Han färdas genom dag och natt

Jag brukar prata med mina elever om hur man kan börja. Ja, då menar jag hur man börjar en text, oftast är det svårast att just börja, men om man fått ordning på sin början följer orden efter som pärlor på ett band. Förhoppningsvis.

En början jag älskar är i Astrid Lindgrens Mio min Mio, är det inte den mest fantastiska bok så säg?!

Lyssna på hennes början:

Var det någon som hörde på radion den femtonde oktober förra året? Var det någon som hörde, att de frågade efter en försvunnen pojke? Så här sa de: Polisen i Stockholm efterlyser 9-årige Bo Vilhelm Olsson, som sedan i förrgår kväll klockan 18 varit försvunnen från sitt hem, Upplandsgatan 13. Bo Vilhelm Olsson har ljust hår och blå ögon och var vid försvinnandet klädd i korta, bruna byxor, grå stickad tröja och liten röd luva. Meddelanden om den försvunne lämnas till polisens ordonnansavdelning.
Ja, så sa de. Men det kom aldrig några meddelanden om Bo Vilhelm Olsson. Han var borta. Ingen fick någonsin veta vart han tog vägen. Ingen vet det. Mer än jag. För det är jag som är Bo Vilhelm Olsson.

Det som är så fantastiskt med hennes språk är hur hon kan blanda stilar på det här sättet, utan att ändå tappa det poetiska sagospråket för en sekund.

Astrid Lindgren kan bryta mot alla språkliga regler men gör aldrig någonsin ett fel.

Första kapitlet heter Han färdas genom dag och natt. Bosse, som likt en stackars Oliver Twist har haft det svårt så det räcker redan vid 9-års ålder, släpper ödesbestämt ut en ande från Landet i Fjärran ur en pilsnerflaska. Han har fått ett guldäpple som anden käner igen som tecknet och han tar genast med pojken på en flygtur ovan molnen och när de kommer fram ser Bosse hur någon kommer gående längs stranden; det var min fader konungen.

"Mio min Mio", säger han, och det låter så lent och varmt. När allt kommer omkring heter jag inte alls Bosse.
-Jag har sökt dig i nio långa år , säger min fader konungen. Jag har legat vaken om natten och tänkt: "Mio min Mio". Då måtte jag väl veta, att du heter så. Där ser man. Det där med Bosse var fel liksom allting annat var fel när jag bodde på Upplandsgatan. Nu har det blivit rätt.

Jag skulle kunna ta fram så många ställen som är så fantastiska i den här boken, och visa prov på hur vackert språket är när det är så enkelt och flyter som en pärlande flod genom berättelsen, med sitt ständigt närvarande vemod.

Men jag stannar där och nöjer mig med att berätta att det nu är dags att läsa denna bok högt för min son, såsom jag gjorde för min dotter.

Kram!