I´m back...

Yassas! Hello! Hej!

Vi kom hem i torsdags efter två veckor på underbara Kreta! Det tar några dagar att landa i verkligheten igen (särskilt om man festar välkommen hem med bror och svägerska så att man mår illa i ett par dagar...). Om jag ska vara ärlig så har jag även grym träningsvärk efter ett par dagars hårt arbete med ogräs i grusgången och rabatter och städning av huset...

Jag saknade bloggandet och facebook under min utlandsvistelse, det kändes som lite abstinensberoende faktiskt... men det gick bra och var rätt skönt med datorsemester också, helt klart.

Min man tyckte att jag egentligen borde ha resebloggat, skrivit typ recensioner om det vi gjorde, men jag kände ingen lust att sitta i hotelllobbyn och göra det... Jag vet inte heller hur stort intresset egentligen är för att läsa sådana reflektioner? Det är kanske de som planerar att åka dit eller har varit där?

Jag tänkte att jag väljer ut några minnen i alla fall:

1. Det är VARMT och SOLIGT hela tiden. Det är så underbart att slippa tänka på vädret, det är bara bra helt enkelt! Jag inser att jag lätt kan bo i ett land där det är varmt hela tiden, jag hatar dåligt väder (jag ska bli spanienbo när jag blir pensionär...)!
2. Man får STÄDAT varje dag... (utom söndagar).
3. Man äter ute varje dag (bara lite frukostdisk...).
4.Dagens dilemma kan vara av slaget, vart ska vi åka och bada? Eller, var ska vi äta? Härliga problem...
5. Barnen lärde sig att beställa och prata lite på engelska! Det är så här man motiverar till engelskinlärning (Hilda ska ju börja nu i fyran). Gustav råkar tacka på engelska hela tiden nu...

Hände det något riktigt smaskigt och ckockerande då? Nej, det gjorde det inte, vi hade det bara sååå sköööönt! Ingen av oss ville faktiskt åka hem, och det är ovanligt när man är borta två veckor tycker jag, men vi tog det så lugnt och dagen som den kom.

Det enda var väl trafiken när vi körde omkring i vår hyrbil, grekerna har ju lite egna regler... Och mannen gillade inte riktigt alla "kamakis" ("harpunfiskare"), dvs strandraggarna, som är övertygade om att kvinnliga besökare är ute efter en genuin, grekisk, semesterflört (enligt vår guidebok....)... Kanske att man blir lite trött på den grekiska, ganska ensidigt smakande, maten samt att man i smyg längtar efter en rioja...

Jag har inte varit på Kreta förut, och jag är helt klart förälskad!

Solbränd KRAM!

Semesterbesvär...

I dag har jag tre tankar om semester som måste ut. Jag börjar med den enklaste och ytligaste:

Jag HATAR att packa inför semesterresor. I morgon åker vi till Kreta och jag har inte börjat packa ännu. Jag försöker alltid skjuta upp det till sista stund, går omkring och gör annat som är så mycket viktigare hela tiden... Jag vet att det handlar om beslutsångest över vad som ska med samt ångest över att glömma viktiga saker. Det brukar också bli lite dålig stämning här hemma och tjafs om att jag och barnen tar med oss oviktiga saker och för mycket av allt... Suck. Ska snart börja i alla fall, måste ju...

Andra tanken: Så fruktansvärt besvärligt det är att få till det med kattvakt när man resor bort på längre resor. Jag ÄLSKAR verkligen min katt, men hm... det är inte kul att behöva vara till besvär för andra, det AVSKYR jag verkligen. Tyvärr har jag skjutit upp det här problemet alldeles för länge också, gått och velat och haft lite halvlösningar (fast dåliga) på G. Ringde ett kattpensionat häromdagen som lite torrt meddelade att man bör ta kontakt med dem i januari om man vill ha plats i juli... Inte var det billigt heller... Inte skulle katten gillat det heller, utekatt som han är... Som tur är löste min älskade bror upp denna ångestknut genom att försäkra mig om att de skulle ta ansvar för att katten får omsorg på ett eller annat sätt, hallelujah!!! Tack!!!

Alla förståsigpåare brukar ju alltid lite förnumstigt prata om att det är helt NATURLIGT och NORMALT att man som par kan få en del bad moments under semestern. Det handlar om att man plötsligt är lediga och får tid att tänka på sig själv och relationen. Gamla olösta känslor och tankar poppar upp igen. Man får även en massa jobbiga förväntningar på varandra, som kanske inte direkt infrias... Jag tycker bara att det är så TRIST att man är så förutsägbar att man åker dit på det där, fast man vet om det! Så banalt på något vis. Suck.

Nu ska jag i alla fall försöka skärpa mig och se POSITIVT framöver. Ja, vara POSITIV (egentligen hatar jag det där ordet... varför ska man alltid vara det? Fast jag vet att man mår bättre om man försöker... Men det är lättare att vara det om man har rett ut en del saker först, det tror jag ändå fullt och fast på).

Positiv KRAM!

Slarvern

För det första måste jag bara reflektera över den märkliga egenheten jag har att inte kunna lära mig att ta med mig pet-flaskor och burkar till affären och panta regelbundet. Det verkar omöjligt. Så även att åka till återvinningsstationen med allt glas, metall, plast, kartong och tidningar som jag så duktigt sorterar hela tiden.

Varför gör jag det inte? Jag hatar nämligen att ha en massa skräp hemma, så det är okaraktäristiskt för mig. Den som har någon teori får gärna slänga fram den, för själv har jag ingen aning.

Det är så otroligt skönt, när jag tagit mig i hampan och gjort det, som i dag. Det är rena rama katharsis, jag känner mig pånyttfödd (eller.. nja...).

Jag är inte ensam om detta dock, det såg jag tydligt i dag. Det vallfärdade folk (främst kvinnor, lade jag märke till..?) in på Maxi med sina fullastade vagnar.

Reflektion nummer två i denna historia är hur jag beter mig när jag pantar. Jag försöker hitta knep så att ingen förstår exakt hur MYCKET pant jag faktiskt har med mig. Jag lastar i omgångar och försöker se till så att ingen ser att jag kommer in flera gånger med mina säckar. Vid ett tillfälle gömde jag mig lite så att en person jag kände inte skulle se att jag var på väg ut för att hämta mer... Jag är till och med så klurig att jag byter automat när jag börjar misstänka att den ska bli full, så att nästa stackare som kommer får ringa på klockan för att kalla på personal...

Så baaarnsligt! Ja, visst. Jag känner mig bara så billig på något vis, och som en SLARVER... Men nu ska jag börja ett nytt liv (det gör jag i och för sig varje gång...) och börja panta varje vecka (promise...). Eller skaffa soda stream kanske (och varför i hela friden har jag inte en sådan redan!?).

Återvunnen KRAM!

Inlåsning-frihet?

Tydligen dricker alla som vet något om vad som är inne rosévin just nu, så nu håller jag på att lära mig det... Jo, Gott!

Jag har den senaste tiden funderat en del på det här med att känna sig låst eller inte låst i livet.

Man kan ha semester och tomt på måsten i kalendern men ändå känna sig låst. Man kan ha utbildning och ett bra jobb men ändå känna sig låst på arbetsplatsen. Man kan ha helt underbara små barn men ändå känna sig låst i livet. Man kan ha en fantastisk, jämställd man men ändå känna sig låst i relationen. Man kan ha trygga, fina föräldrar och syskon men ändå känna sig låst vid familjen.

Varför känner man sig så här ibland? Handlar det om det klassiska dilemmat att man aldrig är nöjd med det man har, att man undrar om inte gräset är grönare på andra sidan staketet?

Tyvärr brukar man inte veta vad man har förrän men riskerar att förlora det, eller redan har förlorat det...

Det jag tänker om inlåsning är ändå att det är en känsla som trots allt drabbar mig hela tiden. Trots att jag vet att jag inte skulle vilja vara helt frikopplad och svävande i ett stort universum utan fasta hållpunkter, så kan jag inte låta bli att i smyg längta ibland... Efter total frihet...

Men sedan besinnar jag mig och vet att jag aldrig skulle vilja vara ensam med hela universum frilagt framför mig. Vad skulle jag ta mig till med det? Hur skulle det gå för lilla mig?

Förankrad Kram

Gotland

Det var många år sedan jag var på Gotland, och nu undrar jag varför jag dröjt så med att komma tillbaka.

Visserligen är vackert väder väldigt smickrande för de flesta platser, men Gotland i sol och värme är nästan magiskt. Jag sitter och bara tittar ut över havet, äter vyn med mina ögon. Ljuset. Det är så osvenskt här på något vis, jag antar att det är naturen och det oändliga havet framför en som gör det.

I kväll när vi cyklade längs med stranden in till Visby kunde jag inte se mig mätt, höll på att köra på folk som gick där. Staden med dess ringmur och historien ständigt närvarande, det är fantastiskt helt enkelt.

Hit vill jag komma tillbaka snart, och då ska det vara soligt igen! Och då vill jag att vi bara har semester, ingen som jobbar... Tack.

GotlandsKRAM!

Nostalgi

Jag är egentligen inte en så himla nostalgisk person. I alla fall tror jag inte det... Jag är nog mer praktiskt sinnad... Hm... Eller jag vet inte... Beror på tillfället kanske...

Senaste veckan har jag dock överfallits av nostalgiska känslor, de har bara översköljt mig som vågor på en strand vid Medelhavet....

Vadan detta då?

Jag har tillbringat veckan i min barndoms sommarstuga. Varje sommar, från att vi fick sommarlov till att vi började skolan igen, bodde jag i denna stuga vid sjön Stora Rängen. Familjen gjorde bara några små utflykter hit och dit, annars var det där vi var. Där hade jag en mängd kompisar (och en allra bästa) och vi lekte från morgon till kväll, de vuxna såg oss knappt (de brukade kalla oss barn till mat via olika signaler bara).

När jag är tillbaka i stugan, och bor där, kommer alla minnen och känslostämningar till mig som pärlor på ett band. Jag bevarar dem som dyrbara stenar i mitt inre.

Det är inget lyxigt sommarlantställe med flashig inredning direkt. Nej, det är enklast möjligast, och nuförtiden i behov av stor uppfräschning på alla möjliga sätt. Mina föräldrar har de senaste åren inte varit i stånd att investera i detta...

Vi barn diskuterar således vad som ska ske med stugan i framtiden egentligen... Även inom min lilla familj diskuteras detta...

Jag tror att det kanske är just jag som har de starkaste, mest underbara minnen från denna lilla sommarstugeby, och därför är det jag som känner så otroligt mycket för det. Det var här jag hade min lyckliga barndom, ingen annanstans... Det var här jag och min blivande man åkte och hade det romantiskt den första tiden... Det var här jag och min lilla nya familj, med mina barn, åkte och levde lantliv...

Nuförtiden när jag och familjen ligger nere vid badet, kommer föräldrarna till mina forna barndomskompisar ner dit och tycker sig se mig där, när det i själva verket är min dotter eller son. Och jag ser detsamma; jag ser mig själv springa där i en ändlös underbar sommar, hoppandes, skrattandes och dykandes från bryggan.

Det är detta som är nostalgi, jag inser det. Jag älskar denna plats, så är det.

Nostalgisk KRAM!

Midsommarrapport

Först midsommarrapport:

Min lilla familj och hela min stora familj förenade våra krafter för att göra midsommar så fin och traditionsfull som den brukar, ute i mina föräldrars sommarstuga. Det lyckades vi med, trots diverse hinder i år, som vädret, och att vår mor behövde mycket stöttning. Men det gick! =-)

Midsommarkvällen och natten brukar dock också avnjutas på landet, där logdansen är min favorit! Men den fick vi avstå i år.

Vi förflyttade hela den yngre generationen till brödernas Sturefors i stället, där vi fortsatte firandet framtill småtimmarna, så härligt, avkopplande och mysigt! Vädergudarna där var snälla mot oss också :-)

Men det var länge sedan jag var så trött dagen efter, så att jag bara låg i soffan och glatt tittade på film tillsammans med barnen och mannen... Disken, plocket och stöket fick breda ut sig ogenerat... Synd bara att det är man själv som får sota för lättjesynden ändå tillslut...

I dag har jag dock tagit igen lättjan genom att städa och dona som en galning. Mannen tog sin lott och gav sig ut i trädgården och fejade. Storhandling, och då menar jag verkligen STORhandling, vilket vi inte gjort på månader har också genomförts.

Nu njuter vi arbetets lön genom att ligga och mysa i sommarstugan. Nu är det AVKOPPLING som gäller!

SemesterKRAM!

LOV!

Nu har jag faktiskt tagit lov!

Yeeeeaaaaahhhhh!!!!

Det innebär att jag efter denna veckas slit nu bestämt mig för att jag inte ska infinna mig mer på min arbetsplats förrän i augusti. Yeeeah! (att jag har en del kvar att göra får jag nu ignorera en tid...)

Jag vet att somliga människor undrar vad man gör på skolan efter att att eleverna slutat (jag ÄLSKAR den där reklamen om vad man gör i banken efter kl tre...).

Jag tänker I NTE trötta ut er genom att berätta vad man faktiskt kan vara sysselsatt med under denna period, utan jag antar att ni är smarta människor och förstår att det finns en uppsjö av uppgifter och uppdrag som fortsätter för lärarna efter elevernas slutdatum.

Faktiskt så tänker jag ofta i det här sammanhanget på en strip men Kalle och Hobbe där han råkar träffa sin fröken under sommarlovet och blir helt perplex och utbrister "sover inte ni lärare i kistor under sommaren!".

Jag är i alla fall nu redo att ta tag i midsommarfirandet! Det ska bara bli superkul helt enkelt, för saker och ting är alltid så kul som man bestämmer sig för att de ska bli!

Semesterkram!

Ångest!

Jag känner verkligen ångest just nu. Jaha, varför då? Vad är det nu då? Är det "tackatavminniaångest", "slutajobbaångest", "vadskavi göra påsemesternångest" eller kanske "jagbliraldrigfriskångest"?

Ja, klart är att det finns många ångestar att välja på just nu (det där var bara ett axplock), trots att midsommar snart är här och glädjen borde stå högt.

Det jag har mest ångest över just nu är att min dotter håller på att bli som en tonåring. Det är INTE kul. På sista tiden har det varit en del strul och konstigheter kring henne (och eftersom det inte varit något strul alls förut, så är det så ovant och läskigt nu). Jag känner inte igen henne. Jag blir så fruktansvärt rädd.

Det jag blir mest rädd för är att hon inte ska prata med mig och inte komma till mig om det är något. Hur gör man egentligen för att se till så att det inte blir så? Ja, i teorin är det lätt, så kom inte med den till mig.

En blandning mellan sött och salt, som det så vackert sjungs, det är ju det jag praktiserar just nu, och det är inte genomtänkt, tro mig. När det kommer till ens egna barn är det lätt att det blir ryggmärgsreflexerna som agerar. Jag är ömsom för arg och ömsom för vek, tror jag i alla fall. Så kommer jag på mig och vet att det är TID och UMGÄNGE och SAMTAL som måste till.

Och nu ska mina barn få det.

Ångestladdadkram

...och vilket avslut det blev!

Jag är så trött nu så att jag verkligen ser i kors, måste kisa.

Men jag känner att jag måste avsluta det här med avslut nu.

Jag skrev häromdagen om vilken ångest jag känner inför avslutet av terminen, men att jag vet hur viktiga bra avslut är. Här kommer rapporten av årets avslut:

Det blev så fruktansvärt BRA!

Jag är så NÖJD och GLAD och LÄTTAD.

Det jag nu kommer ihåg och inser är, att vid varje avslut händer det något fantastiskt med varje individ. Det är många stegs UTVECKLING i galoppfart. Ungefär som när livet passerar revy när man är döende kanske, vad vet jag?

Alla känslor kommer verkligen på en och samma gång (vem påstår att Gessle är banal?), och jag visste inte ens att jag kände sådan kärlek till mina nuvarande (nej, det är de ju inte längre!) nior som jag verkligen gör. Det kommer att bli tomt efter dem och jag kommer att SAKNA dem.

Min KÄRASTE vän och klassföreståndarkollega sa de ack så sanna orden: "Det är först med lite distans som man kan se tillbaka och se vad man verkligen lärt sig", jag kände att jag fick den distansen blixtsnabbt och började SE vilka kvaliteter mina elever haft och hur mycket jag tycker om dem.

Det är verkligen sant att AVSLUTEN är viktiga och måste bli bra, de måste det för att vi ska kunna gå vidare.

Jag tror och hoppas att eleverna känner sig redo för att gå vidare nu.

AvslutandeKRAM!

Avslut

Man lever ett rätt märkligt liv som lärare egentligen. På många sätt antagligen, men det jag tänker på just nu är det eviga läsårslivet som man lever.

De flesta människor lever på detta vis under begränsade perioder i sina liv, främst när man själv studerar, men kanske även i viss mån när ens egna barn studerar (man drabbas ju sekundärt i alla fall...).

Vad finns det för symptom och biverkningar på detta liv? Ja, man har t ex en kalender som börjar med augusti och slutar med juni... Vad sägs om den tideräkningen? Folk skulle ju kunna tro att man tillhör någon skum religion som inte anser att året börjar med januari.

Och det här med att börja och sluta precis hela tiden, det är ju verkligen inte normalt! Andra människor tar några veckors semester och sedan FORTSÄTTER de jobba.

När vi BÖRJAR varje nytt läsår så beter vi lärare oss som de där nyårslöftesgivarna, vi gör NYSTART, börjar på nytt och kommer med energiska, förhoppningsfulla idéer om det nya läsåret (i alla fall vi/de som inte gett upp...). Och alla ska ha NY information om allt.

När vi SLUTAR ett läsår så ska allt AVSLUTAS på alla upptänkliga sätt och vis. Det ska summeras, dokumenteras, utvärderas, reflekteras och uppmärksammas. Det ska lekas, firas och festas.

Jag måste erkänna att jag inte mår bra av alla dessa avslut. Det tar sådan energi från mig. Jag får prestationsångest helt enkelt. Jag vet hur man själv kände det i skolan, riktigt bra avslut var helt underbara! Vilken kick, vilken känsla av lycka och tillförsikt inför framtiden de kunde ge! Jag tror på att man kan bli "avslutningsknarkare". Antagligen är vi lärare det hela bunten...

Följaktligen kan riktigt dåliga avslut ge motsatt effekt... En bitter eftersmak i munnen och viss obehagskänsla i magen. Var det inte mer än så här? Vad var det här egentligen värt? Var det meningsfullt? Det kan avgöra den personliga historieskrivningen och lägga sordi på framtidskänslan.

Så, suck och pust. Jag kommer väl inte undan årets avslut, det måste ju bara göras. Inte bara för deras skull, utan även för min skull...

AvslutningsKRAM!

Tala

Enligt vissa rapporter är en del människor mer rädda för att hålla tal än t ex att dö...

I går hade vi den årliga avslutningssommarfesten på jobbet. Några av mig mycket kärt hållna kollegor har nu uppnått den respektingivande åldern då pensionen infaller. Det som är lite speciellt för mig vad gäller dem, är att jag själv haft dem som antingen egna lärare under min egen högstadietid, eller mentor under långpraktiken på lärarutbildningen. Jag känner så otroligt starkt för dem. Att de ska lämna oss och inte längre vara en del av vår skola och gemenskap känns så fruktansvärt, det är tomhet och förskräckelse blandat med vemod och sorg.

Vad är det som känns så jobbigt då egentligen? Jag vet inte riktigt... Förutom att jag älskar dem så har de liksom alltid funnits där, de har varit trygga, stabila och pålitliga mitt i allt kaos som skolan genomgått och genomgår. De har stannat kvar. Man har kunnat lita på deras engagemang och professionalitet och kunskap i alla lägen. Ju mer tiden går och ju längre man jobbat desto mer inser man att det är just dessa människor som verkligen behövs på en arbetsplats. Det är så skrämmande att de inte kommer att vara kvar längre, jag inser att det är en ny era som inleds.

Vilka ska stå för den stabiliteten och tryggheten nu? Ve och fasa... är det JAG?

Mitt i festen inser jag att det är jag som måste hålla tal för dem. SKRÄCK! Men jag reste mig och talade.

Det finns de som tänker att för den eller den är det väl inget problem att hålla tal, för dem är det lätt. Men det är fel. Det är aldrig lätt att hålla tal, inte för någon. I alla fall inte för den som gärna vill att talet verkligen ska träffa rätt och vara betydelsefullt för den som det tillägnas. Jag tror det var talarnas Mästare, Churchill, som sa att ett tal på några minuter kräver veckors förberedelse. Jag tycker att han har rätt. Tyvärr har man ju aldrig den tiden och då får man försöka göra så gott man kan helt enkelt, för ett oförberett tal från hjärtat är bättre än inget alls!

Jag fick så otroligt fin respons på mitt tal så jag blev generad och förvånad. Men åh vad jag är glad och lycklig över att jag vågade mig på det. De jag talade till är nämligen värda tusenfalt mer efter alla sina år på vår skola. Hoppas de får något mer än bara mitt lilla tal.

Talandekram!

Lagra energi

Slutet på maj och början på juni är verkligen en helt galen tid för oss som arbetar i skolans värld. Har man ett par barn som också går i skolan får man följaktligen addera ännu några maj-juni-aktiviteter till den redan fullspäckade och energikrävande kalendern.

Eftersom detta inte är någon överraskning nu för tiden, så har jag verkligen försökt att både mentalt och fysiskt förbereda mig denna gång.

Hur har jag gjort och hur har det gått?

*Jag och familjen åkte på solsemester och lagrade energi i april, en månad som brukar kunna knäcka mig annars, både pga att det varit så hemskt i jan-mars och även för att allt ska hända den månaden, med födelsedagar, påsk, sociala aktiviteter och omdömen och utvecklingssamtal på jobbet.

*Jag åkte på jobbresa till Spanien med väldigt kära kollegor. Det gav mycket mer energiboost än jag hade föreställt mig. Man får förnyad LUST till sitt jobb och sina kollegor. Oslagbart!

*Jag har umgåtts med allra käresta väninnan, hitrest från Stockholm, förra helgen! Mannen och barnen åkte bort och jag hade tjejhelg med henne, sötaste svägerskan och underbara väninnan till henne och numer även till mig också! Det var LYX! Och så KUL vi hade! Vi dansade vidare till Harry´s och dansade och dansade. Det ger sådan lycka och ENERGI! Vädret var fantastiskt också, vilken tur vi hade =). Ibland blir allt bara helt RÄTT.

*På jobbet åkte jag på läger med de härliga ungdomarna i vår Värdegrundsgrupp i början på veckan. Det ger en sådan kick att få umgås med dem så är så glada, goa och positiva. Fina ungdomar ger mig otrolig energi!

Så, då kan man ju undra varför jag ändå sitter här och känner mig alldeles SLUT?! Helt MATT och SVAG är jag. Fick faktiskt gå till lilla doktorn i går...

Ja, jag antar att det beror på att man kan lagra hur mycket positiv energi som helst, men tyvärr bryter stress ner dig i alla fall...

Nåväl, nu är det bara dagar kvar tills jag kan ta hand om min halvsjuka, trötta lekamen och försöka tillföra ny härlig energi igen.

SparlågeKRAM!

Bortförklaringar...

Oj, nu har det gått sådär lång tid igen sedan jag skrev i bloggen... Varför?!

1. Min bärbara dator funkar inte! Jag är så irriterad, för den har jag inte haft så himla länge. Det stör bloggandet väldigt mycket faktiskt...

2. Jag var i Spanien några dagar förra veckan med några av mina kära kollegor och jobbade faktiskt (JA, det gjorde vi FAKTISKT! Så DUKTIGA). Helt underbart mysigt och fint också för övrigt =)

3. Jag har så osunt mycket på jobbet just nu. Dessa sista veckor med avgående klass tär på en...

4. Familjen och Familjen. Ja, ni vet...

5. Sommaren dundrar in i trädgården... Vad snabbt det kan se risigt ut...

Hm, men jag antar att jag bara varit lite lost från cyberspace, helt enkelt. Får se om jag hittar någon väg tillbaka!

Förlorad KRAM

Gräsänkeliv

En riktigt härlig tjejkväll i går framför Eurovision Song Contest! Det var jag, dottern och min svägerska som frossade i schlager. Sonen var i och för sig också med rätt länge, innan sömnbehovet tog ut sin rätt.

När mannen är bortrest märker jag att jag passar på att ägna rätt mycket mer tid med min övriga familj och vänner. Det handlar nog om att just vår lilla familjs projekt och göromål i de lägena får ligga på is, och då blir tid frilagd.

Men, det skulle vara lögn att säga att jag tar det mer lugnt när jag är gräsänka, tvärtom! Jag är helt slut av allt jag slitit med i helgen, lägg därtill sömnbristen pga sena kvällar. Har så svårt att varva ner när jag är "ensam". Ser bara allt jag borde göra (gjort) och stressar upp mig.

Jag tror faktiskt att jag kommer att ha lite ont i ryggen i morgon, och det beroende på ett dåligt lyft av en barkmullspåse... Så dumt!


Uttröttad kram

Skurgumma

Åh, vad vi älskar när våren och sommaren kommer till vår kalla nord! Den korta, korta perioden av ljus, grönska och någorlunda värme är den tid vi lever för här.

Men, jag minns nu också varför jag ofta med en viss lättnad, men i smyg, brukar välkomna hösten faktiskt. Det är allt detta JOBB som våren och sommaren kräver...

Redan nu, och det är fortfarande bara maj, har mina händer blivit alldeles torra och naglarna fnasiga av allt städande och fejande. Och ändå har jag ännu inte ens givit mig ut i trädgården på allvar... I dag har jag, mina bröder och svägerskor, vår- och sommarstädat och fixat i sommarstugan, så nu är händerna i akut behov av omsorg.

Det som känns lite tröstlöst är ju att det snart ser smutsigt ut igen, det är det fantastiska ljuset som obarmhärtigt avslöjar allt.

Så, det enda rätta är väl att blunda lite för det som ljuset avslöjar och istället bara ge sig hän denna korta tid. Jag ska försöka!

Skurgummekram

Tonårsliv

Idag är jag så fruktansvärt trött!

Varför? Har jag partajat hela natten, eller?

Nej, jag har umgåtts med niondeklassare en hel dag i Stockholm igår, från arla morgonstund till kväll.

Vad är det som gör att man blir så trött av det?

Eftersom jag är en inkännande människa (tycker jag iaf...) så BLIR jag nästan som en tonåring själv, känslomässigt, när jag umgås så tätt med dem. Har man varit tonåring så vet man ju hur tröttsamt det var...

1. Tonåringar är så INTENSIVA, det finns inga dödpunkter, något händer eller sägs HELA TIDEN, som måste REAGERAS på. Puh..

2. Tonåringar är så KROPPSLIGA, de ska kramas, knuffas, buffas, brottas, klappas, pussas HELA TIDEN, och vet ännu inte varandras gränser... Dessutom är de flesta inte småväxta längre (som vissa andra...).

3. Tonåringar har ofta dåligt TÅLAMOD, de blir fruktansvärt rastlösa och otåliga när de måste VÄNTA, t ex i köer... Sitta still i en buss och vara lugn, är för många omöjligt...

4.Tonåringar är så NÖJESLYSTNA. Allt ska vara ROLIGT och ha en poäng HELA TIDEN. Phuuuh...

5.Tonåringar är så SOCIALA. Då menar jag med varandra. Det är en socialt experimentell tid, alla och allt ska TESTAS på olika sätt...

Hm...oj då.. uppenbarligen smittar detta verkligen. På vissa plan känner jag mig inte bara som en tonåring, jag ÄR visst en...

Tonårskram

Utvecklande samtal

Hade idag utvecklingssamtal med båda mina barn, dock inte samtidigt, utan direkt efter varandra.

Känslan innan var: lätt malande oro i magen inför vad jag ska få höra om min vildbatting till son... Lugn tillförsikt inför vad jag ska få höra om min dotter.

Vad bygger känslorna på? För det första har jag inte haft någon direkt kontakt eller fått någon förhandsinformation inför sonens samtal, för det andra bygger oron på empiriska studier i hemmet... Vad gäller dottern har vi fått utvecklingsplan samt resultat av de Nationella proven hemskickade redan.

Känslan efter var: viss lättnad över att fröken säger att hon är säker på att sonen kommer att klara skolan bra i framtiden, men fortfarande med viss oro i magen över vissa detaljer som togs upp. Dotterns samtal var bra, tydligt och pedagogiskt, som förväntat.

Resultat av samtalen: jag har tagit alla kontakter som jag känner att jag måste ta, satt bollen i rullning, vad gäller sonen.

Reflektion 1: I förskoleklassen fokuseras samtalet på barnet socialt och på de färdigheter som man behöver för att klara skolan i framtiden, som att kunna koncentrera sig, förstå och följa instruktioner. Det är så braa!

Reflektion 2: Det är lika intressant och lärorikt varje gång att vara med på utvecklingssamtal som förälder och inte som lärare. Den kunskapen man får borde kanske vara med som en pluspost när lönerna ska sättas...

Utvecklad kram

Känner mig som en idiot

Nu när min mamma varit totalt beroende av vård sedan nyårsafton så känner jag att jag börjar bli ganska luttrad inom vårdsystemet.

Många är de känslor och tankar som flutit under mina broar under den här perioden. Jag känner mig inte redo för att dissekera dem ännu, men någon reflektion kan jag ändå göra.

Den handlar om information. När ens föräldrar är äldre och blir allvarligt sjuka så innebär det att det är en massa information, av mer eller mindre viktig art, som hela tiden måste införskaffas, bearbetas samt föras vidare till alla berörda.


Så här kommer några tankar om information och sjukvård:

1. Det är fruktansvärt att behöva jaga efter ansvarig läkare som en kärlekskrank tonårig efter skolans snygging. Lika idiotisk känner man sig och lika osedd blir man... När man väl har fått en stund med nämnde person är man så tacksam att man blivit förblindad och därmed helt okritisk till allt som sagts...

2.Informationen ska sedan stötas och blötas mellan alla berörda i familjen. Detta är tidskrävande och framförallt energikrävande. Ofta har man uppfattat information på olika sätt, vilket kräver analys. Jag oroar mig ständigt över att vi på något vis missat det viktiga, att vi inte ser en eventuellt dold agenda som vi borde se. Det handlar om att man inte känner tillit, detta pga den knapphändiga informationen man får.

3.Är det kanske inte meningen att jag ska jaga efter information? Kanske den bara kommer till mig av sig självt? Ja, det kan jag lova att den gör! Förr eller senare. Men konsekvenserna av att jag/vi varit oinformerad/e/ kan vara att det blir sämre för min mamma. Jag kan inte sluta tro att en patient med aktiva anhöriga får bättre information och därmed inflytande över vården.

4. Jag har hela tiden en gnagande känsla av oro över om alla olika vårdavdelningar som min mamma passerat igenom de senaste två åren har någon informationsöverlämning sinsemellan. Hur görs detta egentligen? Jag kommer på mig själv med att spotta ur mig så mycket historik som möjligt på så kort tid som möjligt (en ny sport?) varje gång man pratar med ny ansvarig personal.

5. Jag är så trött på all information som ges och inte ges att jag bara vill stänga av. Bli lyckligt ovetande helt enkelt.

Informeradkram

Projektledaren...eller?

Har precis läst boken "Familjens projektledare säger upp sig". Boken lockar läsaren (kvinnan) genom att på framsidan visa upp det uppsägningsbrev som mamman i familjen (vilken är densamme som författaren) skrivit. En sådan där dag, ni vet vad för slags dag, och man råkar se boken och hugger den direkt, så klart.

För att kort beskriva bokens innehåll så har mamman kommit till den punkt där hon känner: "nu får det för f*n vara nog, jag vill inte längre vara huvudansvarig för allt det tråkiga som livet i en familj oundvikligen består av". Hon går igenom ett antal situationer som belyser hur det är just hon som är det, trots att hon har en fin, jämställd man, som inte alls vill vara en mansgris, tvärtom har han en mycket god vilja, vilket tyvärr inte hjälper så mycket.

Det är nästan så att det hade varit enklare att verkligen ha en riktig äkta mansgris till make och därmed veta att man var helt ensam och följaktligen ha premisserna klara för sig, menar mamman frustrerat.

Hon kommer fram till att mannen av ren lathet, men för all del också av passivisering och ovana på grund av kvinnans curlande och sopande, väljer den bekväma vägen. Det är alltså inte så att han inte skulle kunna.

Glöm nu inte bort att författaren menar att det är själva ANSVARET som hon inte vill ha själv. Utförandet är de två om. Det är det tänkvärda i boken, anser jag.

Så, är jag projektledaren i familjen? Jag kom nog fram till att jag faktiskt är det på många punkter (de tråkigaste, tycker jag...), men tack och lov inte på alla. Så här finns nog två projektledare, som tur är...

Lösningen då? Ja, författaren menar att vi mammor helt enkelt måste sluta fostra "duktiga flickor". Vi får alltså hoppas på nästa generation och under tiden fortsätta uppfostra männen och vara deras tändstift till handling.

Oduktiga flickan ger en KRAM