Surprise!

Känner mig nästan lite chockad över hur gratulerad jag blivit med anledning av min födelsedag i går. Jag fyllde ju inget särskilt, det är bara ett år som gått. Kanske beror det lite på det här med facebook, jag menar, förr i tiden blev jag inte grattad av närmare 100 personer på fb, förr i tiden hade jag inte kontakt med gamla vänner från förr alls. Förr i tiden hade jag inte ens samma kontakt med nuvarande vänner och arbetskompisar, förr i tiden var jag ganska isolerad faktiskt. Gick hemma och och kände mig oälskad, ensam och bortglömd liksom. Man gick genom livet och hälsade återhållsamt på människor. Ingen visste något om någon.

Jag föredrar verkligen mitt liv nu, även om alla säger att man riskerar beroende av de sociala medierna och oj, oj vad skadligt och hemskt.

Min födelsedag i går började på bästa tänkbara sätt, jag blev grattad på sängen av min familj och fick vackra röda rosor av min man! Jag blev så glad, för jag får aldrig blommor.


Kom till jobbet och möttes av godis och ett fint ritat kort av min klassföreståndarkollega Lars. Sedan droppade det in gratulationer från familj och vänner, och jag blir lika barnsligt förtjust hela tiden!

På kvällen åt vi middag med tvillingbror och hans fru på restaurang och gick sedan hem och tände en brasa och myste hemma hos oss.

I dag, kom jag till jobbet, lite stressad efter att ha bråkat med snön på bilen, och möttes av en chock. Jag har sällan blivit så lurad som jag blev. Min klass höll på att skrämma slag på mig när jag klev in i klassrummet och de blåste i partytutor och jag insåg att hela rummet var pyntat med ballonger och att de hade partyhattar på sig. De hade dukat långbord, bjöd på hembakta tårtor, inköpt läsk och chips.

Jag blir faktiskt nästan blyg vid sådana här tillfällen. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Men GLAD blir jag så klart. De har förberett och hjälpts åt, de har tänkt på att göra mig glad, det är så vackert.

Men sedan börjar så klart LÄRAREN i mig att bli lite nervös, tråkigt nog. Oj, oj hur blir det nu med det arbete de skulle göra den här lektionen? Hur ska vi klara att gå från kalasstämning till studier här om en stund...? Jag oroar mig för att de försöker undvika att jobba. Jag oroar mig för att de ska störa andra lärare och elever med sin partystämning. Och jag tycker synd om min lärarstudent som ska behöva ha sin lektion med dem efter detta.

En vanlig skoldag är illa anpassad för denna plötsliga kreativitet, det är ju den sorgliga sanningen.

Men jag tänker vara glad över det ändå! Lite ego får man väl vara en gång om året i alla fall! =D

Gladkram!