Jag hade onda aningar...

Jag hade onda aningar inför valdagen i går. Jag antar att det var alla förundersökningar som redan från början gjort mig lite nedslagen inför möjligheten att ta tillbaka Sverige till ett mer rött Sverige. Jag hade också onda aningar inför möjligheten att SD skulle ta sig in i riksdagen.

Men hoppet fanns där så klart, de röd-gröna gjorde ändå en stark avslutning i valspurten, då de viktiga frågorna äntligen kom upp på agendan.

Men, i det läge vi nu hamnat, där ett populistiskt parti med främlingsfientliga åsikter kommit in i riksdagen, så överskuggas alla partipolitiska känslor av detta.

Hade hellre sett att vi fått en majoritetsalliansregering, än detta som blev. Man kastas härmed snabbt in i en känsla av kris, och då är det nummer 1 att starkt kunna bekämpa dessa krafter.

Hör nu på radion att Miljöpartiet öppnar dörren lite på glänt för samarbete med Alliansen, och det är nog det enda rätta i det här läget. Trots att det blir en svår situation för Miljöpartiet självklart och för de röd-grönas fortsatta samarbete.

Antar att Socialdemokraterna måste fundera allvarligt ändå på hur de ska göra i fortsättningen, kändes ödesmättat när jag såg att de hade valvakan på ett museum...

Det känns som om en kall vind går genom Sverige. Var är solidariteten? Empatin? Respekten för allas egenvärde? Det som jag växte upp med, att vi alla ska vara lika värda och ha lika chans att lyckas i det här landet? Att vi hjälps åt för att alla ska ha det värdigt?

Det Sverigedemokraternas intåg i vårt parlament kan göra är trots allt att väcka vissa sovande människor, hoppas jag i alla fall. De som inte tog sig till valurnorna i går och bekämpade de mörka krafterna med sin demokratiska rätt. De som tror att det där sköter några andra om, jag behöver inte göra något.

Nu är det dags att vakna.

Kram!