Frossa i rött

Adventstid igen. Det har alltså gått ett år sedan jag förberedde för advent förra gången.

Detta innebär att vi har bott här i ett år nu, jag minns att jag fick börja med att pynta till advent det första jag gjorde när vi flyttade in. Allra först satte jag upp den stora nya stjärnan i vardagsrumsfönstret, den lyste upp mig när jag höll på och målade sent på kvällen efter jobbet.

Har det bara gått ett år!? Så förändrat som vårt liv blivit efter flytten känns det som a very long time ago. Men jag ska inte göra någon årskrönika här nu, det passar väl bättre till nyår.

Jag älskar verkligen att få adventspynta. Stakarna, stjärnorna, ljusslingorna, ljuslyktor, ja allt det här som gör att det blir ett varmt, hemtrevligt sken på kvällarna, i mörkret. Det är det här med det röda som jag tycker om tror jag. Nu får man äntligen frossa i rött, ohämmat. Det ger värme i allt det vita som vi har nu. Fast jag har förkärlek för rött i inredningen även annars, så det är så att säga redan grundat för jul här.

Hjälpte mamma och pappa med adventspyntandet i går. Eftersom det var jag som packade ner det förra gången visste jag vart vi skulle leta efter det, jag och pappa begav oss således ut till det s k cykelförrådet. Fast innan vi gjorde det var vi ändå tvungna att gå upp på vinden för att kolla så det inte var där som det gömde sig. "Jag har letat tre gånger efter det, men inte hittat det" sa pappa. Jag letade i mörkret en gång och konstaterade att det inte fanns där. "Varför letar du tre gånger pappa?" frågade jag, "finns det inte så finns det inte", så att säga. Så ut till cykelförrådet, där det är freezing cold och man måste gå tillbaka och tända lampan igen varannan minut. Underst låg kartongerna som jag kände igen. Jaha, bara att langa ut allt som finns i förrådet och sedan stapla tillbaka det. "Behöver ni de här spjälsängarna mer?" undrade jag lite försiktigt.

Sedan ska exakt rätt sak på exakt rätt ställe, of course. "Duken med tomten på ska vara på det bordet" instruerade mamma. Jag busade till det lite genom att välja en helt annan duk i år till köksbordet. Naturligtvis fungerade inte en av stakarna och lydigt försökte jag byta ut några lampor innan jag gav upp.

Men, jag är så glad för att mamma håller på och domderar runt mig. Äntligen lite geist! Hon är så sjuk, så trött, så orkeslös. Det finns inte mycket av min mamma kvar, men i går kom en liten bit fram igen. Hon har alltid älskat att julpynta.

Årets första pulkaåkning i dag i alla fall!

Dags att fortsätta adventspynta hemma här nu.

Bye!