Hemkomst och söndagsmys

Jaha, då är man hemma i Linkeboda igen då. Riktigt supertrist att mötas av en smältande snösjö, vill inte! Nu är vi alltså där, i den gråblötslaskiga smutsvintern som jag avskyr som pesten och har varit så lycklig över att vi sluppit, tills nu. tydligen. It´s a long way to spring, suck. Saknar redan det hårda knarrandet i snön och den smärtsamma kylan som biter i kinderna. Har redan lagt en overall i tvätten efter dagens utevistelse...


Maken har spenderat en stor del av dagen med att försöka transportera bort snö från tomten, men det har blivit härliga pölar framför trappan och i gången ändå. Själv har jag spenderat en stor del av dagen i tvättstugan och plockandes febrilt med alla prylar som ska till "sina" platser. Det är också konstigt att huset lyckas bli smutsigt av sig självt i sin ensamhet, underligt det där. Blommorna har också faktiskt surat till ordentligt och flera stycken har, antagligen i rent hämdbegär,bestämt sig för att släppa alla blad och blommor på en ynka vecka.

Men, gårdagens kväll framför melodifestivalen med barnen (maken vid OS...) var så mysig! Vi stannade uppe rätt sent sedan och njöt av att vi inte skulle behöva gå upp tidigt dagen efter, typ den sista sovmorgonen på länge nu när alla aktiviteter ska återupptas igen. Skööönt att bara koppla av och mysa, kändes rent av rebelliskt!

Härlig lugn, skön söndagskväll nu med film och godis (och 5-milen så klart...)! Tänker absolut INTE på morgondagen.

MysKram!

Fjällliv

Nu har jag bara tio minuter på mig att kasta ner några ord innan vi ska in i bastun =), så bara några kortisrader här.



Jag NJUTER verkligen av att vara i fjällen och att få vara ute hela dagarna (nåja, inte HELA kanske, många korta pass får det bli i kylan och sedan in och värma och hämta nya krafter), det är så skönt att röra på sig och GÖRA något tillsammans med barnen och maken.



Vinkade av svärmor och hennes man i morse, så nu har vi stugan själva ett par dagar. Det har verkligen gått så bra att dela med dem, det har varit riktigt mysigt och trevligt =). Känner mig lyckligt lottad att ha en så bra svärmor, det är det inte alla som har, har jag hört... Det som är bra, har jag tänkt på nu, är att jag kan känna mig så avslappnad och vara mig själv ihop med henne, så skönt.

Svärmors man tog förresten med oss ut i längdspåren häromdagen, var väl 100 år sedan sist! Det var riktigt bra och skönt för kroppen! Funderar på att skaffa utrustning nu faktiskt!

Fick beröm för min teknik och det var då jag insåg att jag nog kan tacka min far för den. Jag minns min barndom och turerna i skogen med min tvillingbror och min far, både i Småland på besök hos farmor och i Vidingsjö och Sätravallen. Det är lätt att glömma saker, och detta är något som jag faktiskt minns nu som något som min far gjort för mig =).

Han är för övrigt 76 i år, och enligt rapporterna är han ute dagligen i spåren en vinter som denna, mycket välgörande för hans hälsa!

Nu in i bastun innan pasta carbonaran!

VälmåendeKram!

Fjällkyla

Befinner mig uppe i Idre nu sedan i lördags em och tänkte ge några snabba tankar härifrån.

Resan hit gick trots klass två varningar om snökaos förvånansvärt smärtfritt. Det var värst runt Östergötland faktiskt, sedan var det inte värre än vanligt tycker jag. Alla nära och kära var tyvärr oroliga pga alla varningar, så det kanske var värre för dem att behöva vänta på att vi till slut meddelade att det gått bra. Att barnen blivit större var också ett faktum som märktes helt klart. De var lugna och glada (nästan) hela resan (tack datorer och filmer...).

När vi väl var framme och vi, efter snabb installation i stugan, stack iväg för att hyra skidutrustning, slog mig insikten att det var ett konstigt år i år. Ingen som paralyserades av förvåning av fjällkylan. Ingen som uppgivit glädjetjut över att äntligen ha fått se snö. Oj, oj, vad snabbt man glömmer hur det var förra året...

Nästa sak som blev en ny insikt var att min dotter nu passerat sin mor i skostorlek. Ska det verkligen vara så här?

Efter att vi varit ute en stund i backarna idag piskades dock någon annan slags insikt in i oss. Nämligen insikten om den Smärtsamma FjällKylan. Den hade jag visst också glömt. Så här kallt har jag inte varit med om att det varit uppe på fjället sedan 1987. -47 uppe på toppen, varnade de för i den nedre liften som vi bor vid (tänk på förfrysningsrisken, håll koll på varandras ansikten! läste min dotter med stigande förfäran på skyltar). Raskt tog vi oss till närmaste skishop och inhandlade fleecerånarluvor. Bra köp! Bara det att det inte är lätt att ha sådana på sig när man har långt hår som jag och dottern, efter en stund såg vi båda rätt roliga ut med håret som snorigt trasselsudd i det lilla hålet i ansiktet (plus kvävande munnen), och intrasslat i de immiga skidglasögonen.

"Jag fryser" kom det till slut ynkligt från dottern, och nästa insikt var att vi bara var tvungna att köpa nya skidkläder till henne, de hon hade var gamla och tålde inte alls denna kyla (vi hade försökt få med henne innan resan för att göra detta, men då var intresset Noll). Då vågade jag erkänna att det var samma för mig, så ett par kompletteringsköp blev även något jag gjorde.

Med nuvunnet självförtroende begav vi oss ut på nytt. Det gick mycket bättre! Tyvärr var vi ute en liten stund för länge vilket resulterade i att jag ylande slet av mig pjäxorna när vi kom hem och hoppade runt som en galning och svor, jag kände verkligen det som om att jag höll på att förlora mina tår, de var isklumpar som smärtsamt tinade under mitt jämrande. Antagligen behöver jag TVÅ storlekar större pjäxor eller så, eller vad f*n är det här!?

Hela sällskapet intog sedan bastun med ett par öl och sedan var kylan ett minne blott!

FjällkyldKram!

Sju saker om mig som ni inte redan vet...

Maria N, som har en mycket skön blogg med härlig självdistans, stor igenkänningsfaktor och ett roligt språk (http://fjantan.blogspot.com/), fick en utmärkelse för en kreativ blogg av en läsare och en utmaning om att skriva sju saker om sig själv som ingen vet. Denna utmaning skickade hon vidare till mig och några till =P


Oj, oj vad svårt! Det är faktiskt en utmaning för mig, för jag är väl som en öppen bok och har redan berättat allt ;-) Ska människan berätta ännu mer nu? Tack Maria för att du vill veta mer!

Frågan är vad man förväntas berätta om egentligen? Helst skulle det väl vara något smaskigt hemligt, men där går min gräns... (oj, oj vad mycket hemligheter det finns..). Sedan är det väl en balans mellan om det ska vara roliga saker eller något seriöst. Det kanske rent av ska vara något intressant?

Näh, nu funderar du för mycket igen, som vanligt. Det är väl bara att kasta ner några punkter, strunt samma om det är roligt, seriöst eller ens det minsta intressant!

1. Jag sjöng i kyrkans kör när jag var barn upp till 14 års ålder... Jag älskade det och har en hemlig sorg över att jag var tvungen att sluta för att inte verka töntig. Innerst inne när jag en tanke om att jag kanske kan sjunga...

2.Apropå sjunga så sjunger jag alltid högt och skamlöst med till radion i bilen. Min dotter försäkrar, med en liten förstulen blick åt sidan, att hon inte skäms inför sina kompisar...

3.Jag är osäker på hur man sätter på tv:n (har aldrig fått ha hand om fjärrkontrollen) och vet inte hur man kopplar om till DVD eller x-box eller liknande... blir kallsvettig om sonen ber mig hjälpa honom och han har kompisar hemma. Tittar aldrig på tv om jag är ensam.

4.Torkar av diskbänkar, bänkar och liknande minst 100 gånger om dagen. Byter disktrasa var tredje dag eller så, hatar äckliga disktrasor intensivt. Har en släng av bacillskräck...

5.Springer gärna upp och ner i trapporna hemma och hämtar hjälpsamt saker, bara för att jag i hemlighet tänker att jag ska få fast rumpa då...

6.Är beroende av naturgodis, cashewnötter och tuggummi (och vin och kärlek...men det är väl ingen nyhet) .

7.Skjuter ofta upp det jag borde göra i dag till i morgon... tills jag bara måste göra det, och då gör jag det snabbt och effektivt. Hmph.

Så där ja. Lite kul var det, för jag inser att jag skulle kunna göra en till lista, och då finns det alltså lite mer att ta någon annan gång således... ;-)

Nu får utmaningen gå vidare till Lotta, Anna, Elin, Julia och Victoria!

UtmanadKram!

Den här veckan får jag absolut inte bli sjuk

Det finns sådana veckor när man vet att just den veckan kräver att jag är på jobbet. Den här veckan var en sådan. Utvecklingssamtal, tillbakalämnande av prov, viktigt möte på universitetet, sista veckan innan lovet etc etc.

Söndag natt vaknar jag av oerhörda smärtor i magen. Det är som knivar som vrider runt i mitt inre. Smärtan är som en koncentrerad glödgad boll, går inte att ignorera eller komma undan från. Jag ligger där som ett litet barn och gnyr och gnäller hjälplöst.

Måndagen innebär hög feber, magsmärtor och en förlamande svaghet i hela kroppen. Ligger som en padda, nerbäddad hela dagen nästan. Försöker gå upp då och då för att känna om det börjar bli bättre, yrseln och huvudvärken är som ett syndastraff.

På kvällen ger maken mig kycklingsoppa, den tas emot lite avvaktande misstänksamt av magen, men godkänns sedan. Yippe. Jag är på bättringsvägen. Får lite klarare blick (eller om maken bara vill uppmuntra mig...).

Men hur går det med den viktiga jobbveckan nu då? Den som jag absolut inte kunde vara borta ifrån? Ja, vad ska man göra? Gå till jobbet fast man har maginfluensa? Gå till jobbet och ta 20 föräldrar och barn i hand på samtalen? Ursäkta sig mitt i och säga att jag måste på toa en stund?

Nej, det finns vissa saker som inte går att ignorera här i livet. En av dem är maginfluensa.

Hade jag bara varit lite förkyld hade det ju varit helt ok att gå till jobbet och ta 20 föräldrar och barn i hand. Förkylning är inte något som accepteras som en ursäkt för att ställa in, om man inte har den allvarliga varianten med feber och symptom gånger tre. Den vanliga varianten kör man ju med året om...

Jag mår lite bättre i dag, magsmärtorna har minskat i smärtomfång, febern har gått ned en grad. Jag tvingade i mig lite kaffe för att se om huvudvärken skulle blidkas, den är djävulusisk. Har försökt äta lite. Är darrig och svag så det förslår, höll på att bryta ihop när jag inte fick upp korken på filpaketet. Vad är det här?! Har ingen kraft. Men mår faktiskt ännu lite bättre efter lite fil och kaffe, även om magen mullrar dovt och ödesmättat och små retsamma smärtstick börjar göra sig påminda nu.

Nu är den största oron hursomhelst att detta ska smitta familjen. Det vore en ännu större katastrof. Maken kan absolut inte vara sjuk denna vecka, en riktigt viktig jobbvecka har han...

Men framförallt får ingen vara sjuk på lördag (eller under nästa vecka), då vi ska åka på den så efterlängtade fjällsemestern, det är absolut otänkbart och en ännu, ännu större katastrof.

Det enda man kan göra är att tvätta händerna och hoppas.


MagsjukKram (på avstånd)

Sol!

Solen skiner och det är underbart vackert ute!

Tänk om vi kunde få det så här härligt när vi åker till fjällen på sportlovet, vill så gärna ha sol och klar himmel för en gångs skull! Bara tanken på att stå uppe i backen i sol och sedan kasta sig ut i gnistrande snö får det att pirra i mig av längtan! Sedan en öl sittandes ute i solen skulle vara himmelriket. Jag vet inte hur länge sedan det var jag var med om det, men det var in ancient times, helt klart. En dag som denna idag får mig att känna förtröstan iaf :-)

Annars håller jag nu på och funderar på vad min mamma ska tänkas få av mig i morgon när hon fyller 70. Måste inhandlas ikväll, sen som vanligt är jag. Men, men det löser sig nog, kommer väl på något smart snart.

SoligKram!

Veckans problem

Dagens höjdpunkter:

Jag har avhållit mig från att vara öppet otrevlig, trots provokation! Jag jobbar på med mitt inre lugn, jag räknar till 100 (och lite mer...) och fokuserar på något helt annat en stund, lyckat! Inget blir ju i detta fall bättre av att jag tappar humöret och ger provokatören det denne vill ha. I don´t give a damn, honestly. Så skönt att bara veta att jag inte tänker bry mig. La la la la.

Kom hem till en härligt lugn stämning där familjen satt vid köksbordet och gjorde färdigt läxorna efter middagen. Joinade in och hjälpte till att fundera på veckans matteproblem: Det sitter ett antal kajor i en björk och några kajor i en tall. En kaja flyger från björken till tallen och då blir det dubbelt så många kajor i tallen som i björken. Om däremot en kaja flyger från tallen till björken så blir det lika många kajor i båda träden. Hur många kajor sitter det i tallen och björken?

Det där var sådana där problem som jag hatade att lösa när jag var barn (och långt upp i åldern faktiskt...). Jag blev som paralyserad, tänkte "det här FATTAR jag bara INTE!", istället för att försöka tänka logiskt. Jag tänkte att det var MATTE istället för LOGIK. Nu för tiden har jag lättare för detta p g a att jag tänker just att det är logik och inte matte, och jag vill ju inbilla mig att jag är logisk ;-). Det sitter mycket i ens inställning. Det är skönt när man märker att det går framåt för ens barn :-)

Tog en lång, härlig promenad nere vid ån i den vackra, vita, kalla kvällen.

Godnattkram

Måndagsgnäll

Måndag igen och fortfarande trött. Så fort jobbveckan börjar igen känner jag huvudvärken och tröttheten som vill lamslå mig. Kanske dags att fundera på vad detta beror på... Men å andra sidan verkar många med mig känna så här.

Jag har alltid haft svårt för februari. Hörde på radion idag att detta var månaden då flest vård av sjuka barn-dagar tas ut av föräldrar, försäkringskassan är överhopad (när är de inte det förresten?).

I fredags hade jag sådan huvudvärk att jag mådde illa, men den blev bättre till kvällen, och sedan har jag mått bra hela helgen, förutom lite seghet efter den härliga middagen, melodifestivaltittandet och utekvällen med roliga tjejkompisar på lördagen :-).

Men sedan kommer måndagen och plötsligt har jag den där huvudvärken, stelheten i nacken (kanske beror på dansandet...) och tröttheten.

Eller trötthet, jag vet inte om det bara är trötthet. En tomhet, rastlöshet eller jag vet inte vad. Kanske är det vetskapen om att februari och mars ligger framför mig länge till, och att det är så pinande långt till sommaren. Så här års har jag svårt att låta bli att tänka på alla långa arbetsdagar som ligger framför mig innan jag blir frisläppt igen.

Det går åt att ha något att se fram emot för att stå ut. En rolighet som jag såg fram emot har ju redan varit nu, lördagen, så nu måste jag hitta nya rolighetsmål att sätta upp.

Men, detta är bara lite vanligt måndagsgnäll, mina tankar går till de som har det värre, som är utmanade av lite tuffare saker än bara lite tristess. Så jag rycker upp mig och tar tag i mig själv igen (åååheeej).

I morgon är en ny dag, med nya möjligheter, som en av mina kära kollegor brukar säga uppmuntrande (och lite ironiskt).

GnällKram!

Lätt fånget, lätt förgånget

Jag känner mig ofta så oerhört tom efter att jag precis läst färdigt en riktigt fångande bok. Det tråkiga är att det är alltför sällan som avslutandet av boken ger mig lust och lugn, alltför ofta känner jag snarare olust och otillfredställelse (jag pratar om bokläsning alltså!).

Precis så kände jag igår kväll när jag läst ut "Hypnotisören" av Lars Kepler.

Det som däremot kännetecknat själva läsandet av boken var en ihållande stark lust att få fortsätta läsa och se vad som skulle hända, en riktig s k "pageturner" alltså.

Så, tyckte jag att boken var bra då? Den var ju tydligen så oerhört spännande att den hållit mig vaken på nätterna.

Jag säger så här: Jag känner mig Lurad, Sviken och Dum.

Den här sortens böcker lurar mig att bli fången i deras värld, men sviker mig i sin avslutning och får mig att känna mig dum och fånig som lagt in hela mitt väsen i detta läsande. Just att själva paketerandet av historien vill utge sig för att vara något extraordinärt, inte bara ett Hollywoodfilmmanus, får mig att bli extra sur; för det är ju bara det ändå.

Men jag får skylla mig själv. En bok som är så spännande att man inte kan lägga den ifrån sig är sällan en riktigt bra bok. Den är bara full av alla dessa knep som en skicklig författare kan använda sig av för att hålla läsaren fången. Det är ett hantverk.

En bok som efter avslutningen gör mig uppfylld och tillfredställd är nästan alltid en bok som har utmanat mig under läsningen. Det har kanske tagit emot då och då att läsa, ibland har jag kanske inte ens tyckt om det jag läst, har kanske känt obehag, uttråkning, ilska eller oförståelse. Ibland kanske jag tycker om allt och bara njuter hela tiden, men då är det nästan alltid en långsam, eftertänksam och rofylld njutning; jag smakar om och om igen på orden och betydelsen. Fast det är klart, vissa böcker är underbara för att man skrattar, gråter och blir arg -i ett slags igenkänningens härliga skimmer, de är inte komplicerade, och utger sig inte heller för att vara det, de är bara lojt sköna helt enkelt, med en mjuk, syrlig eftersmak.

Ja, det hela går väl att kort sammanfatta med ordspråket "Lätt fånget, lätt förgånget".

Så är det.

BokKRAM

Fröken Josephines känsla för snö

Gääääsp, gääsp. Onsdagar är så svåra att älska just nu. Jag börjar klockan åtta med konferens och jag är alltid sen. Dålig början. Jag vet att jag antagligen är sen med flit för att jag hatar att konferera, det är min lilla chans till att vara hemligt obstinat, en riktig rebell! Eller kanske inte. Är kanske bara lat och ovillig.

Fast det är konstigt att man kan ha ett sådant yrke som jag har, där man måste vara planerad och ha framförhållning varenda minut, och ändå vara så urkass på att planera att jag ska gå ut till bilen minst en kvart tidigare när det är decimetertjock snö ute att ta bort och forcera. Det är kanske inte en överraskning att det tar bra mycket längre tid att åka genom staden i snököer och halkandes som på bananskal i kurvorna? Nej, det kan det ju inte vara, men tydligen är det det för mig, varje gång.

Alla verkar väldigt upprörda över snön just nu för övrigt. Det är nästan som en masshypnos, ALLA verkar tröttna just i dag. I dag var det droppen liksom.

Fast jag vet inte. JAG är faktiskt inte trött på snön (fast min man kanske är tröttare, det är mest han som skottar i ärlighetens namn). Själv tänker jag mest på det underbara i att slippa tvätta leriga overaller och kläder vareviga dag, eller plaska omkring i blötlerig snö som dras in i hela huset. Denna vinter har varit clean på något vis, vit, lugn, ljus och vacker. Jag har inte fått min vanliga vinterdeppighet (men den kan ju komma fortfarande).

Just for the records: Jag älskar snö! Vanliga vintrar (de vi haft de senaste 15? åren), brukar jag längta ihjäl mig och vilja att snön ligger så länge som möjligt, eller i alla fall mellan december och mars.

Jag tänker nämligen mest på ALMANACKAN, inte snön. Det är bara februari och jag vet att våren inte kommer förrän tidigast i april. Det är bara att härda ut!

SnöigKram!

Nu är klockan halvsex

Nu är klockan halv sex och jag sitter kvar på jobbet, fast jag slutade för en halvtimme sedan. Normalt? Nej, men jag vara "bara" tvungen att avsluta det ena och det andra och nu var det ju lika bra att gå in på bloggen och skriva så det är gjort också. Annars är det kanske mindre populärt att det första jag gör när jag kommer hem är att sätta mig vid datorn? Nej, det brukar inte hinnas med när man väl kommit hem och är inne i "hemmaracet", så då blir det ju inget inlägg (fast med tanke på kvaliteten på detta inlägg kunde det kanske varit detsamma...)

Har jag lärt mig något av värde i dag då? Jo, ett par saker tänker jag på faktiskt.

*Vi ska få en ny elev till vår klass i morgon och jag kunde ta på spänningen när jag meddelade detta. De höll andan i väntan på informationen. Luften gick snabbt ur dem när jag meddelade elevens namn. "Vi vill ha en svensk till vår klass", sa en elev besviket.

(Notering i minnet: -diskutera vad "svenskhet" är egentligen i klassen).

*Jag satt och beklagade mig över att vi har det lite jobbigt inför en av mina kollegor på lunchen. På em kom hon och la armen om mig och gav mig en kram, "jag blir så ledsen när jag hör att du inte trivs", säger hon och plötsligt känns det inte så farligt längre, vad var det jag gnällde över egentligen? Har glömt.


HemåtåkandeKram!

Flexibilitet...

Hade som vanligt trott att jag kanske skulle hinna med något annat än att bara jobba idag på min flexibla måndag. Oj, så fel jag alltid har.

Efter att jag vinkat av barnen på morgonen parkerar jag mig framför datorn med en kopp kaffe, sedan blir jag kvar där fram till att jag hör dottern komma hem från skolan plötsligt. Oj då, är klockan så mycket?! Jag har varken ätit lunch eller tagit paus, inte ens kommit ur pyamasen. Tur att hon inte hade med sig kompisarna hem som hon sagt, de skulle visst träffas senare när de skulle till buggträningen. Lite pinsamt med en mamma i pyamas kl halvtre kanske... Nu blir det bråttom innan sonen kommer hem, han skulle ha en kompis med sig hem iaf, det vet jag bestämt. Skyndar runt och städar upp, diskar, bäddar lite snabbt och samtidigt som de kommer hem är det dags att handla till middagen.

Det är tur att man inte är administratör på heltid, jag skulle inte må bra av att sitta still så mycket framför en dataskärm! Jag känner mig alldeles konstig efter måndagen, det sitter i hela veckan. Huvudvärken dunkar och verkligheten är suddig på något vis. Jag har också svårt att släppa jobbet, "bara ett mail till", pockar det i huvudet, "kanske har jag fått svar redan?", fortsätter det mala. Fast jag vet att detta är ett uppdrag som aldrig känns avklarat efter en dag, det fortsätter och fortsätter, varje rast som jag kollar mailen.

Det låter kanske som om jag inte gillar uppdraget som fältmentor på lärarutbildningen? Jo, det gör jag visst! Jag gillar möjligheten att ändå kunna vara lite flexibel i min arbetstid, jag KAN göra något annat en stund på måndagen, och jobba ifatt en kväll eller på rasterna resten av veckan.

Nästa måndag kanske jag har tid att svänga förbi mamma på lunchen? Eller hälsa på min son i skolan som han bett mig om? Bara jag jobbar igen ordentligt så...

OptimistiskKram!

Teknisk revolution?

Så nu har vi gjort det. Fullt ut. Ja, inte riktigt fullt ut kanske, vi har ju precis börjat...

Vad har vi gjort? Jo, vi har börjat införskaffa modern teknik till hemmet. En teknisk revoltion har skett här hemma.

Det känns som att man börjat ett Nytt Liv. Eller, nja kanske inte...

Det känns ändå mycket ovant, det kommer att dröja länge innan jag vänjer mig vid mitt Nya Moderna Jag. Jag tror det kan vara som för en person som varit mycket tjock och bantat, men som fortfarande känner sig tjock i sinnet, hjärnan hänger inte med.

Följaktligen känner jag mig fortfarande som en person som endast äger en gammal tjocktv, endast har jobbdatorer hemma som det inte går att spela spel på (bara Barnuniversitetets "Josefin lär sig engelska" och liknande), endast har ett mobilt bredband samt inte vet vad Playstation eller X-Box är för något.

Hur går det nu med alla mina gamla konservativa, envisa åsikter om att det är onödigt och barnsligt med en massa tekniska prylar, sådant som ger vuxna män en anledning att slänga ut pengar och sitta och leka? Och att barnen inte ska ha tillgång till för mycket teknik som håller dem borta från böcker och läsning? Har jag övergivit min åsikt att vi ska UMGÅS med våra barn och göra saker tillsammans?

Hm... tydligen har jag TOTALT gjort det. Det är så SKÖNT med teknik som fungerar. Det är lyxigt och praktiskt. Och vadå? Man kan ju ha REGLER för användandet, eller hur?

Vad gäller tv-spelandet, så räckte det tyvärr som övertalning med det gamla klassiska "alla andra har, utom jag...". Sådant har jag alltför svårt att stå emot, sorgligt men sant.

Så, dagen har gått i degenereringens tecken, framför Star Wars lego-tv-spelet tillsammans med sonen och en av hans kompisar. Läsläxan ligger i köket och väntar. Ok, dags att ta tag i den nu... snart...

TeknikKram!

Konferera mera...

Jag har lika mycket ångest varje måndag över att tisdagen snart är kommen. Tisdagar är riktiga fisdagar, helt klart. En del hatar måndagar eller någon annan dag, men min hatdag är tisdag.

Vad det beror på? Ja, för det första är det min första dag i veckan med lektioner, då jag jobbar med annat på måndagar! Så tisdag är ju nästan som min måndag...

Men framförallt innebär tisdagarna att jag måste sitta sista timmarna på dagen i konferenser. Efter timmar av konfererande är man oftast som en blöt trasa, både fysiskt och mentalt. Jag tror det handlar om att jag tycker att det är så jobbigt att sitta stilla så här länge, jag är inte van vid det.

I dag blev vi informerade i en timme om hur vi på kommunens web ska ha "självservice" i ett datasystem kallat "Heroma". Om vi förväntas klara det kan de väl lika gärna maila oss infon? För övrigt undrar jag vad det är för slags "övertid" och "ledigheter" som jag ska knappa in där? Jag är ju lärare och håller inte på med sådant där!

KonferensKram!

Och helgen var lugn?

Har fått en liten fånig önskan om att det kanske skulle vara trevligt att få till ett blogginlägg om dagen, som de "riktiga" bloggarna. Tänk att det stod "31 inlägg" under januari t ex, det har aldrig hänt mig att jag fyllt en månad. Fast januari är ju kört så jag får satsa på februari då, det är 28 dagar, eller?


Problemet när det går några dagar mellan inläggen är att jag inte vet vad jag ska välja att skriva om, vilket spår jag ska ta, så att säga. Även om det inte händer mycket här i livet, så finns det mycket att skriva om (brukar jag inpränta i mina stackars elever när de ska skriva och de påstår att de inte "gjort något", sedan kör jag mitt exempel på en bok som jag läste i julas som hette "Saturday", den var tjock och handlade bara om en enda dag; en lördag...).

Ja, vad ska jag säga om helgen som gått då? Ja, det var en sådan där helg som när jag tittade på helgens schema i fredags, så kände jag att det skulle bli en jobbig helg, som vanligt. Så där så man (lite i smyg) nästan vill dröja sig kvar på jobbet bara för att man våndas över allt som ska göras.

Men det märkliga är att nu när helgen har gått, så inser jag att jag haft en väldigt bra helg. Det var likadant förra helgen, och den innan. Problemet är alltså att jag TROR att helgen ska bli jättestressig, att jag inte ska kunna koppla av något, men det blir inte så.

Jag tror att det beror på att jag ser alla inbokade tider och aktiviteter bara, det är de som stressar mig, att jag inte känner att jag har möjlighet att själv bestämma, att VÄLJA vad jag ska göra. Sedan att det inte är så jobbigt egentligen, allt flyter på och det känns bra när man väl gör det, det är ennan sak. Och jag hinner ta det lugnt också, det gör jag faktiskt, och jag GÖR det.

Men nu för tiden har jag blivit helt sjukt fixerad vid att jag måste få en sovmorgon, åtminstone EN enda i veckan, jag har ju inga småbarn längre som jag måste rusa upp på natten eller kl sex med (hmm...inte så ofta iaf). Lördagen är min enda, och vad händer då? Min far och mor ringer kl sex och undrar om jag har ringt dem kl halv fyra på natten! Morr! Grrrrr! Varför skulle jag ha gjort det!? Säg en enda anledning till att jag skulle gjort det! Och måste man ringa kl sex och fråga om jag gjort det?!!! Kände mig sur hela dagen över detta, fast jag vet att de inte menade något illa, men i alla fall! Som sagt, både jag och mannen har bivit helt fixerade vid att vi ska få sova lite längre någon enda gång i veckan, så sådant där blir vi onormalt sura över...

(snälla Bror, läs inte upp detta för min mor...eller, jag står förresten för det jag tycker...men, men...).

Hur som helst var lördagen stressig men trevlig, dottern var nöjd med sina resultat på friidrottstävlingen, jag var mindre nöjd med uddamålsförlusten i innebandymatchen, sonen var rätt nöjd trots att han var så hes och snorig att han fick hoppa över bandyträningen; han fick kolla på en Star Wars-film på kvällen, brorsdottern, som fyllde arton, verkade nöjd med presenten och vi var nöjda med kalaset. Söndagen inleddes tidigt för mig och dottern i ishallen och för min man och sonen på fotbollsträning. Sedan blev det en rätt lugn dag (vi städade hela huset och hivade in tvätt...). Kvällen avslutades framför "Damernas detektivbyrå" (vad hände med reprisen av "Stjärnorna på slottet" förresten!?) me like!

MåndagsKram

Uruselt humör

Var på sådär uruselt humör igår. Kanske att det inte märktes på jobbet, eftersom min lärarstudent genast deklarerade att hon var på uruselt humör, så kändes det inte som att det var läge för mig att grotta ner mig i mitt humör.

Att vara på uruselt humör på jobbet brukar innebära att det blir en dålig dag med elever och kollegor. I värsta fall blir man onödigt irriterad på småsaker, säger överilade saker och blir osams med någon, väldigt onödigt. Tyvärr brukar dåligt humör smitta av sig, så jag försöker maskera det på jobbet, det måste man.

Men när jag kom hem, då började plötsligt mitt dåliga humör märkas... Suck, det är alltid de nära och kära som får lida.

Det som händer är att jag börjar fräsa och snäsa. Jag kommer med obehagliga antydningar om att det bara är jag som har hand om alla uppgifter i hemmet och med barnen. Allt som man ber mig om är jobbigt. Allt jag måste göra är jobbigt. Istället för att på ett lugnt, pedagogiskt vis tala med min dotter, som än en gång glömt sin gympapåse, så blir jag kritisk. I stället för att lugnt och pedagogiskt hjälpa min son, så blir jag irriterad när han tappar ett legolasersvärd bakom elementet när han står och kissar, vilket tar en stund att fiska upp.

Irritationen kan snabbt övergå i ilska en sådan här dag. En trigger brukar vara att min man säger ordet "pms".

Irritationen kan även övergå i låghet. Plötsligt känns ingenting roligt. Jag har ingenting att se fram emot, bara jobb, jobb, jobb. Och inte orkar jag hitta på något roligt heller, det känns ännu jobbigare.

Är det alltså hormonerna som styr mig bara, är det så simpelt? Är jag så simpel?

IrriteradKram

I-landsproblem

I fredags lämnade vi äntligen över vårt gamla hus i de nya ägarnas händer! Än så länge känner jag bara lättnad, inte ens någon nostalgi eller något, jag tror det beror på att jag är trött på hela flyttandet och allt, nu är det bara skönt att det över och jag vill försöka få till en vanlig vardag igen!

Det är konstigt hur bortskämd man blir snabbt och hur snabbt lyxproblem kan uppstå dock...

Det jag tänker på är att vi nu har tre toaletter, jämfört med bara en förut (nu har vi en på varje våningsplan). Frid och fröjd eller? Jo, det är klart att det är riktigt skönt och jag är såå nööjd!

Men. Följande "problem" uppstår (s k "I-landsproblem...):

1. Ett himla spring upp och ner och transporterande av diverse hygien-, hår- och sminkartiklar uppstår. Var är den och den nu då?
2. Jag, som tyckte att det smartaste var att jag hade alla mina sminkgrejer etc, på entréplan, nära kök och långt ifrån sovrummen, då jag lägger mig senast och går upp tidigast, tvingas vänta på dottern, som ändå ockuperar just den toaletten! Varför!? Jo, det är den bästa spegeln där, som hon kan se håret bakifrån i också. Suck.
3. Istället för en toalett har jag tre att städa...
4. Istället för en toalett att fylla på toarullar, tvål, byta handdukar och tömma papperskorgar på, har jag tre att göra det på...


Jag vet, jag vet, det borde inte bara vara jag som sköter toaletterna... Vi ska ta tag i det där nu och göra en ansvarslista, det har vi redan pratat om...

Men, fast jag klagade lite nu, så måste jag få säga att jag faktiskt mest är nöjd! Har man bara en toalett blir den så smutsig att man måste städa varje dag, det behöver jag inte göra med de tre nu!

I-landsproblemKRAM

Väldoftande disk?

Och så tror folk att man har ett skitjobb, när det i själva verket är så att jag mötte mina elever för första gången sedan lovet idag och några av mina killar i sjuan säger: "Hej Josephine, jag har saknat dig hela lovet!", och kommentarer som; "Hej! Hur mår du? Har du haft ett bra lov? och "Vad fin du är i håret! Har du färgat det?".

Social kompetens. Artighet. Trevlighet. Hjälpa till att skapa ett bra klimat och få andra att trivas. Jag blir varm i kroppen av glädje av sådana yttringar från deras sida, då vet jag att det kommer att gå bra på något vis, allt kommer att ordna sig. En elev sa t ex, i uppmuntrande ton, till min lärarstudent, som höll i en lektion; "Du är duktig, du kommer att bli en bra lärare!", det är bara helt enkelt underbart, och jag sparar sådant här i min lilla ask med "Tröst för svårare dagar"

Apropå ingenting så rusade jag in på Ica innan jag kom hem, för de dagliga, obligatoriska kompletteringsköpen, och när jag skulle grabba tag i maskindiskmedlet såg jag att jag kunde köpa det "parfyrmerat med äppelblom". Eh? Varför skulle jag vilja parfyrmera min maskindisk med äppelblom?! Är det någon som vill det? Träd fram i så fall! Själv vill jag bara att det ska bli RENT.

ParfyrmeradKRAM!

Goda intentioner

Ok, har jag några tankar inför året 2010? Jag är INTE en sådan som ger nyårslöften, det slutade jag med redan i tonåren, blev cynisk tidigt...

Jag har nog aldrig känt mig så "löftesfri" någonsin som jag gör just nu, vet inte varför faktiskt. Kanske beror det på att förra året kändes så fullt av händelser på något sätt, jag har absolut NOLL LUST att tvinga på mig själv några måsten.

Men är det något jag BORDE ta tag i kanske? Det finns det ju alltid, eller!? Pust och stön... jag vet inte faktiskt... Det finns ju de där gamla vanliga tankarna om att jag: 1. borde träna mer och vara mer hälsosam, 2. borde vara mer tålmodig och ge mer av mig själv till mina barn, 3. borde hjälpa mina föräldrar mer, 4. borde vara mer kreativ och ge mer på jobbet, 5. borde vara mer social och träffa vänner oftare och ha mer roligt, 6. borde bli mer äventyrlig och typ resa till Himalaya och bestiga berg... etc etc bla bla bla.

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag ska försöka bli bättre på det ena och det andra, och det brukar ALDRIG fungera. Surprise.

Men ibland händer det att jag blir bättre på en del saker vissa perioder, känner mig nöjdare med mig själv och det jag gör, det beror ALDRIG på de där löftena jag gett (eller inte gett). Jag tror att det mest beror på att saker och ting ibland råkar sammanfalla till något som blir oväntat bra. Menar jag SLUMPEN då? Att det inte är någon idé att själv försöka? Nej, det menar jag inte. JAG styr mitt liv, och JAG kan påverka mitt liv, men saker och ting måste likafullt samverka på ett högre plan för att det ska utfalla bra, så tror jag.

Därför tror jag på att ha GODA INTENTIONER, och sedan försöka slappna av och invänta "the flow". Någon gång, någon liten period, kommer det säkert till mig, precis som till andra. I väntan på det, försöker jag leva så gott jag kan.

Hur som helst är jag väldigt stolt över att jag, "lilla duktiga flickan", svalde det lutherska och beställde en flyttstäd. Det hade jag aldrig gjort om jag inte förändrats rätt mycket på sistone. Jag tänkte på mig själv, utan att skämmas. Det är en god intention inför framtiden.

LyxigKRAM!

Summering

De flesta verkar summera hela decenniet istället för bara året 2009 denna gång. När jag tittar i min backspegel nu, så känns det som om just året 2009 varit ett väldigt viktigt och på många sätt ett mycket omvälvande år för mig, så jag börjar med att minnas det.

Det hemska: 2009 började i chock på nyårsdagen. Min mamma låg på neurologen med hjärnblödning efter ett fall. Fruktansvärda månader följde med sjukdom som följde på sjukdom. Den mamma som jag känt, och trott mig känna, fanns inte kvar. Vem var den där sjuka, hjälplösa, förvirrade och arga kvinnan? Var det min mamma? Jag brottades med förbjudna tankar, jag kände mig låg och rutten som människa. Efter många månaders inre kämpande kom jag fram till någon slags försoning med mig själv och mina känslor, jag tror jag gjort det i alla fall. Men det har varit så smärtsamt och jag har lärt mig så mycket, men det är inte den sortens kunskap jag velat ha eller efterfrågat, det jag har lärt mig hade jag helst velat slippa lära mig. Jag är ledsen att behöva berätta det, men jag har blivit hårdare. Jag var tvungen att bli det för att klara mig.

Det roliga: Jag reste till Cypern, Spanien, Grekland och Gotland! Jag tillät mig själv att ha det bra och njuta!

Det professionellt utvecklande: Jag började jobba viss del av min tid på Lärarutbildningen på universitetet. Det har faktiskt mestadels bara vara roligt och utvecklande! Så klart har jag jobbat mycket periodvis, men också kunnat göra min arbetstid lite mer flexibel då jag kunnat jobba ifatt på lite andra tider.

Det stora beslutet: Vi bestämde oss för att flytta till Tannefors, där barnen redan går i skolan och har sina kompisar. Vi köpte hus, fixade i ordning och sålde vårt hus och fixade i ordning mycket i vårt nya hus, flyttade dit och fortsatte att fixa. Jag är stolt över allt arbete vi gjort.

Den stora glädjen: Jag insåg att jag faktiskt kan mer än vad jag trodde att jag skulle kunna. Jag har klarat av så mycket det här året.

De älskade barnen: Jag vill inte berätta för mycket om dem i min blogg, men 2009 var året då de, båda två, gick mycket framåt på många olika plan! T ex i sina olika sportaktiviteter som de utövar! Det har varit så kul att se dem vara så glada och hängivna när de gått på sina träningar, matcher, läger etc! De har båda också tagit stora kliv i sin kunskapsutveckling! Bådas sociala liv har även blivit mer rikt, och det tror jag kan bara bli bättre nu när vi flyttat :-)

Kärleken: Brukar jag inte skriva om i bloggen, så det gör jag inte nu heller ;-)

Kort summering av Josephines decennium -00 slutligen (utan inbördes ordning i viktighet!):

Varit mammaledig med två barn.
Fött ett barn.
Fått ett missfall.
Jobbat kvar på samma arbetsplats... (trivs ju ju!!!).
Varit fackombud.
Startat magisterutbildning.
Blivit fältmentor.
Flyttat tre gånger.
Köpt två hus och sålt ett.
Gift mig.
Suttit i en styrelse.
Fått en cancersjuk och sjuk mamma.
Haft tre katter, ingen kvar :-(
Köpt fem bilar, har kvar två.
Blivit påkörd en gång.
Fått en fortkörningsbot.
Fått tre parkeringsboter.
Varit nära att bli utbränd.
Vunnit korpserien i fotboll en gång och cupen en gång.
Halkat ner i tvåan och tagit oss upp i ettan igen i korpserien i innebandyn.
Köpt en Soda Stream.
Blivit facebook-användare och bloggare.

Jag tror jag stoppar där (trots att det hänt liiite mer)!

Årskrönikekram!