ledigheten

Lite blandade tankar kommer nu här:

1. Valborgsfirandet blev mycket lyckat! Först ute i Sturefors hos mellanbrodern och fira hans döttrar som fyllde år (inte samma dag, men firade samma dag). De är riktiga expertvärdar, alltid så fint ordnat :-D. Sedan hem till oss och tvillingbrodern och hans fru sov över! Länge sedan man hade en sådan helkväll... Jag vill bara säga att jag är så GLAD över att de ska flytta HIT! Sedan kan jag och brorsans fru sitta här och pimpla vin ihop...:-P LOVE YOU!

2.Första Maj. Trött och seg... Vad är nu detta, inget demonstrationståg i år! Har du övergett dina ideal och blivit en gammal borgarbracka eller!? Nej, men... känner nog som många andra, det är inte lätt att vara röd just nu... Stoppar huvudet lite i sanden och skäms...

3. Har idag tagit tag i fönsterputsningen, efter månader av neglegerande (hatar). Det som avgjorde var att jag funderat ett tag på att leja bort jobbet, men när grannens städfirma kom som vanligt på fredagen, fast att det var Första Maj! så mådde jag lite illa och tog tag i det idag. Jag är så DUKTIG, eller hur?! Konklusionen är dock att vi måste byta fönster, det är jobbigt med två fönster i varje rum samt att man måste öppna och putsa innanför också! Plus att de är GAMLA och SLITNA och blir inte fina fast jag putsar som en GALNING!

4. Trädgården KALLAR och ROPAR. Mannnen lyssnade och klippte gräset. Rosorna blev ohörda av mig idag, men jag tänker på dem i alla fall...

5. Man borde få vara ledig tors-sön lite oftare... Plus ha fint väder samtidigt, så UNDERBART!

Avslappad lördagskram!

Civilt motstånd...

Vi människor har ett behov av att göra motstånd mot en massa dumheter som bestäms ovanför våra huvuden, utan att vi varit delaktiga i beslutet. Det vi gör då är motstånd, antingen öppet aggressivt, eller i det tysta. Det senare är nog det vanligaste, för de flesta känns det lite för farligt att hamna i skottgluggen...

Ett exempel på detta är att vi lärare i Linköping nu ska genomgå kurser i praktisk internet och mediakunskap, sk PIM. Låter jättebra och intressant, eller hur?! Det är ju inte så att vi inte behöver detta, för tro mig när jag säger att många behöver...

Men, det är just sättet som detta bara bestäms ovanför våra huvuden och sedan bara läggs på oss, utan ordentlig plan för kompensation i tid, som gör att Det Tysta Arga Motståndet triggas igång.

Tänk om man inom skolans värld kunde lära sig åtminstone en smula om hur fortbildning och utvecklad kompetens måste ligga inom ramen för reglerad arbetstid, som det gör i andra yrken, t ex för läkare. År av missförhållanden har gjort lärarkåren till en motsträvig, luttrad, seg klump, detta för att freda sig mot utnyttjanden.

När man väl bitit i det sura äpplet och satt sig med kursen, inser man att det är en bra kurs, som jag faktiskt behöver. Synd bara att det måste gå så mycket negativ energi innan man kommer till den punkten.

Nu är det leeedigt!!!

Sollysten KRAM

Saknad i semester...

Man brukar ju säga att man kan vara saknad i krig... jag har visst varit saknad i semester...

Men nu är jag TILLBAKA!

Har tänkt lite på mitt bloggande i alla fall, nu när jag varit bortrest på Cypern. Jag kom fram till att jag nog ska börja blogga lite kortare inlägg, om det överhuvudtaget ska kunna bli några. Lite mer korta nerkastade tankar, eller bara lite händelserapportering, lite blandat helt enkelt. Då kanske jag kan skriva lite oftare, det har ju blivit väldigt sällan på sistone, eftersom jag varit så upptagen.

Här kommer en lista på saker som jag just nu tycker är värda att TYCKA OM!

1. Ligga vid poolen och dricka drinkar.
2. Läsa en bok vid poolen.
3. Ha barnvakt med sig till barnen, så att man kan göra ovanstående saker (tack svärmor och svärmors syster!).
4. Äta gott på restaurang varje dag.
5.Slippa städa och tvätta varje dag.

Med andra ord, så underbart skönt det var att åka på semester just nu på våren, det måste göras om!!!

Solad kram!!!

Grattis!

Vill bara meddela att det var svårare än jag trodde att hinna före sonen i alla fall i morse...

Trots att jag ställt alarmet på en okristligt tidig tid, hördes en otålig röst inifrån hans rum som ropade "hallå!", och det innan jag ens hunnit stiga upp.

Att försöka få upp övriga familjen så tidigt var inte ens att tänka på...men jag började förberedelserna och efter en stund fick vi även upp dottern.

Han lyckades i alla fall smålåtsas lite att han sov, när vi kom in och sjöng, men sedan studsade han med ett leende över hela ansiktet upp och blåste ut ljuset.

"Det här var den bästa födelsedagen nånsin!" blev betyget lite senare. Jag tror inte det berodde på presenterna enbart, utan även för att det är så underbart att få bli uppvaktad och vara i centrum och ha SIN DAG.

Hoppas nu han får en bra dag i skolan. Sådana här dagar är man ju också väldigt känslig och sårbar, man vill gärna att andra säger grattis. Glatt tågade han iväg med klasskompisarnas glass i högsta högg, och de nya fotbollsshortsen i gympapåsen, vilka naturligtvis skulle bäras på idrotten idag!

Dottern, som fyllde år på påskafton, hade inte lika stora förväntningar på firande idag, lite mer luttrad som hon är med åldern. Jag frågade om de kanske ändå skulle sjunga för henne idag i skolan, och det kanske kunde ske, svarade hon med ett litet leende.

Tyvärr blir det mindre och mindre av att man firar barnen i skolan ju äldre de blir, det vet jag ju eftersom jag jobbar på högstadiet. Det är tråkigt och jag får dåligt samvete när jag tänker på det. Varje människa borde bli uppmärksammad på sin födelsedag!

Grattis älsklingen och födelsedagskramar!

Hejdå påsken...

Oj, oj, oj vad man haft fullt upp nu de senaste dagarna... Påsklov, innebär sällan att jag ligger och gonar mig med en bok precis (inte med två barn som fyller år... fast lite har jag hunnit läsa ändå, som tur är...).

Vad har jag fyllt de påsklediga dagarna med då? Jo, både huset (rensat, fejat, pyntat, tagit mig ner till botten av tvätthögen...), framför allt barnen, men också vänner och familj :-D

Trots att jag haft gäster i stort sett varje dag nu och nästan bott i affärerna och i köket; inhandlandes födelsedagspresenter, mat, fika, dricka, tårtor, godis och sedan stått (och gått) och fixat och diskat och plockat osv osv, så har jag haft det så MYSIGT!

Solen har lyst på oss och våra gäster och vi har kunnat sitta ute, så SKÖNT! Allt blir så mycket lättare när det är fint väder vid sådana här tillfällen.

Sovmorgnar och avkopplande kvällar med familjen är så välgörande, och ack så beroendeframkallande... Men nu är det dags att möta verkligheten igen i morgon. Till att börja med inleds morgondagen med att försöka komma upp före sonen på hans födelsedag, och uppvakta med frukost och presenter. Det ska nog gå bra nu när det är skoltidsmorgon igen!

Påskskön KRAM

Andarna vaknar

Hej där! Jag vet att det var mycket länge sedan jag skrev...

Hur kommer det sig? Tänker jag avsluta bloggen eller? frågar en del av mina käraste vänner.

Jag vet inte riktigt ännu, men på senaste tiden har jag varit så fullt upptagen med jobb, familj och hus att det känts som att det inte varit rätt prioriterat att sätta sig och låta tiden gå vid datorn. Mitt i allt detta har jag kämpat med en ond hals och huvudvärk, trötthet, som aldrig går över...

Frågan är ju självklart vad syftet med mitt bloggande är och om det fyller någon funktion. Under höst och vinter har jag verkligen behövt sätta mig och skriva en liten stund, samla tankarna och fokusera dem i ett inlägg, det har känts nästan terapeutiskt faktiskt.

Hur har jag det nu då? Jo, våren, värmen och det gröna spirandet i trädgården är verkligen välgörande för mig. Planer på än det ena och än det andra sätts plötsligt i rullning. Huset pockar på min uppmärksamhet, det behövs verkligen sorteras, rensas och som sagt renoveras... Det är både skönt och jobbigt att behöva ta tag i en massa praktiskt...

April är annars barnens månad. De fyller båda år och därför blir det väldigt fokus på deras kalas och presenter, men också att bara umgås; med varandra och med vänner. Det jag har märkt denna vecka (nu har det ju redan hunnit gå många dagar av det härliga lovet), är att både jag och barnen verkligen haft behov av att bara ta det lugnt, inte ha något bokat utan bara spontant följa vår egen rytm.

Så, andarna vaknar, och verkligheten pockar på min uppmärksamhet. Det måste vara ett gott tecken. Men det är fortfarande skönt att samla sig en stund vid bloggen, märker jag...

See you later!

Vårvaken kram

Problembrasa

Jag har många gånger funderat allvarligt på att sluta läsa och prenumerera på den lokala tidningen. Nu har den tanken återtagits igen, på allvar. Det tar emot. Jag vill ju vara uppdaterad på de lokala nyheterna, det är väldigt viktigt för mig.

Varför vill jag sluta läsa? Av ideologiska, principiella skäl. Jag börjar nämligen tröttna på den kampanj som förts i åratal mot det område i vår stad som jag arbetar i.

Det ÄR ett socialt utsatt område, det visar all statistik på dessa variabler. Och det HAR en stor andel invånare med mångkulturell bakrund. Vi VET.

Men det innebär inte att allt är dåligt och att vi bara har en massa problem, TVÄRTOM i många fall! Men det är bara den problemvinkeln som lokaltidningen hela tiden, om och om igen , matar sina läsare med. Området har inte en chans att bättra på sitt rykte. Jag vill påstå att tidningen medvetet och raffinerat använder området, och fördomarna mot det, i syfte att skriva negativa nyheter och skapa problem-debatt. Området får vara bränslet till "problembrasan", som ger tidningen något att skriva om.

Detta är mycket olyckligt för området och dess invånare, vilka faktiskt trivs och tycker om sin förort (det verkar omöjligt för tidningen att tro på, man vill ha det till att man bor där för att man inte har något val).

Visst är segregation ett problem. Det finns mycket man kan göra för att minska på det, främst se till att det inte samlas så många med mångkulturell bakgrund på samma plats. Alltså beslut som måste tas på politikernivå.

När jag idag pratade med eleverna i min nia, om skriverierna som varit denna vecka om att skolan borde läggas ner (jag berättade att det inte är sant, och att det inte finns något förslag från politikerna om det), var de helt oförstående inför hela resonemanget. Särskilt förvånade var de över uttalandet från en förälder i området som återgavs i tidningen: "Skäggetorp är Linköpings Rosengård". De skrattade gott åt den jämförelsen; "Har han varit i Rosengård, eller? Ha, den värsta kriminella vi har här är ju .... och han är väl inte så farlig!" Skratt.

Det kan hända att eleverna inte har hela bilden klar för sig i den här åldern, självklart. Men faktum är att de verkligen inte känner igen sig i den bild av området som ständigt målas upp i media. Det gör inte jag heller.

Jag får se hur jag gör med tidningen. Man ska hålla sin värsta fiende närmast sig, sägs det. Det kan ju vara ett argument.

Upprorisk kram

Tagen på vårsängen...

Nu när solen lyser , temperaturen stiger och det börjar torka upp i markerna får man ju början till hopp om vårkänslor!

Vårens (förhoppningsvisa, peppar, peppar...) intåg visade sig dock på ett mycket konkret sätt igår i vår familj. Det blev en kaoslik mardrömsmorgon.

Dagen innan hade innehållit en hel eftermiddag och kväll på barnens skola, med föreställningar och föräldramöte, vilket innebar att förberedelsen inför den följande dagen hade blivit haltande. Big mistake. Det var nämligen dags för dotterns första cykelutflykt, för året, till biblioteket med skolan.

Mannen var dock ute i god tid på morgonen och hivade resolut in cykeln i bilen och körde den till dotterns skola, vilken ligger några kilometer från där vi bor. So far so good. Men ve och fasa, när jag och barnen kom till skolan lite senare och skulle låsa upp cykeln passade inte nyckeln! Vad är nu detta!? Fel nyckel? Det stod så prydligt hennes namn på ringen, så det verkade mycket skumt.

Så, snabbt lämnande av barnen och sedan panikkörning tillbaka hem för att leta efter fler nycklar. Hittade ingen passande. Det var bara att köra tillbaka till skolan för att lämna det tråkiga beskedet och med bävan se hur dottern skulle ta detta. Skulle hon få stanna kvar i skolan eller hur skulle de lösa det hela egentligen ("huh, JAG skulle inte vilja vara lågstadiefröken och få detta problem på min hals", tänkte jag med rysningar...)? Vilken DÅLIG förälder jag är...

Ja, nu visade det sig att det inte blev något trauma, trots allt. Dottern var cool och oberörd när hon berättade att det var "jättemånga som hade glömt något". En hade glömt hjälm, två hade glömt cykel, en hade trasig cykel och fick låna en av någon, en annan kom med mammas cykel, etc. Själv hade dottern fått skjuts av fröken.

Det var alltså fler som hade överraskats av vårens intåg, puh vad skönt! Tänk att det är så lättande att upptäcka att även andra gör misstag, då känns det plötsligt inte så farligt längre, vilket dottern också uppenbarligen hade kommit fram till.

Men våren är VÄLKOMMEN!!!

Välkomnande kram

Konkreta planer

Nu har det hänt! När man känner sig så där marslåg så finns det bara ett botemedel; konkreta planer inför framtiden, vilket jag nu gjort! :-D

Har länge gått och surat över det gamla risiga köket och tänkt att nu bara måste vi börja ta tag i det, men inte orkat. När man får lådfronterna i handen när man öppnar dem och golvet är så smutsotåligt så man kräks, då är det ju dags. För övrigt är det åttiotalskök i ett hus från trettiotalet, inte kul. :-(

Ett par vänner, som håller på att renovera sitt kök, gav mig slutligen den finala inspirationskicken, så nu har bollen börjat rulla. Det ska bli lantligt och trettiotalsstil, det var inget att fundera på utan självklart.

Det är verkligen välgörande för själen med konkreta planer. Det handlar väl om att man flyttar fokus från sitt navelskådande och lyfter blicken.

Något annat jag tagit tag i (och fler med mig :-D), är det sociala livet. Konkreta planer på träffar, fester och trevliga middagar med vänner; det lyfter humöret en bra bit uppåt!

Nu ska vi äta en fin melodifestivalmiddag och ladda inför kvällens stora happening!

Ödmjukt hoppfull KRAM

Social kontroll

Fredagsrapport. Hela veckan har jag varit sjuk och hängig, huvudvärken har legat som ett järnband över pannan. Igår hade även dottern nått den nivån i sin hängighet att hon fick vara hemma (med mig) och vila ut. Efter detta har jag två betraktelser att dela med mig av.

1. Redan nioåringar oroar sig för att vara borta från skolan och missa viktiga saker och därmed komma efter. Detta kan man se som a)positivt eller b)oroande. Det positiva är att barnet förhoppningsvis tycker det är så kul i skolan att det verkligen VILL vara med på allt och att barnet är äkta motiverat för sina studier. Det som skulle vara oroande är om barnet känner oro för att det ska komma efter och att det kanske t o m är upplagt som så i skolan att man MÅSTE vara med hela tiden för att klara sig.

Mina tankar går därmed till mina elever och deras skolsituation. Jag tycker nämligen att det blivit mer och mer så, att det verkligen blir ett problem för dem när de är borta från skolan. De hamnar lätt i en ond cirkel, de är borta, måste ta igen, kommer efter i den nya kursen, är borta igen och kommer ännu mer efter etc etc. Alltså ÄR skolan upplagd på det sättet att man inte kan vara borta för mycket om man vill klara sina studier.

När man går till sig själv, som vuxen, inser man tyvärr att det är lika svårt att vara borta från arbetet. Ingenting fungerar och man får otroligt mycket extrajobb när man kommer tillbaka. Sjuknärvaron har ökat, det vet jag.

Vilket leder mig till betraktelse 2.

2. Försäkringskassans nya regel om intyg från förskolan och skolan om barns frånvaro, när man söker tillfällig föräldrapenning för vård av barnet. Detta tillkom efter att det ansågs vara en stor andel föräldrar som fuskade med socialförsäkringssystemet, vilket därmed ledde till stora kostnader. Hur har detta slagit ut då? Ja, enligt mig inte väl. Det tar tid att få intyget hemskickat, ibland blir det inte ens skickat, vilket leder till dröjsmål och ökade kontakter med Försäkringskassan. Sedan måste jag jaga efter barnets lärare mitt i deras fulla verksamhet. De ser plågade ut, de måste gå och kolla i sina papper, och ve och fasa om de skulle behöva ifrågasätta mig och mitt intyg. Myndigheterna har alltså lagt över sitt ansvar på de stackars pedagogerna, det kallas delegering.

Som förälder är det, konstigt nog, hemskt att behöva stå där (med mössan i hand) och be fröknarna om en signatur på intyget, som ska ge mig mina rättmätiga pengar för att ha vårdat mitt sjuka barn. Flera gånger har det kommit ledigheter, lov eller annat i vägen vilket gjort att jag inte kunnat lämna fram intyget i god tid till dem heller. Vid det senaste tillfället fick jag inte några intyg hemskickade, vilket resulterade i att jag glömde bort det. Sedan fick jag påminnelse och hot om att inte få det hela beviljat, vilket tvingade mig att ringa flera gånger till försäkringskassan och sitta i kö där jag hade nummer 153.

Min slutsats är att man använder sig av det gamla hederliga "social kontroll" för att få föräldrar att minska på sitt vårdande av sjuka barn. Om man drar det till sin spets kan det innnebära mer och mer sjuknärvaro i förskolan och i skolan. För övrigt måste detta kontrollsystem kosta mycket mer pengar än vad några enstaka fuskare gör.

Agiterad kram

De e mycke nu...

Vad är det med den här tiden i februari-april egentligen? Hur ska man stå ut? Det nya med i år är att jag inte är överraskad och oförberedd på hur jobbigt det brukar vara. Jag har inte glömt de senaste åren... I år har jag snarare varit så där sammanbitet förberedd som man är när man precis ska ge sig iväg nerför en riktigt hemsk berg- och dalbana, vilken man åkt förut.

Vad är det jag minns för hemskheter då?

-Vädret. Detta pendlande mellan nederbörd, blåst, kyla, blask, fukt, grådass och små retsamma stunder av vårblänk. Vädret genererar även stora högar med lerig och fuktig tvätt samt hindrar mig från att ge mig ut på löprundor...

-Intensiva veckor på jobbet, där Nationella Prov och ideliga lovdagar, ledigheter och övriga aktiviteter, styckar sönder elevernas arbete och arbetsmoral/lust. Alla Planeringar går om intet och inte mycket hinner bli gjort (och alla dessa Mål de ska hinna uppnå)...suck.

-Barnens aktiviteter kulminerar i tidsåtgång genom t ex tränande inför uppvisningar, avslutningar, turneringar, föräldramöten, utvecklingssamtal, kalas, etc etc etc.

-De eviga förkylningarna, snoret, huvudvärken, småsjukan (samt lösseländet som man börjar höra talas om i skolan igen...huh!).

-Det egna sociala livet som ligger i malpåse, tillsammans med alla andras trötta malpåsar.

-Depressionen i form av "det-blir-aldrig-vår-detta-kommer-att-förtsätta för evigt-känslan" som alltid drabbar en, trots att man är sammanbitet förberedd.

Får se om jag kan avsluta dagen senare med lite mer uppfriskande tankar... I'll be back!

Deppad KRAM

Föräldraengagemang

Skolan hade Öppet hus i lördags och vi hade således lektioner halva dagen. Tänk att man alltid tycker att det är så fruktansvärt jobbigt att behöva åka till jobbet på en lördag, jag knorrar, klagar och brukar sova dåligt på fredagen. När det hela är avklarat tycker jag dock alltid att det var lyckat och är nöjd :-). Mina tankar går till alla de som ofta får jobba på helgerna, jag har provat det i mitt förra yrke, och gillade det inte.

Söndagen bjöd på sonens första hockeyturnering någonsin. Vi gick upp tidigt, jag och dottern hann först med hennes konståkningspass i Stångebro, sedan åkte vi till Vadstena för att spana på turneringen. Det var underhållning på hög nivå, jag blir som vanligt gråtfärdig av att se barn kämpa och stå i, det är så härligt :-). Och alla föräldrar som sitter där och tittar på sina barn med kärlek i blickarna, det är också vackert med detta engagemang som alla visar.

Apropå föräldraengagemang. Jag undrar över när jag ska börja bete mig som föräldrarna till barnen på högstadiet gör... Dvs när jag ska sluta dyka upp på föräldramöten och öppet hus... Jag inser att jag inte kommit till den perioden i livet ännu, och kanske ska jag därför inte säga något då, men jag får väl fundera lite iaf. Är det så att man vid det laget tröttnat så mycket på det hela att man med lätthet kan intala sig att det är meningslös verksamhet? Eller är det så att man inte vågar gå mot tonåringens bestämda åsikt att man är pinsam och icke önskvärd att visa upp i skolan?

Min bestämda åsikt, just nu, är att man aldrig, som förälder, ska sluta visa upp sig i skolan vid dessa tillfällen. Det kanske inte alltid är så meningsfulla program som bjuds, men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att visa sina barn att man bryr sig och är intresserad av deras liv och vardag. Man får nämligen mer kunskap om deras vardag om man besöker den plats där de tillbringar stor del av sin vardag. Punkt slut.

Engagerad kram!