Verkligheten tränger sig på...

Föll ihop som en misslyckad sufflé i går, så trött. Fast jag vet inte varför jag säger sådär egentligen, för alla har väl rätt att ta det lite lugnare en dag i veckan? Umgås med familjen, bara vara, läsa, göra söndagsmat och gå och skräpa lite? Vi såg på familjefilm ihop på kvällen, jag gillar verkligen Harry Potter.

Vaknade sedan upp kallsvettig kl 04 med ett ryck. Tankarna på alla oklara uppgifter som låg på hög inför veckan slingrade sig fram i min dröm som basilisken i Harry Potters värld.

Verkligheten har ett obehagligt sätt att tränga sig på och sticka upp sitt illaluktande tryne när du minst av allt vill veta av den.

Har ändå överlevt i dag även om det inte känns som så mycket mer än det. En liten elak röst sticker mig i sidan och försöker säga till mig att det här duger inte. You suck. Tänker mig en sarkastisk mobbande Idol-jury framför mig som talar om att min resa slutar här.

Fast jag är ju kommunalanställd liksom, så jag borde bara småle lite hånfullt tillbaka. Fast det gör jag inte, för jag är en duktig flicka, i smyg.

Har en lärarstudent med mig nu ett par veckor i alla fall, trevlig tjej! Kanske därför jag är lite hård mot mig själv i dag, man ser lite sådär utifrån på allt då, med hennes ögon så att säga. Nyttigt!

Nu är det i alla fall roligheter bokade framöver för att stå ut med verkligheten! Som exempel att åka till bästaste kompisen i Stockholm om ett par veckor! Yeeesss!

Kram!

Så duktig...

En liten snabbis så här på lördagskvällen!

Ville bara berätta att jag varit så duktig och städat hela f*g huset i dag. Jag svär lite så där i smyg bara för att känna mig lite så där rebellisk i smyg också. Fast man inte är det ett dugg helt enkelt.

Men, vad gör man liksom? Har man ett hus måste det ju städas ibland, det är ett tråkigt faktum. Jag ska vara ärlig och säga att jag funderat på RUT, men jag klarar inte av det, så är det. Har man själv varit städerska, både i hotellbranschen och i hemtjänsten i många år, så är det SVÅRT att lämna bort detta med städning.

Jag kan inte säga att jag tycker att jag har råd heller faktiskt... Finns liksom roligare saker att göra för pengar än att betala någon för att göra mitt jobb...

Dotterns klass lyckades sälja riktigt bra med våra hembakta bullar och kakor på Tanneforsdagen i dag i alla fall! Någon nytta har man gjort alltså. Och sonen gjorde sju mål i en av fotbollsmatcherna i cupen i Kisa i dag. Inte så illa. Det har jag aldrig gjort någon gång...

Nu, LÖRDAG kväll! Intagit god mat och sitter nu med ett glas bubblig rosé, so nice! =))

Kram!

Riktigt rolig....

Nej, vad seriöst det har varit här inne ett tag nu! Jag blir alldeles trött. Fram för lite flams och trams kanske, eller?! Skulle helt klart behöva få ha lite roligt nu igen, jag har väl suttit i utvisningsbåset från roligheter länge nog nu? Eller har man livstidsstraff kanske? Trodde jag inte man hade i det här landet.

I det här inlägget kör vi på regeln att inget seriöst överhuvudtaget ska bli yttrat, då blir det rött kort direkt!

Jajamen, då ska vi hitta på något här då! Hm... det första jag tänker på är den fredagsfräckis av Gert Fylking jag hörde på Rix morron zoo i fredags... men oj då, det var visserligen sååå kul, men också politiskt och snuskigt... kolla upp den själva, ni som blev nyfikna.

Ja, just det det där var ju hysteriskt kul ja, nu ska vi se... fast jag kan ju inte berätta om workstuff här ja, jag menar kul grejer som t ex eleverna gör eller säger, eller för den delen mina komikerkollegor på jobbet...

Hm... Men, igår när min son... Nej, kanske ska jag inte hänga ut honom här, nepp det går ju inte.

Jaha, jag får väl skriva om något kul jag gjort eller sagt på sistone då! Nu ska vi se här... hm....

Jag vet att jag yttrade några riktigt roliga repliker om att jag var en slav här i huset, jag står till er tjänst dygnet runt, det är bara att önska på liksom, jag poppar upp som anden i flaskan eller något. Mhm.. ehrm..det var visst inte kul, bara tjatigt och bittert, oj då.

Men lite kul var jag väl kanske när jag frågade pojkarna på fotbollsträningen i går om de stod i en cirkuskö i stället för "passa-varandra-göra inlägg-mål"-kö? Nehej... det var bara sarkastiskt... ser det nu...

Smårolig var jag kanske när jag hämtade pappa från operation i går och entusiastiskt höll med honom om att det var väldigt bra att han klarade att gå ner för trappan utan smärta så snabbt inpå, men la till att det kanske var värre att gå uppåt? Han provade direkt.... Nehej, det var visst nästan elakt...

Jag tänkte i alla fall en rolig tanke när jag höll på med mina litteraturstudier i förrgår och gjorde analysen att jag själv var som diktaren Dante i Divina Commedia just nu, lider helvetets alla plågor och grillas i skärselden... Nehej, det var visst inte heller roligt! Helt enkelt patetiskt.

Det är visst inte så lätt att vara rolig just nu för mig, det är nog den analysen jag får göra. Frågan är ju varför?

Kram.

Jag hade onda aningar...

Jag hade onda aningar inför valdagen i går. Jag antar att det var alla förundersökningar som redan från början gjort mig lite nedslagen inför möjligheten att ta tillbaka Sverige till ett mer rött Sverige. Jag hade också onda aningar inför möjligheten att SD skulle ta sig in i riksdagen.

Men hoppet fanns där så klart, de röd-gröna gjorde ändå en stark avslutning i valspurten, då de viktiga frågorna äntligen kom upp på agendan.

Men, i det läge vi nu hamnat, där ett populistiskt parti med främlingsfientliga åsikter kommit in i riksdagen, så överskuggas alla partipolitiska känslor av detta.

Hade hellre sett att vi fått en majoritetsalliansregering, än detta som blev. Man kastas härmed snabbt in i en känsla av kris, och då är det nummer 1 att starkt kunna bekämpa dessa krafter.

Hör nu på radion att Miljöpartiet öppnar dörren lite på glänt för samarbete med Alliansen, och det är nog det enda rätta i det här läget. Trots att det blir en svår situation för Miljöpartiet självklart och för de röd-grönas fortsatta samarbete.

Antar att Socialdemokraterna måste fundera allvarligt ändå på hur de ska göra i fortsättningen, kändes ödesmättat när jag såg att de hade valvakan på ett museum...

Det känns som om en kall vind går genom Sverige. Var är solidariteten? Empatin? Respekten för allas egenvärde? Det som jag växte upp med, att vi alla ska vara lika värda och ha lika chans att lyckas i det här landet? Att vi hjälps åt för att alla ska ha det värdigt?

Det Sverigedemokraternas intåg i vårt parlament kan göra är trots allt att väcka vissa sovande människor, hoppas jag i alla fall. De som inte tog sig till valurnorna i går och bekämpade de mörka krafterna med sin demokratiska rätt. De som tror att det där sköter några andra om, jag behöver inte göra något.

Nu är det dags att vakna.

Kram!

Smekmånaden är över?

Fy F vilken kass dag. Den är ju i och för sig inte slut ännu, och den kan bara bli bättre (hoppas jag verkligen)!

Jag vet inte vad det var med eleverna i dag, men de var inte roliga. Hur kan det kännas som om alla på en hel skola samtidigt liksom helt freakar ur och är aptrista!?

Naturligtvis är det ju aldrig alla, som jag skrev, men det är en känsla, en stämning, som är svår att ta på men ändå är tydlig för oss som är där. Antar att "smekmånaden" är över nu, saker och ting har kommit ifatt.

Det är sorgesamt, för jag tror det handlar om att vissa elever nu börjar känna, återigen, att det här kommer att bli för svårt för dem, "hur ska det gå?" liksom. Frustrationen ligger som ett tunt dallrande hölje över korridorerna. I de här lägena blir det svårt för oss pedagoger, jag vill se dem, hjälpa dem, men en del gör det så svårt och nästan omöjligt för de vuxna att hjälpa. För övrigt känner jag så få av dem i år, de är främmande ansikten som bara vill ha uppmärksamhet och skriker ut provokation när jag går förbi.

Eller är det att ramadan tog slut i fredags och att många är trötta efter allt firande och att de nu fått börja äta på normala tider igen...

Ja, ja. Eller så var det JAG som var så förbenat trött i dag och inte på humör. Så var det ju faktiskt också... Dåligt humör smittar åt alla håll. Får be till en högre makt att jag är gladare och känner större lust till mitt jobb i morgon. Men det är så mycket som ska göras den här veckan, jag får ångest... Jag vet, jag vet, jag måste sluta tänka på allt som ska göras och bara ta en sak i taget. I know.

Nu, fixa mat, sedan på skolrådsmöte på barnens skola, sedan kanske ta en löprunda runt ån? Skulle i alla fall behöva det.

Kram

Sunday

Söndag. Sitter framför valduellen mellan sossarna och moderaterna. Känns som om debatten kört fast lite, behövs lite mer action från debattledaren Karin Hübinette faktiskt! Undrar lite över applåderna som tillåts, varför liksom?

Jag och min klass var i valstugorna i fredags på Trädgårdstorget. De var så artiga och belevade, gick omkring och ställde frågor till alla partiernas representanter, trots att en av mina elever helt frankt utbrast "jag tänker inte gå och prata med de där moderaterna, de är rasister!" "Man måste prata med alla", framhärdade jag, "om man inte vet vad de säger och hur de argumenterar, kan man inte bemöta deras åsikter". Det ska bli spännande att höra deras redovisningar nästa vecka, hur de tänker efter att de pratat med just alla. Som jag hörde, när jag stod och tjuvlyssnade, så kan det vara svårt för ungdomar i den åldern att verkligen förstå den konkreta innebörden av vad politiker säger. Alla positiva värdeord som de svänger sig med är naturligtvis svårt för dem att kritiskt granska.

Efter fredagens middag med min bror och hans fru, vilken, som vanligt, blev en rätt sen tillställning, med vin, musik och diskussioner, var jag riktigt trött på lördagen. Gäsp.


Söndagen har varit en effektiv och skön dag i stället. Fotbollscup för sonen i Linghem, jag kan inte låta bli att vara så stolt över honom, han är en riktig David Villa faktiskt, en striker...

Åkte hem till mamma sedan och hjälpte henne med en massa saker av karaktären dottermorsaker, personal stuff som jag inte går in på här.

Faktiskt så har jag varit i full gång i dag, med tusen saker gjorda, känns skönt inför måndagen, även om det ändå känns som om jag skulle behöva minst en lördag och söndag nu direkt, bums, för att känna mig nöjd.

KRAM!

Om man har litegrann att göra kanske?

Om man har litegrann att göra kanske? Jo, tack. Gårdagen såg t ex ut så här:

Började jobba tidigt eftersom jag skulle vikariera i samhällskunskap, hade sedan klassen hela fm fram till lunch (hur står man ut i de lägre årskurserna att vara med barnen hela dagarna?). Hann inte äta lunch då jag var tvungen att springa omkring och fixa med en massa, sedan grabbade jag en kopp kaffe framför datorn och fastnade i en massa mail och telefonsamtal som var tvungna att besvaras och göras.

Hade tänkt gå och äta något, men hann inte innan eftermiddagens nätverksträff startade. Som tur var bjöd rektorerna på kaffe och macka innan vi gick ut i våra grupper. Jag skulle vara med i gruppen svenska. Vad kul att få träffa kollegor från Berzan och Atlasskolan, tänkte jag, men en person var så himskans sur över att behöva vara med på detta, så man kan säga att hon förstörde rätt mycket av den känslan... Jag säger bara SUCK. Suck över människor som hellre lägger negativ energi över sådant som ska göras, i stället för att försöka göra något bra av det hela (jag VET att även lilla jag kan bete mig så ibland, men det är faktiskt INTE kul för övriga, så detta beteende ska utrotas bums!).

Under tiden som vi hade detta nätverkande hade jag små diskreta samtal med barnen hemma då och då... sonen ringde och fick som tur var följa med en kompis hem, dottern ringde och undrade när jag tänkte komma hem, hon skulle ju hinna äta innan träningen...

Kastade mig sedan i bilen och langade fram mat till dottern, samtidigt som jag pratade i telefon med lika stressad mamma till sonens kompis, rusade ut och kom ett par minuter sent till föräldramötet i sonens klass. Efter mötet hastade jag iväg för att handla och hämta hem sonen från kompisen. Där var allt party i och för sig, tre pojkar som åkte bobbycars ner från Pumpbacken rakt ner mot bron... Utan hjälmar så klart.

In med ickehusmanskostmicromat och prat vid köksbordet om föräldramötet och dagens aktuella händelser. Tur att vi gjorde alla läxor måndag-tisdag.

Natta sonen (dottern kollade Idol...) och klä om till matchkläder. Körde iväg till innebandymatchen i Collegium (start 21.20, najs) och fick dyngstryk.

Hem och duscha, lägga sig och läsa och stirrade rakt ut i luften, oseende. Dagens intryck snurrar som ett tivolihjul framför ögonen. Tänker på att pappa ringt också och talat in ett meddelande och frågat om jag skulle följa med honom när han opereras. Tänker på hur kul det var att fröken såg så glad ut när hon kommenterade sonens läsutveckling. Försöker fundera på om det är lite min förtjänst att han blivit så mycket duktigare nu. Hm, eller inte...

Somnar faktiskt till slut, mitt i det äckligt blodiga som Mons Kallentoft beskriver i sin senaste bok. Hua.

KRAM!

Laddat batterierna

Riktigt SKÖN helg har jag haft. Känns som jag laddat batterierna en hel del faktiskt.

Vad jag har gjort?

Tagit det lugnt helt enkelt.

Fredagen var en typisk tacofredag, men familjemys, vin och Sverige-fotbollsmatch som var kul att se! På lördagen stannade jag i sängen länge, läste och kollade en film, tog en lång power-walk-promenad med dottern i solen runt ån och på kvällen var vi i Björkliden hos svåger och hans flickvän och åt så gott! De hade några slags bords-grill-fonduegrytor som vi satt och själva grillade kött, skaldjur och bläckfisk på och plockade buljongkokade grönsaker och nudlar ur. Härliga såser också, mycket gott!

På söndagen var vi pigga och fräscha och åkte ut till landet och fiskade, grillade korv ute på en ö och njöt i solen. Sonen hade en kompis med sig, så han var extra nöjd.

Vi var med om en lite komisk händelse också, när vi råkade bli instängda i grannområdet på landet bakom en stängd vägbom... den var öppen när vi åkte in och jag sa lugnande att det nog inte var någon fara då den var öppen nu. Men, naturligtvis var den stängd sedan, med ett rejält hänglås... jag fick ge mig ut på tiggarjakt bland stugorna efter nyckel... Hade dock turen att råka på en gammal bekant i området som hjälpte mig omgående, även om hennes man var lite grinig först... Hehe det gamla "fiendskapet" mellan oss Kallvikbor och Svartmålaborna verkar bestå... tänk vad fånigt det där är! "Jag tänker alltid att vi Kallvikbor får vara överallt här", sa jag lite låtsat naivt, och min bekant skrattade generat och sa att jo, det var ju fåniga regler som föreningen bestämt egentligen...

Men men, hursomhelst, när det är så här härligt väder på helgen är det extra lätt att ha det skönt och avkopplande, det behövdes verkligen.

Dags att ta tag i denna nya vecka.

KRAM!

Fredagstankar...

Säger bara en sak; äntligen FREDAG igen. Fattar inte att man ska vara helt slut så här efter en veckas jobb igen.

Veckan har väl varit OK jobbmässigt faktiskt, även om eleverna varit mycket sjuka och en del dippat lite i sina ambitioner igen. Men det fixar vi till nästa vecka med nya tag! Hade ett vikariat i samhällskunskap i onsdags morse och då lever jag upp lite! Härligt att få prata VALET med eleverna och försöka ingjuta politisk medvetenhet i deras unga, likgiltiga kroppar (aldrig att jag ger mig på den punkten, jag säger åt dem att de måste DRA upp sina föräldrar från sofflocket och ta hand om sin RÖST).

Annars lyckades mamma vara ensam i sisådär en och en halv timme i onsdags kväll efter att jag och min bror lämnat dem, innan nya fallet kom. Suck. Detta är straffet, oket man måste bära. Men jag är ändå glad över att vi fått in bra kommunikation med hemtjänst och vårdbiståndshandläggare nu, inför den oundvikliga framtiden, som verkar komma allt närmre.

Men nu är det fredag och jag har redan hunnit tvätta och städat av här hemma litegrann och nu är det MYS med fotbollsmatch och vin. Skönt värre.

KRAM!

Livets faser...

Tänk vad livet har sina olika faser egentligen. Det är verkligen tur att man inte har en verklig spåkula som kan tala om precis hur livet kommer att te sig i framtiden. Jag tror inte att man skulle kunna tro att man skulle orka med sitt liv och alla utmaningar man får gå igenom alls då. Världen skulle vara full av människor som bara lägger sig ner och ger upp då. Kanske skulle jag vara en av dem? Vem vet?

När man tog beslutet att skaffa barn hade man ju inte en aning om vad det egentligen skulle kräva av mig i livet, i framtiden. Hade jag verkligen, då menar jag verkligen, förstått det hade jag kanske inte gjort det. Därför är det bra att jag inte visste, och fortfarande inte vet, för hade jag inte tagit det beslutet had jag ändå valt bort det absolut bästa, viktigaste och det som ger mitt liv mening.

Men livets faser är verkligen något som känns helt sinnessjukt just nu. Jag kan fortfarande inte fatta, att jag, redan, NU, befinner mig i den fasen att det inte främst är samtal med och från barnomsorg och bvc och liknande som är the most likely thing on my mind, nej, om telefonen ringer nuförtiden är det sannolikt från olika sjukhusavdelningar, vårdplanerare, hemtjänst eller liknande.

För inte så länge sedan skrämde telefonens ringande mig mest med oro om samtal från dagis/skola om olyckor och sjukdom, men nu är det mina föräldrars olyckor och sjukdom jag fruktar hela tiden.

Nuförtiden planerar jag mer med mina bröder om hur vi ska dela upp arbetet med våra föräldrar, än vad jag planerar med min man om våra barn.

Det kan inte vara rätt att jag ska vara i den här fasen av mitt liv nu.

Mina barn ÄR fortfarande små och jag borde få ägna mig åt DEM mest. Snart är de stora...

Men vad ska man göra?