Jag är verkligen besviken på mig själv. För inte så många år sedan stod jag på barrikaderna för kampen för kvinnors rätt till ett jämställt och jämlikt liv. Jag läste litteraturen, läste om genus, läste om könsstrukturer, läste historian, reflekterade hela tiden och drog paralleller till verkligheten. Jag kunde vara ARG, jag kunde vara PÅSTRIDIG. Jag gav mig aldrig.
Vad hände med FEMINISTEN Josephine? Den Josephine som sitter här i kväll, på Kvinnodagen, för att skriva ett inlägg, gör det ytterst motvilligt faktiskt. Motvilligheten kommer väl av att jag känner dåligt samvete på något vis. Jag är inte alls arg längre, inte ens envis och inte det minsta påstridig. Jag har gett upp eller bara blivit så trött. Eller så har jag kommit på andra tankar. Det värsta är nog att jag inte ens orkar reda ut vad det egentligen beror på att jag inte orkar vara någon Gudrun Schyman eller Ebba Witt Brattström. Om det är så att jag lärt mig något nytt om livet eller om jag bara blivit bekväm och sitter fast i min egen lilla bubbla nu för tiden.
Hur ser min lilla bubbla ut då? Jo, men den är ju faktiskt rätt jämställd! Jag jobbar på en arbetsplats där vi har både kvinnor och män som jobbar, vi har det rätt likvärdigt (tjänar lika skitdåligt med samma crappy arbetsvillkor ;-)), och där sexuella trakasserier eller härskartekniker mot kvinnor inte existerar. Skolan är en liten jämställd värld, i alla fall högstadiet där jag jobbar. Och i alla fall för oss vuxna. Visst tänker jag hela tiden på flickorna och att de ska få samma möjligheter att stå upp och ta plats som pojkarna, men på en sådan mångkulturell skola som vi har så kan jag säga att flickorna minst sagt tar för sig... Även om man har exempel på den riktigt tråkiga varianten med hederskulturer och inskränkta liv för flickor också, så är det ändå inte det jag tänker på i vardagen med eleverna. Tråkigt nog är det också något som känns så långt från min förmåga att kunna göra något åt... Men vi jobbar på så gott vi kan. Det största problemet för tonårsflickor måste jag få säga är risken de hela tiden löper att få ryktesspridning mot sig. Ofta är de andra flickor som är de största och mest hängivna ryktesspridarna dock...
Kanske är det dit jag kommit. Kanske har min trötthet kommit av att jag så många gånger har stött på flickor och kvinnor som hela tiden förstör för varandra, sätter krokben för varandra och inte tillåter att det går bra för någon annan av kvinnligt kön. Hela tiden ska de sättas på plats och fösas tillbaka in i fållan. Kvinnor ställer så mycket högre krav på andra kvinnor än vad de gör på män. Kvinnor ställer så höga krav på sig själva. Där är den stora boven.
Själv blev jag jag uppvaktad av mannen i dag med ett glas rosa champagne (eller var det rosé?), jag blev nöjd. Hur ser vårt jämställda samliv ut då? Vi delar på i stort sett allt, så är det, vi delar ansvar för barn och hem. Sedan kanske vi har lite olika expertområden, men det är ändå ett delat ansvar. Ibland får jag för mig att jag gör allt, och ibland får nog han för sig att han gör allt, det är då man behöver sätta sig ner och reflektera en smula. Då brukar det egentligen handla om att vi haft dålig kommunikation eller så.
Men självklart finns det så mycket kvar att göra för kvinnornas situation, även här i Sverige. Det handlar om mer subtila saker, de är svårare i dag att få syn på. Det farligaste av allt är att man nästan har tystnat, det pratas inte längre om detta, det är "ute" helt enkelt. Ingen vill längre benämna sig som feminist eller tala om "de alltför svåra" begreppen "könsmaktsordning". I ju fler planer begreppen pliktskyldigt står med, ju mer urvattnas begreppen och blir meningslösa.
Sedan frossade jag i Svenska Hollywoodfruar i kväll. Det är väl jämställdhet om något? Svenska, plastikopererade 50-åriga kvinnor, som smaskar och dreglar, klämmer på och kommenterar de unga jobbsökande killarnas kroppar. Eller nej, det kanske visst bara handlade om pengar och makt. Som vanligt.
Kram på er alla KVINNOR!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar