Okay, det är en sådan där dag. Jag har skrattat, gråtit och tappat humöret. Det komiska är att jag undrar varje månad vad som är fel med mig. Dessa förbannade hormoner. Fast egentligen borde man vara nöjd med dem. De ser till att få saker gjorda liksom. Skyndar på processer kan man säga. Om man vore man skulle det ju kunna hända sig att man gick omkring och inte hade en aning om alla känslor som man ändå uppenbarligen bär på. Och kanske att man aldrig skulle konfrontera vare sig sig själv eller andra.
Det är rätt skönt att få ut dem ur systemet faktiskt. Ut i ljuset så att säga. Japp det är ju det.
Leve pms:en alltså (eller NOT).
Kram!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Så sitter man här i soffan igen med knäet i bandage och i högläge på kudden. Bandaget är lite tufsigare i dag, och det ska alltså sitta... -
Man lever ett rätt märkligt liv som lärare egentligen. På många sätt antagligen, men det jag tänker på just nu är det eviga läsårslivet som ...
-
Jag brukar prata med mina elever om hur man kan börja. Ja, då menar jag hur man börjar en text, oftast är det svårast att just börja, men om...
Skrattar gör jag mest hela tiden. Gråter och tappar humöret gör jag vid PMS-tider - så jag kan inte påstå att jag längtar efter det. Men jag håller med dig om att det kommer som en överraskning varje månad. Vad 17 är det för fel på mig, hinner jag tänka både en och två gånger innan det går upp för mig vad som är i antågande. :)
SvaraRaderaMan har visst guldfiskminnne! ;-) Skrattar gör jag mest hela tiden jag med som tur är!Ha det så kul på er utgång! Kram!
SvaraRadera