Ett skyltfönster

Hade först tänkt att jag inte skulle orka träffa min sötaste vän i går kväll efter allt det jobbiga jag varit med om denna vecka, men kände plötsligt att det var just det som jag ju absolut behövde! Ringde henne på kvällen och frågade om vi inte kunde träffas som planerat i alla fall och hon är så underbar och sa att självklart! =)

Jag känner mig stärkt och är så glad över mina vänner, hur skulle man klara sig utan dem!?

Det underliga är att jag först tänkte att jag inte skulle besvära någon med mina bekymmer, att jag skulle klara mig själv, men det är verkligen komiskt att tänka sig, när man som jag är som en öppen bok. Jag tror jag är skapad med alla känslor på utsidan, som ett skyltfönster är jag.

Jag tror att jag lyckats komma fram till att det ändå mestadels är bra att vara skapad så, kanske för att stå ut med mig själv, vad vet jag, men ibland är jag mindre glad över denna egenskap. Det är inte alltid man vill att andra ska lägga sig i, man behöver ett eget utrymme, ett rum dit ingen kommer in objuden.

Jag kan verka oförarglig och tålig, men sårar man mig riktigt djupt kan jag aldrig förlåta, så illa är det med mig.

Nu har jag i alla fall mycket roligheter att se fram emot i helgen, vänner som jag ska träffa, jag är lyckligt lottad, jag vet det och ska komma ihåg det.

Kram