Maratonhelg

Ännu en maratonhelg till ända och knappt en lugn stund som vanligt. Fast mycket har varit roligt och det är ju så konstigt att man tycker det är jobbigt fast man har roligt.

Tänk vad jobbigt jagt tyckte det skulle bli att ordna disco för föräldrarna på barnens skola och så KUL och LYCKAT det blev sedan! Vi hade gjort det så fint i matsalen där vi var, att det såg ut som en cool club i storstan eller något, och alla föräldrar släppte loss och bjöd på sig själva, mycket på grund av det superbraiga bandet som spelade (som en av papporna på skolan spelade i)! Och jag hade tänkt att det var jobbigt att be om barnvakt och hålla på, men det gick så bra med min bror och hans fru (mannen var inte med på discot utan på jobbmiddag), barnen tycker också att det kul att slippa oss ibland, tror jag!

Och så TRÖTT som jag var på lördagen, det berodde inte på för mycket alkohol, utan på all dans och den sena timmen och all anspänning och en jobbig vecka där jag inte varit frisk. Datorn, som jag tydligen kört en tid utan virusskydd, var totalinfeketerad, men bror min lyckades fixa den också, och jag som av ren trötthet bara hade tänkt hiva den på tippen.

Sedan dags att börja leta efter sovsäcken, var f*n är den nu då? Jag förstår inte att det har försvunnit så mycket prylar i flytten! Återigen räddad av bror min som sticker och hämtar deras (hur ska det bli sedan när de flyttar längre bort?). Efter fortsatt stresspack sticker jag och dottern iväg till hennes friidrottsläger på Katedral. Saknar henne hela kvällen sedan. Vi gör en riktigt FIN middag hemma för att skärpa till oss lite, så GOTT.

Nästa morgon har jag, tror det eller ej, lyckats förtränga att det är sommartid och vi får kasta oss iväg till Campushallens tävlingar utan frukost. Dottern går till final i en gren, vilket gör att vi får slänga oss hem och hiva i oss lunch, sedan släppa av sonen hos en kompis som kör dem till innebandyträningen medan vi åker tillbaka till tävlingen och hejar. Efter det är det bara att snabbt dra vidare till fars födelsedagskalas där vi är snabbtrevliga mot familjen, och sedan till Fridtunaskolan och kolla in sonens träning och hämta (tydligen glömde vi hans väska där, suck).

Sedan är dottern så trött (och hungrig) att hon bara ligger och stönar i soffan framför en film vi fixat, medan mannen åker och tvättar bilen. Innan vi duschat och fixat (och städat och hängt tvätt) så hinner barnen av ren trötthet irritera varandra och jag håller på att tappa humöret, fast vi skulle MYSA ihop, men, men godnatt och puss alla mina små älsklingar.

MaratonKram

Vuxendisco???

Det började som ett förslag från en mamma, på mina barns skola, i det skolråd som jag sitter med i: "Vore det inte en bra idé att försöka få föräldrarna på skolan att lära känna varandra bättre? Vi kan anordna ett skoldisco!"

Hm, hmmm.... herregud, tänkte jag, menar hon ALLVAR? Ja, ni kan tänka er själva vad det är för bilder som börjar flimra förbi i ens huvud när man tänker på:

Nummer 1: DISCO i vuxen ålder. Hallå, är det inte det som är det fina med att bli äldre, så att man slipper uppleva den tortyren igen? Själv kommer minnen av att man var fånigt klädd, liten och löjlig (mager och utan bröst) och att man fasade för att inte bli uppbjuden under tryckarna och att man fasade för att man dansade fel och löjligt till tempolåtarna.

Nummer 2: FESTA ihop med de andra föräldrarna på skolan. Hmmmm... tänk om, tänk om... ja, ni vet, ibland när det känns ytterst pinsamt och obekvämt med saker och ting håller folk sig i glaset så att säga... Bilder av fulla föräldrar som skämmer ut sig inför varandra så att barnen tvingas byta skola rullar utan pardon upp på min näthinna. Bilder av MIG... NEJ, nej säger jag bara. Jag ska vara trevlig och ordentlig. Fast det är klart det blir ju tråkigt om alla bara är TREVLIGA och ORDENTLIGA hela kvällen... Hur i hela friden ska man se till att alla är LAGOM trevliga och ordentliga egentligen? Så att vi får KUL också?

Men, jag tror faktiskt att det kommer att gå alldeles utmärkt! Det är min förortsbakgrund som spökar lite ibland bara. Det där man växte upp med, att alkohol var något man drack för att bli full, inte för att vara trevlig. Fast fylleri finns väl i alla "klasser"...

Jag tycker tanken är alldeles lysande, att vi som föräldrar ska lära känna varandra mer och därmed motverka t ex mobbning och utanförskap. Fast problemet kan jag genast se här, vilka är det nu som har anmält sig till discot tror ni? Inte de föräldarar vars barn kanske är eller riskerar att komma utanför i gemenskapen. Då kan detta leda till ännu mer utanförskap för dem efter discot, i värsta fall.

Nej, jag vet inte om det är den motiveringen som tilltalar mig med idén med discot. Däremot tycker jag att det är verkligt KUL att de som VILL och har LUST kommer och har trevligt och lär känna varandra, helt enkelt. För inte ges man många stunder till detta i skolans värld, och än färre chanser blir det ju äldre barnen blir.

Nu är i alla fall kvällen för discot här, och vi har i alla fall uppnått målantalet anmälda, med över 70 st! För övrigt har vi ordnat ett levande band, en massa små tävlingar och annat bus, så det kommer verkligen att bli som att gå på DISCO igen, fast med lite värmande dryck och utan de där fasansfullt ångestfyllda ögonblicken när The Lady in Red började spelas...

DiscoKRAM

Synden straffar sig

Efter att jag skrivit mitt inlägg i går började jag plötsligt känna en lätt oroande känsla som började mola långt inne i magen. Den blev värre och värre för att till slut slå ut i full blom i form av ångest under natten. Jag sov faktiskt inte en endaste blund i natt. Ovanligt, för en liten blund brukar det kunna bli, även om man känner sig sömnlös.

Halsen värkte och var tjock och igensvullen, kändes som om jag hade en golfboll där, som svaldes upp och ner mödosamt. Huvudet värkte, hammarslagen slog ner över pannan och grus krasade i ögonen. F*n. Nu hade den där halsen och allt det där hunnit i fatt mig i alla fall, fast jag trott att jag sprungit ifrån det förra veckan.

Men det var det där inlägget i går, det där hädande inlägget, som antagligen satte i gång det. Jag visste det, och det ganska snabbt efter att jag tryckt på publicera, att detta skulle komma tillbaka till mig i någon form.

Vad jag menar egentligen? Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, jo visst. Nej, det är inte så mystiskt som jag vill få det till, det betyder bara att jag är rädd för att utmana ödet genom att tänka att jag har det bra. (Har jag det bra? Det är klart att jag har, allting är relativt och allt det där, det finns millions and millions som har det sämre så klart, det är en meningslös diskussion).

Tyvärr hade jag satt igång en process, och jag började plötsligt komma på många saker som inte var bra med den här åldern. Jag tar dem en annan gång... Men allt som hände sedan under dagen, jobbet och allt annat jag var tvungen att ta tag i, gjorde det bara än tydligare, jag hade återigen varit så där naiv. Eller jag försökte väl egentligen bara vara lite positiv... är det så farligt...?

Sitter nu och bläddrar förstrött i en gammal Amelia, ska snart hasa mig upp och försöka vila lite innan dottern kommer hem. Där finns en artikel om vardagsstress -och om KBT-behandling-som ska vara så bra. En fråga och en lite faktaruta är uppspikad: "Känner du igen dig? -vanliga stress-symptom:"

• Känslomässiga: ångest, oro, rädsla, panik, nedstämdhet, skuld/skam.



• Kognitiva/tankemässiga: koncentrationssvårigheter, beslutsångest, glömska.



• Kroppsliga: hjärtklappning, synrubbningar, darrighet, spänningsvärk, onormal trötthet, infektionskänslighet, magproblem, sömnproblem.



• Beteendemässiga: lättväckt ilska/frustration, pedanteri, överdrivet kontrollerande, hetsigt tempo, passivitet, ältande, isolering.

"Passar något eller några stress-symptom in på dig? Om inte, grattis!" Står det sedan att läsa.

Hmmm, hmmm... Och om, typ alla, passar in då (inte: panik och rädsla dock. Och inte isolering, hur skulle det gå till?), jag som trodde att det bara var jag... min PMS-personlighet eller så...

Suck. Jag försöker intala mig själv att jag inte är stressad, eller jag är medveten om att jag lätt kan hamna där och försöker jobba med detta hela tiden, om det är KBT eller vad det är jag gör, men inte är det lätt. Man glider förrädiskt lätt in i det igen. I värsta fall märker man det inte ens.

KBT-Kram

Den här åldern...

Undrar om det är just den här åldern, som jag är i just nu, som är själva den bästa?! Jag har börjat upptäcka några riktiga fördelar och inte hittat några nackdelar faktiskt...

1. Jag har kommit förbi ungdomstidens komplexfyllda ångest över att inte DUGA som jag är (åtminstone har man inte den ångesten 24x7, som förr...).

2. Jag har skaffat familj redan och nu är det gjort. Så det så... (vill INTE börja om med detta, absolut INTE). Jag har kommit förbi småbarnsårens instängdhet.

3. Jag har bra mycket bättre ekonomi än förr (även om det inte beror på min höga lön...utan snarare på bättre ekonomiskt sinne...elller på att min man har bättre ekonomiskt sinne om jag ska vara ärlig...). Men faktiskt handlar det också om att man förvärvar bankers och företags förtroende genom att sköta ekonomin i många år, åt de som har skall bli givet...

4. Jag har fått så pass mycket rutin och erfarenhet på jobbet, så att jag känner mig relativt TRYGG, både i min yrkesroll och bland mina kollegor och i nya situationer som jag stöter på. Jag kan våga hoppa på sidoprojekt som jag tycker verkar roliga. Jag kan säga nej till sidoprojekt som jag tycker verkar vara sk*t...

5. Det är inte lika ofta nu för tiden som jag blir ombedd att "hämta pappa", när någon ringer hem till oss... Dessvärre är det inte heller lika ofta som jag får visa leg på systemet... måste byta bolag tror jag... Eller börja köpa cider eller coolers eller något... Men, ärligt talat, så är det SKÖNT att inte behöva börja alla nya möten med att övertyga om att jag inte är någon ung snärta som måste bevisa vad jag kan innan jag tas på allvar.

6.Eftersom jag uppnått den ålder jag uppnått är det helt ok att bete sig riktigt omoget ibland, äntligen! Man kan t ex ha middag med några vänner, som vi hade i lördags, och bara sitta hela kvällen och välja låtar på spotify, sjunga med och jazza runt, utan att behöva sitta och PRATA hela kvällen. Back to basics!

Ja, just i dag kommer jag inte på något dåligt med den ålder jag är i, så jag passar på att stanna i den känslan och njuta lite (ålderskrisen är miles away....). Fast... det där uttrycket milf... alltså jag vet inte om det är något man längtar efter direkt, men Pernilla Wahlgren och många andra verkar tycka att det är supernice... Fast det är klart, de är ju mycket äldre än jag....!


MogenKram!

Lyckligt lottad

Hmrpfh nu har det visst gått sådär länge sedan jag skrev igen, INTE kul. Det blir så svårt att sortera i hjärnan och bestämma mig för vad jag egentligen ska förmedla av allt det som faktiskt händer på drygt en vecka. Min målsättning med bloggen har alltid varit att det ska vara ganska dagliga inlägg, då kan jag varva mellan högt och lågt på ett naturligt sätt. Tyvärr sätter mitt själva liv käppar i hjulet för mina mål, jag fattar inte att man ska behöva känna sig så fruktansvärt UPPTAGEN hela tiden.

Så fort jag får den minsta lilla chans nuförtiden så försöker jag vara lat, men tillfällena yppar sig inte så ofta...

I tisdags tog jag tillfället i akt att vara lite dekadent, genom att vara på after work med mina kollegor i arbetslaget och några till (utanför arbetslaget menar jag!). Vi åt gott och inmundigade några öl under trevligt samspråkande. Det som slog mig under kvällen var faktiskt hur mycket jag verkligen uppskattar mina kollegor och hur mycket jag tycker om dem. Jag inser att jag är lyckligt lottad och född under en lycklig stjärna, och allt man brukar säga i de här fallen.

Det är nämligen inte alla som trivs på sitt jobb. Det är inte heller alla som tycker om sina kollegor, eller chefer... Det kan ju också vara så att man inte heller gillar sina klienter/kunder eller i mitt fall elever. Men plötsligt där vid bordet ( inte alls under alkoholens inverkan, absolut inte!) så tänker jag just på detta; jag tycker så mycket om dem! Det är inte så att jag är så naiv att jag vill påstå att vi har helt friktionsfria relationer och dagligen höjer glaset i skål till varandra (bildligt talat alltså!), utan, precis som i verkliga, äkta relationer, blir vi ibland lite sura, gnälliga, okunstruktiva eller rent av nasty mot varandra, men det som är det bästa är att vi lyckas gå vidare från detta och nå nya höjder igen. Det är vackert faktiskt.

Det var lite intressant också att en av mina kollegor bjöd in en man till vårt bord, den mannen hade föreläst för vår skola tidigare om ämnet "Effektiv skola". Det blev så att han kom att sitta precis bredvid mig. "Hmmm, oj då..." tänkte jag. "Ska jag prata SKOLA nu när jag är på after work... och med en forskare också... hmmm.. avslappnat liksom". Det roliga och överraskande var att det inte blev så (kanske pga att jag inte ville prata sådant...)! Mannen, som var irländare originally, visade sig vara en mycket intressant litteraturdiskussionspartner! Så när kvällen var över var jag några bra engelska skönlitteraturtips rikare.

Det var också han som lite förundrat konstaterade att det var kul att se att det fanns lärare som kunde gå ut tillsammans och ha kul en tisdag, han verkade genuint förvånad.

Veckan har efter detta varit som en klubba i nacken dock. Jag känner mig helt däckad av allt. Helgen hägrar.

KärleksfullKRAM!

Seriös eller?

Jaha, funderar på om jag bara ska skriva en massa strunt här i kväll, absolut bara strunt alltså, undrar om jag klarar det?

Visserligen är huvudet fullt av en massa tankar kring dagens eftermiddagsseminarie, anordnat i samarbete med Skolverket, som jag och en kär kollega var på, det var riktigt intressant faktiskt, fast än så länge vet jag inte riktigt på vilket sätt det var intressant... Måste nog fundera vidare lite innan jag skriver något om det, ska för övrigt på två sådana möten till, så jag kan väl samla på mig lite i stället.

Ibland oroar jag mig över att jag förlorat förmågan att skriva om riktiga nonsenssaker, alltså bara skriva om små roliga vardagsbetraktelser som poppar upp, typ som fotbollsfrun och krönikören Malin Wollin, hon har förmågan att med små medel få fram det komiska i tillvaron, utan att för den skull göra ner sig själv, SÅ vill jag kunna skriva! Jag fnissar alltid när jag läser hennes krönikor och ser de otroligt träffande små bilderna hon har har med som illustration.

Jag ska alltid vara så himla SERIÖS så jag bara vill spy på mig själv ibland. Jag försöker verkligen tona ner det där draget, så ibland kanske det blir för mycket åt det andra hållet, säkerligen lurar jag NOLL personer med för den delen. SUCK.

Nu kan jag inte låta bli att återgå till dagens seminarie i alla fall, SÅ TRÖTTSAM jag är... För det var precis detta som hände. Jag hade bestämt mig för att hålla en låg profil och inte prata så mycket på gruppseminariet efter föreläsningen. Det som händer, of course är att jag sitter där och upptar hur mycket talutrymme som helst i alla fall. Fast jag inte ens vill. Jag kan bara inte tona ner mig själv, det verkar omöjligt. Jag fick frågor på frågor och jag märker hur väldigt många vänder sig till mig hela tiden, jag kan ju bara inte stå emot då. Där i mellan händer det också att jag bara måste säga min åsikt och dela med mig av mina erfarenheter. Suck.

Jag är kanske obotlig.

Ska jag försöka skriva något rent av tramsigt nu då? Något kul? För alla som känner mig väl vet att jag kan vara hur tramsig som helst, hopplöst tramsig. Hm...

Nej, i kväll ger jag upp med det målet. Läxa blir det!

SeriösKram!

Kvinnokampen lever, eller?

Jag är verkligen besviken på mig själv. För inte så många år sedan stod jag på barrikaderna för kampen för kvinnors rätt till ett jämställt och jämlikt liv. Jag läste litteraturen, läste om genus, läste om könsstrukturer, läste historian, reflekterade hela tiden och drog paralleller till verkligheten. Jag kunde vara ARG, jag kunde vara PÅSTRIDIG. Jag gav mig aldrig.

Vad hände med FEMINISTEN Josephine? Den Josephine som sitter här i kväll, på Kvinnodagen, för att skriva ett inlägg, gör det ytterst motvilligt faktiskt. Motvilligheten kommer väl av att jag känner dåligt samvete på något vis. Jag är inte alls arg längre, inte ens envis och inte det minsta påstridig. Jag har gett upp eller bara blivit så trött. Eller så har jag kommit på andra tankar. Det värsta är nog att jag inte ens orkar reda ut vad det egentligen beror på att jag inte orkar vara någon Gudrun Schyman eller Ebba Witt Brattström. Om det är så att jag lärt mig något nytt om livet eller om jag bara blivit bekväm och sitter fast i min egen lilla bubbla nu för tiden.

Hur ser min lilla bubbla ut då? Jo, men den är ju faktiskt rätt jämställd! Jag jobbar på en arbetsplats där vi har både kvinnor och män som jobbar, vi har det rätt likvärdigt (tjänar lika skitdåligt med samma crappy arbetsvillkor ;-)), och där sexuella trakasserier eller härskartekniker mot kvinnor inte existerar. Skolan är en liten jämställd värld, i alla fall högstadiet där jag jobbar. Och i alla fall för oss vuxna. Visst tänker jag hela tiden på flickorna och att de ska få samma möjligheter att stå upp och ta plats som pojkarna, men på en sådan mångkulturell skola som vi har så kan jag säga att flickorna minst sagt tar för sig... Även om man har exempel på den riktigt tråkiga varianten med hederskulturer och inskränkta liv för flickor också, så är det ändå inte det jag tänker på i vardagen med eleverna. Tråkigt nog är det också något som känns så långt från min förmåga att kunna göra något åt... Men vi jobbar på så gott vi kan. Det största problemet för tonårsflickor måste jag få säga är risken de hela tiden löper att få ryktesspridning mot sig. Ofta är de andra flickor som är de största och mest hängivna ryktesspridarna dock...

Kanske är det dit jag kommit. Kanske har min trötthet kommit av att jag så många gånger har stött på flickor och kvinnor som hela tiden förstör för varandra, sätter krokben för varandra och inte tillåter att det går bra för någon annan av kvinnligt kön. Hela tiden ska de sättas på plats och fösas tillbaka in i fållan. Kvinnor ställer så mycket högre krav på andra kvinnor än vad de gör på män. Kvinnor ställer så höga krav på sig själva. Där är den stora boven.

Själv blev jag jag uppvaktad av mannen i dag med ett glas rosa champagne (eller var det rosé?), jag blev nöjd. Hur ser vårt jämställda samliv ut då? Vi delar på i stort sett allt, så är det, vi delar ansvar för barn och hem. Sedan kanske vi har lite olika expertområden, men det är ändå ett delat ansvar. Ibland får jag för mig att jag gör allt, och ibland får nog han för sig att han gör allt, det är då man behöver sätta sig ner och reflektera en smula. Då brukar det egentligen handla om att vi haft dålig kommunikation eller så.

Men självklart finns det så mycket kvar att göra för kvinnornas situation, även här i Sverige. Det handlar om mer subtila saker, de är svårare i dag att få syn på. Det farligaste av allt är att man nästan har tystnat, det pratas inte längre om detta, det är "ute" helt enkelt. Ingen vill längre benämna sig som feminist eller tala om "de alltför svåra" begreppen "könsmaktsordning". I ju fler planer begreppen pliktskyldigt står med, ju mer urvattnas begreppen och blir meningslösa.

Sedan frossade jag i Svenska Hollywoodfruar i kväll. Det är väl jämställdhet om något? Svenska, plastikopererade 50-åriga kvinnor, som smaskar och dreglar, klämmer på och kommenterar de unga jobbsökande killarnas kroppar. Eller nej, det kanske visst bara handlade om pengar och makt. Som vanligt.

Kram på er alla KVINNOR!

Det du inte ens visste att du ville ha...

När man varit ledig en vecka och bara frossat i just ledigheten, så får man naturligtvis äta upp det sedan. Självklart, of course.

Det räckte att öppna inboxen på måndag morgon för att helvetet skulle vara löst. Hur mycket jobb kan man samla på sig egentligen alltså, suck. En titt i kalendern berättade att det var idel dubbelbokningar överallt också, början på magsåret sved till.

Och som vanligt handlar det inte heller bara om jobbet, det är ju allt det andra med, själva LIVET, allt som ska ske efter kl 17. Ibland känns det som om man skulle ge upp allt och bara ta och bli hemmafru helt enkelt... (förlåt Gudrun).

Sedan var det det där med jobbintervjun också. "Va?!" frågade mina vänner, "ska du byta jobb?!!" Det trodde garanterat ingen om mig. Och nej, det skulle jag väl heller inte, typ (så spännande var det inte alltså). Men på ett vis ändå, ja, för mitt uppdrag på lärarutbildningen, som jag jobbar deltid på, har sagts upp (inte bara för mig alltsåå, utan för alla de andra med, ny organisation och nya avtal) och man har fått söka jobbet på nytt och bli utsatt för KONKURRENS, som det så fint heter. Vilket innebär att man får känna på att fundera på om man verkligen DUGER och är BRA NOG, kanske väljer de någon annan, moahoaaaaooaa. Spännande, för när jag hoppade på jobbet i somras trodde jag nästan att det var DE som skulle vara tacksamma för att jag ville ta jobbet... Så, jag antar att det är bra för hela organistionen att röra om i grytan och få oss att VILJA HA jobbet i stället. Smart och bra (och jag är lurad)!

Nej, men allvarligt talat så var det fruktansvärt jobbigt att bli intervjuad. Jag inser att jag i stort sett aldrig behövt söka ett jobb sedan jag blev färdigutbildad, bortskämd och rätt åt mig att få sitta där och svettas under förhöret!

Jag, som är en tävlingsinriktad människa, känner just nu att jag hellre går och hänger mig än inte får jobbet, dör av skam eller något. Förlorat ansiktet och hela baletten. Märkligt, för bara några dagar sedan visste jag inte ens att jag tyckte att det var så viktigt att ha det där uppdraget, det var kul och jag gillade det, men det skulle inte vara någon fara om jag inte skulle ha det, då skulle jag ju bara kunna hoppa på något annat eller så. Men så känns det inte nu, för då skulle jag känna mig RATAD...

Nu, Halvåtta hos mig! Kram!!!