Det du inte ens visste att du ville ha...

När man varit ledig en vecka och bara frossat i just ledigheten, så får man naturligtvis äta upp det sedan. Självklart, of course.

Det räckte att öppna inboxen på måndag morgon för att helvetet skulle vara löst. Hur mycket jobb kan man samla på sig egentligen alltså, suck. En titt i kalendern berättade att det var idel dubbelbokningar överallt också, början på magsåret sved till.

Och som vanligt handlar det inte heller bara om jobbet, det är ju allt det andra med, själva LIVET, allt som ska ske efter kl 17. Ibland känns det som om man skulle ge upp allt och bara ta och bli hemmafru helt enkelt... (förlåt Gudrun).

Sedan var det det där med jobbintervjun också. "Va?!" frågade mina vänner, "ska du byta jobb?!!" Det trodde garanterat ingen om mig. Och nej, det skulle jag väl heller inte, typ (så spännande var det inte alltså). Men på ett vis ändå, ja, för mitt uppdrag på lärarutbildningen, som jag jobbar deltid på, har sagts upp (inte bara för mig alltsåå, utan för alla de andra med, ny organisation och nya avtal) och man har fått söka jobbet på nytt och bli utsatt för KONKURRENS, som det så fint heter. Vilket innebär att man får känna på att fundera på om man verkligen DUGER och är BRA NOG, kanske väljer de någon annan, moahoaaaaooaa. Spännande, för när jag hoppade på jobbet i somras trodde jag nästan att det var DE som skulle vara tacksamma för att jag ville ta jobbet... Så, jag antar att det är bra för hela organistionen att röra om i grytan och få oss att VILJA HA jobbet i stället. Smart och bra (och jag är lurad)!

Nej, men allvarligt talat så var det fruktansvärt jobbigt att bli intervjuad. Jag inser att jag i stort sett aldrig behövt söka ett jobb sedan jag blev färdigutbildad, bortskämd och rätt åt mig att få sitta där och svettas under förhöret!

Jag, som är en tävlingsinriktad människa, känner just nu att jag hellre går och hänger mig än inte får jobbet, dör av skam eller något. Förlorat ansiktet och hela baletten. Märkligt, för bara några dagar sedan visste jag inte ens att jag tyckte att det var så viktigt att ha det där uppdraget, det var kul och jag gillade det, men det skulle inte vara någon fara om jag inte skulle ha det, då skulle jag ju bara kunna hoppa på något annat eller så. Men så känns det inte nu, för då skulle jag känna mig RATAD...

Nu, Halvåtta hos mig! Kram!!!