Om man har litegrann att göra kanske?

Om man har litegrann att göra kanske? Jo, tack. Gårdagen såg t ex ut så här:

Började jobba tidigt eftersom jag skulle vikariera i samhällskunskap, hade sedan klassen hela fm fram till lunch (hur står man ut i de lägre årskurserna att vara med barnen hela dagarna?). Hann inte äta lunch då jag var tvungen att springa omkring och fixa med en massa, sedan grabbade jag en kopp kaffe framför datorn och fastnade i en massa mail och telefonsamtal som var tvungna att besvaras och göras.

Hade tänkt gå och äta något, men hann inte innan eftermiddagens nätverksträff startade. Som tur var bjöd rektorerna på kaffe och macka innan vi gick ut i våra grupper. Jag skulle vara med i gruppen svenska. Vad kul att få träffa kollegor från Berzan och Atlasskolan, tänkte jag, men en person var så himskans sur över att behöva vara med på detta, så man kan säga att hon förstörde rätt mycket av den känslan... Jag säger bara SUCK. Suck över människor som hellre lägger negativ energi över sådant som ska göras, i stället för att försöka göra något bra av det hela (jag VET att även lilla jag kan bete mig så ibland, men det är faktiskt INTE kul för övriga, så detta beteende ska utrotas bums!).

Under tiden som vi hade detta nätverkande hade jag små diskreta samtal med barnen hemma då och då... sonen ringde och fick som tur var följa med en kompis hem, dottern ringde och undrade när jag tänkte komma hem, hon skulle ju hinna äta innan träningen...

Kastade mig sedan i bilen och langade fram mat till dottern, samtidigt som jag pratade i telefon med lika stressad mamma till sonens kompis, rusade ut och kom ett par minuter sent till föräldramötet i sonens klass. Efter mötet hastade jag iväg för att handla och hämta hem sonen från kompisen. Där var allt party i och för sig, tre pojkar som åkte bobbycars ner från Pumpbacken rakt ner mot bron... Utan hjälmar så klart.

In med ickehusmanskostmicromat och prat vid köksbordet om föräldramötet och dagens aktuella händelser. Tur att vi gjorde alla läxor måndag-tisdag.

Natta sonen (dottern kollade Idol...) och klä om till matchkläder. Körde iväg till innebandymatchen i Collegium (start 21.20, najs) och fick dyngstryk.

Hem och duscha, lägga sig och läsa och stirrade rakt ut i luften, oseende. Dagens intryck snurrar som ett tivolihjul framför ögonen. Tänker på att pappa ringt också och talat in ett meddelande och frågat om jag skulle följa med honom när han opereras. Tänker på hur kul det var att fröken såg så glad ut när hon kommenterade sonens läsutveckling. Försöker fundera på om det är lite min förtjänst att han blivit så mycket duktigare nu. Hm, eller inte...

Somnar faktiskt till slut, mitt i det äckligt blodiga som Mons Kallentoft beskriver i sin senaste bok. Hua.

KRAM!