Livets faser...

Tänk vad livet har sina olika faser egentligen. Det är verkligen tur att man inte har en verklig spåkula som kan tala om precis hur livet kommer att te sig i framtiden. Jag tror inte att man skulle kunna tro att man skulle orka med sitt liv och alla utmaningar man får gå igenom alls då. Världen skulle vara full av människor som bara lägger sig ner och ger upp då. Kanske skulle jag vara en av dem? Vem vet?

När man tog beslutet att skaffa barn hade man ju inte en aning om vad det egentligen skulle kräva av mig i livet, i framtiden. Hade jag verkligen, då menar jag verkligen, förstått det hade jag kanske inte gjort det. Därför är det bra att jag inte visste, och fortfarande inte vet, för hade jag inte tagit det beslutet had jag ändå valt bort det absolut bästa, viktigaste och det som ger mitt liv mening.

Men livets faser är verkligen något som känns helt sinnessjukt just nu. Jag kan fortfarande inte fatta, att jag, redan, NU, befinner mig i den fasen att det inte främst är samtal med och från barnomsorg och bvc och liknande som är the most likely thing on my mind, nej, om telefonen ringer nuförtiden är det sannolikt från olika sjukhusavdelningar, vårdplanerare, hemtjänst eller liknande.

För inte så länge sedan skrämde telefonens ringande mig mest med oro om samtal från dagis/skola om olyckor och sjukdom, men nu är det mina föräldrars olyckor och sjukdom jag fruktar hela tiden.

Nuförtiden planerar jag mer med mina bröder om hur vi ska dela upp arbetet med våra föräldrar, än vad jag planerar med min man om våra barn.

Det kan inte vara rätt att jag ska vara i den här fasen av mitt liv nu.

Mina barn ÄR fortfarande små och jag borde få ägna mig åt DEM mest. Snart är de stora...

Men vad ska man göra?