Lista?

Förra december blev full av julinlägg och flyttinlägg, om jag minns rätt. Kanske skrev jag om hur mycket jag hade det med allting, jag bara gissar nu (orkar inte checka om jag har rätt).

Funderar nu på att göra som en del andra av mina bloggarvänner, skriva inlägg efter en lista med givna teman för varje dag. Man kan säkert göra dem lite aktuella efter känslan för dagen ändå.

Så här ser listan ut:


Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Kanske ska jag låta eleverna skriva en blogg samtidigt? Fast jag tror jag börjar med detta i morgon, och det är lite kort planeringstid till att få igång dem på. Men det vore kul!

Missförstå mig inte nu med den här listan; jag tycker inte alls om listor egentligen. Så tro nu inte att jag ändrat mig för guds skull.

Vilka som är på bilden? Jag och min tvillingbror, men det får jag ju berätta om dag 11!

Listkram!

Han färdas genom dag och natt

Jag brukar prata med mina elever om hur man kan börja. Ja, då menar jag hur man börjar en text, oftast är det svårast att just börja, men om man fått ordning på sin början följer orden efter som pärlor på ett band. Förhoppningsvis.

En början jag älskar är i Astrid Lindgrens Mio min Mio, är det inte den mest fantastiska bok så säg?!

Lyssna på hennes början:

Var det någon som hörde på radion den femtonde oktober förra året? Var det någon som hörde, att de frågade efter en försvunnen pojke? Så här sa de: Polisen i Stockholm efterlyser 9-årige Bo Vilhelm Olsson, som sedan i förrgår kväll klockan 18 varit försvunnen från sitt hem, Upplandsgatan 13. Bo Vilhelm Olsson har ljust hår och blå ögon och var vid försvinnandet klädd i korta, bruna byxor, grå stickad tröja och liten röd luva. Meddelanden om den försvunne lämnas till polisens ordonnansavdelning.
Ja, så sa de. Men det kom aldrig några meddelanden om Bo Vilhelm Olsson. Han var borta. Ingen fick någonsin veta vart han tog vägen. Ingen vet det. Mer än jag. För det är jag som är Bo Vilhelm Olsson.

Det som är så fantastiskt med hennes språk är hur hon kan blanda stilar på det här sättet, utan att ändå tappa det poetiska sagospråket för en sekund.

Astrid Lindgren kan bryta mot alla språkliga regler men gör aldrig någonsin ett fel.

Första kapitlet heter Han färdas genom dag och natt. Bosse, som likt en stackars Oliver Twist har haft det svårt så det räcker redan vid 9-års ålder, släpper ödesbestämt ut en ande från Landet i Fjärran ur en pilsnerflaska. Han har fått ett guldäpple som anden käner igen som tecknet och han tar genast med pojken på en flygtur ovan molnen och när de kommer fram ser Bosse hur någon kommer gående längs stranden; det var min fader konungen.

"Mio min Mio", säger han, och det låter så lent och varmt. När allt kommer omkring heter jag inte alls Bosse.
-Jag har sökt dig i nio långa år , säger min fader konungen. Jag har legat vaken om natten och tänkt: "Mio min Mio". Då måtte jag väl veta, att du heter så. Där ser man. Det där med Bosse var fel liksom allting annat var fel när jag bodde på Upplandsgatan. Nu har det blivit rätt.

Jag skulle kunna ta fram så många ställen som är så fantastiska i den här boken, och visa prov på hur vackert språket är när det är så enkelt och flyter som en pärlande flod genom berättelsen, med sitt ständigt närvarande vemod.

Men jag stannar där och nöjer mig med att berätta att det nu är dags att läsa denna bok högt för min son, såsom jag gjorde för min dotter.

Kram!

Den snöälskande sorten

Alla som känner mig vet att jag är av den snöälskande sorten. Just nu bara längtar jag efter att få ta på mig slalomskidorna och susa ner från ett fjäll. Om jag hade varit lite mer rebellisk som ung hade jag absolut tagit jobb på en skidort under vintersäsongen. Men duktig flicka som jag var (haha) så började jag plugga på universitetet direkt. Jag ville främst av allt se till att jag fick trygghet, jag hade ju inte haft mycket av det.

Men det här med all snö nu i november. I Östergötland. Ska det passa fröken Boman ska det vara kallt och torrt och snöigt. Och jag ska ha skidor på fötterna och en bastu och en öl att se fram emot. Just nu är det en fuktig, blåsig kyla. Och mannen måste ut och skotta hela tiden. Min son borstade av min bil tidigare i dag, men en stund senare syntes detta inte. I går när jag skjutsade hen dottern och hennes kompis från träningen gumpade jag ner i någon grop och sedan kom ett antal mystiska ljud från hjulredet... I so hope att det bara var is.

Fast jag ska inte klaga för jag älskar verkligen att det är vitt och snö på vintern. Hoppas så att det är vitt i jul. Men, det är som sagt inte direkt jag som skottar, så jag ska kanske hålla tyst.

Smakade första glöggen i kväll för denna säsong. Med cognac. Lovely and recommendable!

Annars var det bror min som förlorade i "skjutsa-för dagen-lotteriet". Eller två av mina bröder om jag ska vara ärlig. Först skjutsade min äldsta bror in mellanbroderns dotter (och tillika min dotters bästa kompis) till oss, och sedan fick han snällt komma och hämta henne. Fast jag funderade starkt på att föreslå att hon skulle vara insnöad här och kanske kunde följa med dottern till hennes skola i morgon =)

Enklare för sonen som bara springer ett par hundra meter bort och leker med sina kompisar. Thank God.

Söndagskram!

Frossa i rött

Adventstid igen. Det har alltså gått ett år sedan jag förberedde för advent förra gången.

Detta innebär att vi har bott här i ett år nu, jag minns att jag fick börja med att pynta till advent det första jag gjorde när vi flyttade in. Allra först satte jag upp den stora nya stjärnan i vardagsrumsfönstret, den lyste upp mig när jag höll på och målade sent på kvällen efter jobbet.

Har det bara gått ett år!? Så förändrat som vårt liv blivit efter flytten känns det som a very long time ago. Men jag ska inte göra någon årskrönika här nu, det passar väl bättre till nyår.

Jag älskar verkligen att få adventspynta. Stakarna, stjärnorna, ljusslingorna, ljuslyktor, ja allt det här som gör att det blir ett varmt, hemtrevligt sken på kvällarna, i mörkret. Det är det här med det röda som jag tycker om tror jag. Nu får man äntligen frossa i rött, ohämmat. Det ger värme i allt det vita som vi har nu. Fast jag har förkärlek för rött i inredningen även annars, så det är så att säga redan grundat för jul här.

Hjälpte mamma och pappa med adventspyntandet i går. Eftersom det var jag som packade ner det förra gången visste jag vart vi skulle leta efter det, jag och pappa begav oss således ut till det s k cykelförrådet. Fast innan vi gjorde det var vi ändå tvungna att gå upp på vinden för att kolla så det inte var där som det gömde sig. "Jag har letat tre gånger efter det, men inte hittat det" sa pappa. Jag letade i mörkret en gång och konstaterade att det inte fanns där. "Varför letar du tre gånger pappa?" frågade jag, "finns det inte så finns det inte", så att säga. Så ut till cykelförrådet, där det är freezing cold och man måste gå tillbaka och tända lampan igen varannan minut. Underst låg kartongerna som jag kände igen. Jaha, bara att langa ut allt som finns i förrådet och sedan stapla tillbaka det. "Behöver ni de här spjälsängarna mer?" undrade jag lite försiktigt.

Sedan ska exakt rätt sak på exakt rätt ställe, of course. "Duken med tomten på ska vara på det bordet" instruerade mamma. Jag busade till det lite genom att välja en helt annan duk i år till köksbordet. Naturligtvis fungerade inte en av stakarna och lydigt försökte jag byta ut några lampor innan jag gav upp.

Men, jag är så glad för att mamma håller på och domderar runt mig. Äntligen lite geist! Hon är så sjuk, så trött, så orkeslös. Det finns inte mycket av min mamma kvar, men i går kom en liten bit fram igen. Hon har alltid älskat att julpynta.

Årets första pulkaåkning i dag i alla fall!

Dags att fortsätta adventspynta hemma här nu.

Bye!

Orsak och verkan?

Funderar lite på vilket tema jag väljer att skriva om i dag. Ska jag berätta om hur jobbigt jag tycker att det är att köra bil i sådant här väglag som det var i dag på vägen till och från Norrköping? Hur jag sitter i bilen och kramphåller i ratten och stirrar stint på vägen och säger adjö till livet varje gång jag gör ett filbyte? Hur jag ser framför mig hur bilen kanar in i mitträcket och hur verkliga bilderna på min näthinna känns när jag föreställer mig själv blodig och ihopknycklad? Det där en kedja av tankar som jag inte kan stoppa om de väl har börjat.

Varför är jag så rädd när jag kör bil kan man ju undra?

Men, ärligt talat, är jag så konstig? Är det inte tecken på att man har respekt för kraften i trafikens värld?

Kanske beror allt det här på att jag tog körkort sent? Eller på osäkerheten som mitt dåliga självförtroende vad gäller att hitta genererar? Eller att jag ofta låter män köra...

Eller på att några bekanta dog i trafiken när jag var ung, i den åldern när jag skulle tagit körkort.

Fast jag är lite motsägelsefull, det vet jag. För vem är det som kör för fort ofta.... Och som inte ser till att vara ute i god tid för att slippa stressa... Jag hatar verkligen när folk kör för sakta och ligger och blockerar, jag klarar inte av att ligga och ljumma där bakom.

Kanske är detta bara ett symptom på ett karaktärsdrag jag förstått att jag har; jag är rastlös och otålig. När jag var barn var jag känd för att jag aldrig kunde gå någonstans, jag bara sprang. Och nu är jag nog lite känd för att jag kommer klapprande med mina klackar i hög fart... Jag vill komma fram! Vägen dit är tråkig...

Egentligen skulle jag kunnat välja några andra spår i min tankevärld till det här inlägget, jag har en del att tänka på. Men jag sparar det.

Godnattkram

Surprise!

Känner mig nästan lite chockad över hur gratulerad jag blivit med anledning av min födelsedag i går. Jag fyllde ju inget särskilt, det är bara ett år som gått. Kanske beror det lite på det här med facebook, jag menar, förr i tiden blev jag inte grattad av närmare 100 personer på fb, förr i tiden hade jag inte kontakt med gamla vänner från förr alls. Förr i tiden hade jag inte ens samma kontakt med nuvarande vänner och arbetskompisar, förr i tiden var jag ganska isolerad faktiskt. Gick hemma och och kände mig oälskad, ensam och bortglömd liksom. Man gick genom livet och hälsade återhållsamt på människor. Ingen visste något om någon.

Jag föredrar verkligen mitt liv nu, även om alla säger att man riskerar beroende av de sociala medierna och oj, oj vad skadligt och hemskt.

Min födelsedag i går började på bästa tänkbara sätt, jag blev grattad på sängen av min familj och fick vackra röda rosor av min man! Jag blev så glad, för jag får aldrig blommor.


Kom till jobbet och möttes av godis och ett fint ritat kort av min klassföreståndarkollega Lars. Sedan droppade det in gratulationer från familj och vänner, och jag blir lika barnsligt förtjust hela tiden!

På kvällen åt vi middag med tvillingbror och hans fru på restaurang och gick sedan hem och tände en brasa och myste hemma hos oss.

I dag, kom jag till jobbet, lite stressad efter att ha bråkat med snön på bilen, och möttes av en chock. Jag har sällan blivit så lurad som jag blev. Min klass höll på att skrämma slag på mig när jag klev in i klassrummet och de blåste i partytutor och jag insåg att hela rummet var pyntat med ballonger och att de hade partyhattar på sig. De hade dukat långbord, bjöd på hembakta tårtor, inköpt läsk och chips.

Jag blir faktiskt nästan blyg vid sådana här tillfällen. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Men GLAD blir jag så klart. De har förberett och hjälpts åt, de har tänkt på att göra mig glad, det är så vackert.

Men sedan börjar så klart LÄRAREN i mig att bli lite nervös, tråkigt nog. Oj, oj hur blir det nu med det arbete de skulle göra den här lektionen? Hur ska vi klara att gå från kalasstämning till studier här om en stund...? Jag oroar mig för att de försöker undvika att jobba. Jag oroar mig för att de ska störa andra lärare och elever med sin partystämning. Och jag tycker synd om min lärarstudent som ska behöva ha sin lektion med dem efter detta.

En vanlig skoldag är illa anpassad för denna plötsliga kreativitet, det är ju den sorgliga sanningen.

Men jag tänker vara glad över det ändå! Lite ego får man väl vara en gång om året i alla fall! =D

Gladkram!

Helgblandning

I fredags var jag på bloggträff igen, den andra jag varit på nu, och båda initierade av Anna, som ni ser på bilden här från i fredags. Hon är tv-chef på 24Corren och har bloggat länge och har många läsare. Att jag började följa hennes blogg beror faktiskt på att vi är gamla svägerskor, hon var tillsammans med mannens bror förr i tiden, och vi umgicks en hel del då, främst tänker jag på den resa till Zakhynthos som vi gjorde (så härlig!).

Jag har saknat henne genom åren och nu känns det bra att vi träffas via våra sociala medier och även IRL i bland nu. Vi var säkert 14 st på middagen, vi var på Riva, och det var bara två förutom Anna som jag träffat på förra middagen.

Egentligen hade jag inte tänkt gå eftersom jag skulle upp tidigt på lördagen för att jobba på friidrottstävlingen Folkungaspelen i Campushallen. Jag kände mig tyvärr inte helt pigg och peppad heller, kände mig lite tråkig faktiskt... inte den vanliga glada partyjossan direkt... men, men, man kan inte alltid vara på topp. Hoppas jag får en ny chans att visa mina lite roligare sidor, alla verkade trevliga i alla fall! Och jag VANN, 1:a pris! Brukar ju aldrig vinna något. Fina hårprodukter från Kerastáse. Tack Anna! Småsprang i mina tunna kläder genom snöslask och blöta hem hela vägen.

Upp på lördagen, drog upp en trött dotter ur sängen, och ut till Campushallen. Jag fick uppdraget att kratta längdgropen. Piece of cake kan man tycka, men ICKE. Har så ont i ryggen så jag knappt kan röra mig i dag, blåsor i handen och min tumme är avsevärt sämre igen. SURT. Och ett par gnälliga trettonårstjejer påstod att det "var uppförsbacke i gropen", vafalls! Klagar ni på mina krattkunskaper! Jag som haft jordens största grusgång i vår förra trädgård.

Dottern gjorde en särskilt fin höjdhoppstävling också! =D

Sedan hem och städa, städa, såg för j*t ut... Mannen hade som tur var fixat allt inför kvällens middag med våra vänner. Maten blev en fullträff och vi hade det mysigt på alla sätt och vis.

I dag är det söndag och jag har knappt rört mig mer än mellan sängen och soffan... Så trött, känner mig som förlamad. Har en uppgift som ska lämnas in också som jag förtränger just nu...

Nej, bäst jag går och lägger mig tidigt, så jag kan få den utlovade ryggmassagen...

Kram!

Ett skyltfönster

Hade först tänkt att jag inte skulle orka träffa min sötaste vän i går kväll efter allt det jobbiga jag varit med om denna vecka, men kände plötsligt att det var just det som jag ju absolut behövde! Ringde henne på kvällen och frågade om vi inte kunde träffas som planerat i alla fall och hon är så underbar och sa att självklart! =)

Jag känner mig stärkt och är så glad över mina vänner, hur skulle man klara sig utan dem!?

Det underliga är att jag först tänkte att jag inte skulle besvära någon med mina bekymmer, att jag skulle klara mig själv, men det är verkligen komiskt att tänka sig, när man som jag är som en öppen bok. Jag tror jag är skapad med alla känslor på utsidan, som ett skyltfönster är jag.

Jag tror att jag lyckats komma fram till att det ändå mestadels är bra att vara skapad så, kanske för att stå ut med mig själv, vad vet jag, men ibland är jag mindre glad över denna egenskap. Det är inte alltid man vill att andra ska lägga sig i, man behöver ett eget utrymme, ett rum dit ingen kommer in objuden.

Jag kan verka oförarglig och tålig, men sårar man mig riktigt djupt kan jag aldrig förlåta, så illa är det med mig.

Nu har jag i alla fall mycket roligheter att se fram emot i helgen, vänner som jag ska träffa, jag är lyckligt lottad, jag vet det och ska komma ihåg det.

Kram

Givandets glädje?

Hem till far i dag, med lite presenter och bakelser. Han är alltid så tacksam och tackar översvallande för de stackars typiska fars dags-presenter han brukar få. Varför ska det vara så svårt att ge bra presenter till män undrar jag? Hörde på radion (eller var jag nu hörde det) att etta på presenttoppen var strumpor till far, följt av kalsonger och sedan vet jag inte vad det var mer, kanske slips? Förr brukade jag alltid köpa en bok, en deckare till far, men nu är jag osäker på om han har ro att läsa längre. Egentligen tycker jag ärligt att man borde bojkotta de här fars- och morsdagarna, man känner sig ju bara tvingad att handla något just till denna dag, när man hellre gör något spontant en annan dag, och då blir ju omtanken om föräldrarna mer utspridd, i stället för koncentrerat till en dag. Jag antar att det ju faktiskt ska handla om att tänka lite extra på sin förälder då och då.

Jag har för övrigt aldrig varit någon stjärna på det här med att ge presenter, jag får alltid lite prestationsångest faktiskt. Eller, kanske var jag bättre på det förr? Jag vet inte, jag tror det handlar om att man blivit lite utbränd på allt presenthandlande genom åren, stor familj som man har.

Men det är klart, de gånger man känner att man kommit på något riktigt bra, och man ser att det blir äkta uppskattat, då är det verkligen en härlig känsla som får en att må bra. Jag ger faktiskt hellre än jag får.

Ja, nu har jag gjort det man bör i alla falll, men det är så fruktansvärt jobbigt att märka hur dålig mamma är. Hela min själ gråter blod varje gång jag är hemma hos dem. Är det meningen att man ska klara av det här?

Kram

Oroande och roande

Har du tänkt på vad fånig man tycker att man varit när man gjort något man oroat sig för och det inte var några problem alls att genomföra det?

Oh My God varför höll jag på att älta det där med bilkörandet till Växjö till exempel? Asg liksom. Det var bara skönt att få sitta där i bilen och sjunga som en galning utan att störa någon hela vägen. Min gps heter Astrid och med henne som sällskap var jag totalt trygg.

Och varför oroade jag mig över att vara ensam i Växjö? Sova ensam och hela baletten? Jag bondade direkt med ett par tjejer som är i min grupp, och sedan behövde jag inte vara ensam alls! Det är så konstigt det där hur man på ett par sekunder bara kan känna av att henne gillar jag! Och när det blir ömsesidigt är det så superbäst. Efter en låååång dag som inte var färdig förrän efter 19 på kvällen rusade jag och de här två tjejerna ut för att jaga efter mat, utsvultna. Det var så komiskt också, för vi tre råkade även bo i rummen bredvid varandra på samma hotell! Hur stora är oddsen för detta egentligen!? Känns läskigt ödesbestämt alltihop.

Tänk att man alltid glömmer bort att man inte är ensam om att känna osäkerhet. Det är fler än jag som vill connecta med någon annan. Det är verkligen så inspirerande att studera som vuxen och få vara med om det här igen.

Jag sov rätt dåligt ändå tyvärr på mitt hotellrum, så ovant... Och vi kom till sängs sent.

Lördagen vaknade jag jättetidigt konstigt nog, och frukosten med de andra kändes så lyxig och härlig. Jag inser att jag gärna får smak på det här! Kände mig som en viktig person som är på konferens eller något, fast jag bara var student Men det är klart, på den tiden jag var äkta ung student, hade jag aldrig haft råd att bo på hotell...

Efter nya kursens slut drog jag så till svärmor i Huskvarna och mötte upp familjen där. Härligt att få ha saknat varandra lite, man behöver det tror jag. Födelsedagsfesten var så lyckad! Maten var magisk och alla bjöd på sig själva och vi hade så trevligt! Många av de här släktingarna träffar jag ju inte så ofta och inte på det här sättet, så det var härligt att se hur vi faktiskt trivs ihop och hur kul vi kan ha! Så har nog inte alla det. Men återigen i sängs fram på småtimmarna, gäsp.

Fars dag i dag också. Barnen fick fira sin pappa lite genom att jag hade handlat presenter... inte optimalt att vi inte hunnit gå tillsammans, men förra veckan var ju helt sjuk, tycker det känns ok i alla fall, mannen är inte den som bryr sig om sådana här konstruerade dagar i alla fall.

När vi kom hem i em så var jag så trött! Ringde pappa och sa att jag kommer i morgon i stället. Somnade sedan i soffan.... Vaknade upp och kände mig piggare, kollade in Robin Söderlings match och hans vinst, YES! Och nu är det Inter-Milan och Zlatan satte en straff. Najs.

I morgon är en annan dag.

Trött men nöjd KRAM

Skäll

Vinter var det nu ja igen. Efter att vi landat här i vardagen och börjat gräva efter vinterskor och varma jackor, vantar och mössor och dylikt i källaren, upptäcktes det att alla skor var för små.

"Det är kris!" utropade dottern, när hon kom klafsande hem i går efter skolan och tittade anklagande på mig och sedan ner på sina genomblöta converseskor. "Ja, ja", sa jag skuldmedvetet, "vi ska". Dottern hittade sedermera ett par skinnstövlar, men surade sig igenom hela Ikano-huset, eftersom vi inte tittade efter någon jacka med "päls på luvan -som alla har just nu utom jag". Sonen hittade vi inga bra skor till, även affärerna verkade överraskade av den plötsliga vintern, och konstigt nog verkade förra årets fodrade stövlar plötsligt passa, men "jag måste ha nya i alla fall, för de är för små mamma".

När jag besiktigade bilen i dag sa besiktningsmannen till mig att "hörrödu, det är bäst att du borstar av snön på bilen, för det får du böter för om polisen stoppar dig vettu". "Nejmen, ojdå, får man, bäst jag skaffar mig en ny borste då, för jag hittade inte den i morse", sa jag generat och med ett litet fånigt flin.

Låter som om jag fått lite "vuxenskäll" som det kallas, vilket är det värsta man kan råka ut för när man är oförberedd som vuxen. Fast "barnskäll" är inte så kul heller förstås.

Kram!

Vuxenpoäng...

Det är så konstigt just nu. På ett sätt har jag så mycket i mitt liv nu som är på gång, så mycket att tänka på och göra. Men konstigt nog känner jag mig så rastlös och har svårt att koppla av när jag ska.

Fast det är väl så det brukar bli, I guess. Som om det vore något konstigt, silly goose.

Sonen har blivit pigg efter dunderkuren med penicillin, he is back! Thank God! Feberfri i dag och i kväll fick han äntligen bort locket från det infekterade örat, efter ett stort antal snytningar, nässpray och uppblåsning av hans näsballong (superbra grej!). Yes! Highfive! Gjorde han när han äntligen hörde igen. Nu får han gå till skolan i morgon så jag äntligen kan ta tag i mitt jobb och mina elever igen i morgon (de lär väl vara lagom uppvärmda av vikarier nu...).

Själv oroar jag mig över vädret. Jag gillar ju normalt snö, men det får inte vara snöoväder när jag ska köra ner till Växjö på fredag, det är det värsta jag vet! Vad jag ska göra i Växjö? Det är ju där min distanskurs är, och nu är det dags för tentamenseminarie och muntlig presentation på fredag. Lördagen börjar nya kursen.

Det där med vuxenpoäng har jag aldrig varit så bra på att samla, och således har jag aldrig åkt längre än till Norrköping på egen hand i en bil. Det är sant. Jag har heller aldrig besökt en stad på egen hand och sovit själv i ett hotellrum. Det är sant. På tiden med andra ord.

Kram!

Tillvarons kontraster

Hade tänkt att jag skulle skriva ett riktigt inspirerat inlägg om vår härliga vecka på Kanarieöarna här i dag. Berättat om värmen och den underbara solen och hur jag bara landat bokstavligt talat i lugnet och avkopplingen. Hur jag ligger i solstolen efter en god frukost och läser, spelar poker eller löser korsord med barnen. Hur jag badar och leker i poolen och på stranden med mina barn. Hur vi fortsätter detta loja beteende efter lunchen och ett glas (stort) vin. Hur eftermiddagen avbryts av drinkar i skuggan och kanske en promenad längs stranden eller upp in mot byn. Middagen som vi antingen äter på hotellet eller tar taxi till de närmsta byarna, shoppar (pyttelite) och undviker inkastare. Drink avslutningsvis vid hotellpoolbaren, musikunderhållning (nåja...) och fotboll på storteven och sedan sittandes på balkongen, tittandes ut över havet.

Men har nu ett par sömnlösa nätter med mig och har tappat inspirationen för tillfället. Natten till lördag kom vi hem och kanske i säng vid 04 för mig. Resan gick bra, trots att sonen fick gå på smärtstillande för sina öron, det ena har pumpat ut var sista två-tre dagarna. Denna natt har han vaknat en gång i kvarten och gråtit av smärta, det går inte att ligga på något sätt som är skönt när man har så ont i öronen, det kan jag själv berätta att jag vet efter mina sex egna öronoperationer och tusentals öroninflammationer. Själv kände jag att det inte ens var någon idé att gå och lägga mig, utan har varit standby för tröst.

I dag åker vi till jourcentralen, och jag tänker inte nöja mig med mindre än att han får antibiotika, orkar inte en natt till. Sonen är ju så kallat öronbarn och har opererat sig några gånger redan, dräneringsrören tål inte så bra hopp och dyk i poolvatten, men försök få en aktiv kille att inte göra det... Oroar mig över att han knappt hör ett smack just nu här hemma...

Ja, så var den härliga semestern ett underbart minne som redan börjar blekna inför veckan som väntar. Start med vab alltså.

Men jag åker gärna tillbaka till öarna! Jag är så positivt överraskad, har aldrig åkt till en varm plats på senhöst/vinter förut, men det var så varmt och skönt för kroppen, har lapat D-vitamin från solen likt vampyren suger blod (har precis läst Bram Stokers Dracula...). Men vilken chock det var för kroppen att komma till kylan i Stockholm på fredagnatten, brrrrrr, skrapa isrutor när man precis legat och fått solsting. Mycket märklig upplevelse.

Ja, tillvaron kan ha sina fantastiska kontraster, helt klart.

Kram!

Tillägg senare.

Japp nu är penicillinet fixat, och han hinner ta två omgångar i dag, så jag hoppas på en bättre natt, om inte annat i morgon i alla fall. Är faktiskt positivt överraskad över jourcentralen som numer finns på universitetssjukhuset, det var effektivt och bra! Senast jag var tvungen att besöka sjukvården en helg med mitt barn (och det inte var akut) så turades väl vårdcentralerna om att ha jourtjänst, med förväntat dåligt resultat...

Nu är filmer och lego ordnat inför morgondagens vabbande i alla fall.

Ny kram