I mitt huvud är det just nu som det där ihoptrasslade sladdnästet bakom teven eller datorn hemma hos oss.
Jag har än så länge inte lyckats ta tag i det där med raka fina sladdar som göms i sladdvindor eller var man nu gömmer dem. I alla år har det alltid sett hemskt ut med de där sladdnästena som jag lite fruktlöst försöker peta bakom någon pryl eller möbel. Jag tror att jag fortfarande håller på med någon slags barnslig revolt mot min ungdomspojkvän, som var expert på att göra perfekta, raka sladdanordningar i vår dåvarande gemensamma lägenhet.
Men jag tror att jag äntligen är redo för att försöka få till lite snygga sladdlösningar i vårt nya hus. Ett nytt liv börjar.
Varför känns det som om jag hade ett ihoptrasslat ormbo i mitt huvud då? Jag får hela tiden tag i en massa lösa ändar som jag försöker reda ut, men de väser och slingrar sig och bråkar, och det dyker hela tiden upp nya som jag lägger åt sidan så länge. Det trasslar ihop sig rejält.
Jag tycker egentligen om raka trådar som jag följer till dess slut och blir färdig med. När man har för mycket att göra är det svårt att få till det på det sättet, märker jag.
Men, jag vet faktiskt inte vem som sa det till mig, och när (var det inte mamma förresten?), men det ringer i mitt huvud just nu som ett mantra: "En sak i taget".
Så, jag gillar raka trådar (sladdar), men är fortfarande inte så förtjust i listor, så jag gör ingen lista att bocka av utan fortsätter väl att nysta i mitt garn.
IhoptrassladKRAM!
måndag 30 november 2009
måndag 23 november 2009
Lugn?
Efter förra veckans sjukdom så tvingades jag ta det lugnare under helgen än vad jag gjort på mycket länge, vilket jag insåg när jag väl hade lugnat ner mig.
Vad är det att ta det lugnt då egentligen? Vad är lugn för mig? För mig handlar nog lugn främst om att inte vara uppbokad med en massa tider att passa och att bara kunna bry sig om sig själv och kunna följa sin egen rytm. Som du förstår är det sällsynt och rent av en utopi när man har barn och familj. Om jag skulle säga vad som skulle vara ett möjligt lugn för mig, så skulle jag ändå säga de stunder när familjen inte har en massa tider att passa och när vi kan följa familjens rytm och umgås och ha det skönt. Det blir alltmer omöjligt också ju äldre barnen blir... Det är alltid någon aktivitetstid att passa, kompis som ska umgås med eller kalas eller liknande att gå på. Det är alltmer sällan som både föräldrar och BÅDA barnen är överens om hur vi ska ta det lugnt och umgås tillsammans.
Så hur lugnt hade jag det då egentligen i helgen? Jo, en lugn fredags- och lördagskväll hade vi tillsammans, då vi kunde enas om TV-underhållningen. Några riktigt lata timmar på söndagen måste jag också säga att jag verkligen hade, det var så skönt! Något så sällsynt som flera timmar då barnen var upptagna med sitt och sams och vi föräldrar bara kunde VILA.
Vad gäller aktiviteteter och bilåkande hanns det dock med lite i alla fall under helgen:
Lördag: Campushallen mellan 10-14; dottern var med på friidrottstävling. Söndag: mellan 9-10.30 Stångebro, dotterns konståkning. 14.30 Tannefors; sonen till kompis, 15.30 Tannefors; möte med säljarna och städfirman i nya huset, 16.15 Skäggetorp; fika hos mor och far, 17.30 Tannefors; hämta sonen hos kompis. En helt vanlig helg.
Vad menar jag egentligen med LUGN då? Jag tror jag får formulera om det hela i alla fall. Det enda det handlar om egentligen är vilken INSTÄLLNING jag har, inser jag. Är jag nöjd och tillfreds och harmonisk kan jag känna att jag tar det lugnt, även om det kan se ut som om jag har mycket på schemat.
LugnadKRAM!
Vad är det att ta det lugnt då egentligen? Vad är lugn för mig? För mig handlar nog lugn främst om att inte vara uppbokad med en massa tider att passa och att bara kunna bry sig om sig själv och kunna följa sin egen rytm. Som du förstår är det sällsynt och rent av en utopi när man har barn och familj. Om jag skulle säga vad som skulle vara ett möjligt lugn för mig, så skulle jag ändå säga de stunder när familjen inte har en massa tider att passa och när vi kan följa familjens rytm och umgås och ha det skönt. Det blir alltmer omöjligt också ju äldre barnen blir... Det är alltid någon aktivitetstid att passa, kompis som ska umgås med eller kalas eller liknande att gå på. Det är alltmer sällan som både föräldrar och BÅDA barnen är överens om hur vi ska ta det lugnt och umgås tillsammans.
Så hur lugnt hade jag det då egentligen i helgen? Jo, en lugn fredags- och lördagskväll hade vi tillsammans, då vi kunde enas om TV-underhållningen. Några riktigt lata timmar på söndagen måste jag också säga att jag verkligen hade, det var så skönt! Något så sällsynt som flera timmar då barnen var upptagna med sitt och sams och vi föräldrar bara kunde VILA.
Vad gäller aktiviteteter och bilåkande hanns det dock med lite i alla fall under helgen:
Lördag: Campushallen mellan 10-14; dottern var med på friidrottstävling. Söndag: mellan 9-10.30 Stångebro, dotterns konståkning. 14.30 Tannefors; sonen till kompis, 15.30 Tannefors; möte med säljarna och städfirman i nya huset, 16.15 Skäggetorp; fika hos mor och far, 17.30 Tannefors; hämta sonen hos kompis. En helt vanlig helg.
Vad menar jag egentligen med LUGN då? Jag tror jag får formulera om det hela i alla fall. Det enda det handlar om egentligen är vilken INSTÄLLNING jag har, inser jag. Är jag nöjd och tillfreds och harmonisk kan jag känna att jag tar det lugnt, även om det kan se ut som om jag har mycket på schemat.
LugnadKRAM!
tisdag 17 november 2009
Influensatider
Här kommer några snabba uppdateringar om sakernas tillstånd hemma i det bomanska hemmet.
I fredags kom hantverkarmän hem hit 07.45 och började sätta in ventiler och fläktar i vårt hus (inte i det nya utan i vårt kära gamla). Detta hade vi bestämt att åtgärda till våra blivande husägare, efter att vi fått det påpekandet på besiktningen. De skulle vara färdiga igår, men så klart behövde de en dag till (läs idag).
Igår kände jag hur jag blev sämre och sämre under dagens lopp. Jag fick ont i magen, kände mig svag och matt. "Åh, nej!" tänkte jag, "nu får jag svininfluensan. Börjar inte den med magproblem?" På kvällen låg jag som en trasdocka i soffan och vågade inte röra mig. Idag mår jag fortfarande tjuvkokt och har börjat småhosta och har ont i bröstet. Om det inte hade varit svininfluensatider hade jag bara lugnt konstaterat att jag har någon form av influensa. Som det är nu blir jag ju OROLIG. Inte främst för min egen hälsa dock, utan för att jag inte vill smitta mina barn och min man. Jag blir bara mer och mer IRRITERAD på att det har tagit sådan tid att få i våra barn vaccin, vi har snällt väntat på skolans massvaccinationer och de börjar inte förrän nästa vecka! Fy F.
För övrigt är det väl typiskt att man blir sjuk just då man har som mest på jobbet. Jag har ägnat hela morgonen till att ordna upp allt på jobbet, trots att jag bara ville krypa ner i sängen och vara still.
Antagligen har jag bara en släng av någon bacill, inget allvarligt, men man vill ju inte direkt gå till jobbet och smitta ner någon som är mindre tålig i magen än jag (jag har mycket tålig mage och brukar inte bli så dålig, därför är detta att jag över huvud taget känner mig kass i magen ovanligt för mig).
Har ni tänkt på att detta med maginfluensa får alla att rygga tillbaka och önska dig dit pepparn växer, du blir som en paria. Likadant nu med svininfluensan. Det är helt enkelt inte ok att gå till jobbet om man misstänker dessa sjukdomar.
Så idag samsas jag hemma med hantverkarna, mycket kul. De sätter även in fläkt i vårt enda badrum. Också det kul...
För övrigt har ventilerna lett till frisk luft (brrr), skönt.
Som tur är har jag ingen feber att tala om och kan vara sittandes här vid datorn och passa på att jobba lite. Bara jag inte rör mig för mycket eller äter och dricker något ska det kanske klara sig... Har väl inget val.
SjukligKRAM
I fredags kom hantverkarmän hem hit 07.45 och började sätta in ventiler och fläktar i vårt hus (inte i det nya utan i vårt kära gamla). Detta hade vi bestämt att åtgärda till våra blivande husägare, efter att vi fått det påpekandet på besiktningen. De skulle vara färdiga igår, men så klart behövde de en dag till (läs idag).
Igår kände jag hur jag blev sämre och sämre under dagens lopp. Jag fick ont i magen, kände mig svag och matt. "Åh, nej!" tänkte jag, "nu får jag svininfluensan. Börjar inte den med magproblem?" På kvällen låg jag som en trasdocka i soffan och vågade inte röra mig. Idag mår jag fortfarande tjuvkokt och har börjat småhosta och har ont i bröstet. Om det inte hade varit svininfluensatider hade jag bara lugnt konstaterat att jag har någon form av influensa. Som det är nu blir jag ju OROLIG. Inte främst för min egen hälsa dock, utan för att jag inte vill smitta mina barn och min man. Jag blir bara mer och mer IRRITERAD på att det har tagit sådan tid att få i våra barn vaccin, vi har snällt väntat på skolans massvaccinationer och de börjar inte förrän nästa vecka! Fy F.
För övrigt är det väl typiskt att man blir sjuk just då man har som mest på jobbet. Jag har ägnat hela morgonen till att ordna upp allt på jobbet, trots att jag bara ville krypa ner i sängen och vara still.
Antagligen har jag bara en släng av någon bacill, inget allvarligt, men man vill ju inte direkt gå till jobbet och smitta ner någon som är mindre tålig i magen än jag (jag har mycket tålig mage och brukar inte bli så dålig, därför är detta att jag över huvud taget känner mig kass i magen ovanligt för mig).
Har ni tänkt på att detta med maginfluensa får alla att rygga tillbaka och önska dig dit pepparn växer, du blir som en paria. Likadant nu med svininfluensan. Det är helt enkelt inte ok att gå till jobbet om man misstänker dessa sjukdomar.
Så idag samsas jag hemma med hantverkarna, mycket kul. De sätter även in fläkt i vårt enda badrum. Också det kul...
För övrigt har ventilerna lett till frisk luft (brrr), skönt.
Som tur är har jag ingen feber att tala om och kan vara sittandes här vid datorn och passa på att jobba lite. Bara jag inte rör mig för mycket eller äter och dricker något ska det kanske klara sig... Har väl inget val.
SjukligKRAM
torsdag 12 november 2009
Uppenbarelser
Ibland drabbas jag av uppenbarelser. Det är inte vanligt, vilket ligger i själva definitionen av en uppenbarelse, de är rätt ovanliga. Det handlar inte heller om den gudomliga sorten, de är så ovanliga att jag inte ens har drabbats av dem mer än någon enda gång i mitt liv.
Hur vet man att man fått en uppenbarelse?
Jag vet att det handlar om en uppenbarelse när jag får följande symptom: jag blir alldeles varm i hela kroppen och det kommer som luftbubblor inom mig, allt blir klart som glas, det ligger framför mig som ett skinande blankt balgolv, så självklart och givet. Bara att beträda! Alla mina vanliga ältande frågor är totalt bortblåsta, jag känner mig så trygg och säker på en sekund.
Det låter som om jag kanske håller på och löser världsfreden eller liknande, men det behöver inte alls vara stora händelser eller tankar, det handlar om både stort och smått i livet. Men åh vad skönt det är när jag får mina uppenbarelser! Det är de tillfällena i livet när jag känner mig trygg med att jag tar rätt beslut, att jag har RÄTT. Vanligtvis får jag ju använda min segdragna ältande metod, "å ena sidan, å andra sidan". Den brukar sällan lämna mig riktigt tillfredställd eller trygg.
En STOR uppenbarelse som lämnat ett riktigt avtryck i mig fick jag när jag var ca 11-12 år. Efter ett par år av terror från en sk "bästis" fick jag en dag en sådan här uppenbarelse. Jag vände henne ryggen och slutade för alltid vara vän med henne.
I avdelningen mindre viktiga uppenbarelser så fick jag en häromdagen. Jag såg EKGOLV framför mig och allt föll på plats. Jag vill ha ekgolv. Helt klart.
Det är märkligt med uppenbarelser. En del verkar kunna drabba en på en sekund, men när man tänker efter förstår man ju att man gått och funderat MYCKET LÄNGE på ett problem egentligen. Det är tillfälligheter som gör att uppenbarelserna desarmeras och smäller. I dag var jag t ex tvungen att ta det lite lugnt på morgonen och vårda min stressade, trötta kropp, jag tog en "sovmorgon" helt enkelt. Efter duschen, vid spegeln och sminket, drabbades jag plötsligt av denna uppenbarelse. Jag visste plötsligt EXAKT hur jag egentligen skulle vilja organisera ett specifikt arbete på vår skola. Det fantastiska var att hela organiseringen kring det hela verkligen låg där framför mig som en färdigbäddad säng att kasta sig i. Så simpelt och självklart var det.
Kvittot på att det verkligen var en uppenbarelse är att jag direkt åkte till jobbet, presenterade idén för cheferna och mina kollegor och ALLA höll med! Plus att vi direkt tog beslut om förändring! Hur ofta händer detta i skolans värld?! Jag är så GLAD.
För att uppenbarelserna ska ha möjlighet att bli just uppenbarelser tror jag det krävs just LUGN och tid för VILA och REFLEKTION. Hur ska de annars ha möjlighet att överrösta detta höga brus av oväsen?
UppenbaradKRAM!
Hur vet man att man fått en uppenbarelse?
Jag vet att det handlar om en uppenbarelse när jag får följande symptom: jag blir alldeles varm i hela kroppen och det kommer som luftbubblor inom mig, allt blir klart som glas, det ligger framför mig som ett skinande blankt balgolv, så självklart och givet. Bara att beträda! Alla mina vanliga ältande frågor är totalt bortblåsta, jag känner mig så trygg och säker på en sekund.
Det låter som om jag kanske håller på och löser världsfreden eller liknande, men det behöver inte alls vara stora händelser eller tankar, det handlar om både stort och smått i livet. Men åh vad skönt det är när jag får mina uppenbarelser! Det är de tillfällena i livet när jag känner mig trygg med att jag tar rätt beslut, att jag har RÄTT. Vanligtvis får jag ju använda min segdragna ältande metod, "å ena sidan, å andra sidan". Den brukar sällan lämna mig riktigt tillfredställd eller trygg.
En STOR uppenbarelse som lämnat ett riktigt avtryck i mig fick jag när jag var ca 11-12 år. Efter ett par år av terror från en sk "bästis" fick jag en dag en sådan här uppenbarelse. Jag vände henne ryggen och slutade för alltid vara vän med henne.
I avdelningen mindre viktiga uppenbarelser så fick jag en häromdagen. Jag såg EKGOLV framför mig och allt föll på plats. Jag vill ha ekgolv. Helt klart.
Det är märkligt med uppenbarelser. En del verkar kunna drabba en på en sekund, men när man tänker efter förstår man ju att man gått och funderat MYCKET LÄNGE på ett problem egentligen. Det är tillfälligheter som gör att uppenbarelserna desarmeras och smäller. I dag var jag t ex tvungen att ta det lite lugnt på morgonen och vårda min stressade, trötta kropp, jag tog en "sovmorgon" helt enkelt. Efter duschen, vid spegeln och sminket, drabbades jag plötsligt av denna uppenbarelse. Jag visste plötsligt EXAKT hur jag egentligen skulle vilja organisera ett specifikt arbete på vår skola. Det fantastiska var att hela organiseringen kring det hela verkligen låg där framför mig som en färdigbäddad säng att kasta sig i. Så simpelt och självklart var det.
Kvittot på att det verkligen var en uppenbarelse är att jag direkt åkte till jobbet, presenterade idén för cheferna och mina kollegor och ALLA höll med! Plus att vi direkt tog beslut om förändring! Hur ofta händer detta i skolans värld?! Jag är så GLAD.
För att uppenbarelserna ska ha möjlighet att bli just uppenbarelser tror jag det krävs just LUGN och tid för VILA och REFLEKTION. Hur ska de annars ha möjlighet att överrösta detta höga brus av oväsen?
UppenbaradKRAM!
tisdag 10 november 2009
Böljande planer
Fram och tillbaka böljar planerna inför vår förestående förflyttning från villaförorten intill "nära stan-orten".
Ena stunden vill jag vänta med att flytta och börja med att göra om hela huset. Andra stunden vill jag bara flytta så fort vi bara kan och sedan fixa lite i taget.
Känslorna blir olika starka beroende på omständigheterna för tillfället. När vi stressar på morgonen för att få alla att bli klara så vi kommer i tid till barnens skola, eller när barnen tjatar om att gå hem tidigt från skolan eller leka med kompisar, eller när jag sitter i bilen på dessa eviga skjutsningar mellan aktiviteter; då vill jag bara flytta NU.
Men när jag sitter och tänker på alla fula golv, väggar, tak, lister, dörrar, kök som jag inte gillar i nuvarande skick, då vill jag helst bara kalla in "totally makeover" eller något...
När jag sitter på kvällen i skenet av alla mina ljus som reflekterar de ljusa väggarna och trägolven, då förstår jag inte hur jag ska stå ut med att återigen leva under så oestetiska förhållanden...
Missförstå mig inte nu, vi har inget hus som platsar i Sköna hem direkt, men sakta men säkert har det blivit det hem jag trivs i. Jag är ingen stilsäker person som alltid vet precis hur jag vill ha det. Jag har alltid varit osäker på sådant. Därför kan mina tankar om hur jag vill ha det så småningom i det nya huset skifta från dag till dag och från stund till stund.
Det är också därför det är så jobbigt för mig att lägga detta jobb i händerna på någon extern person. Jag vill ju vara med! Och jag vill helst kunna ändra mig in i sista stund om hur jag vill ha det. Inte en hantverkares drömkund med andra ord...
Egentligen är det kanske ändå bäst i det här läget att fortsätta anamma den metod vi praktiserat i vårt hus under de år vi bott här; fixa det som känns absolut mest akut först och sedan i lugn och ro känna in huset och hur vi vill ha det.
Barnen, framförallt dottern, har dock resolut proklamerat att sovrummen MÅSTE få nya golv och tapeter, annars kommer de inte att kunna SOVA där...
"Ja, ja", säger mannen luttrat, "vi överlevde rätt bra en period med illgrön trappa, bruna paneler och fula tapeter här". "Jaha", kontrar då dottern raskt, "så det ska ta flera ÅR innan vi får det fint i det nya huset med då!?".
Å andra sidan tänker jag på det som min kollega och vän sa idag om ämnet, och som jag vet att jag håller med om innerst inne, ett hus ska man själv varsamt lära känna och göra till sitt eget. Det tar tid.
Så, vi ältar vidare och kommer så klart fram till ett beslut. Snart :-)
VankelmodigKRAM!
Ena stunden vill jag vänta med att flytta och börja med att göra om hela huset. Andra stunden vill jag bara flytta så fort vi bara kan och sedan fixa lite i taget.
Känslorna blir olika starka beroende på omständigheterna för tillfället. När vi stressar på morgonen för att få alla att bli klara så vi kommer i tid till barnens skola, eller när barnen tjatar om att gå hem tidigt från skolan eller leka med kompisar, eller när jag sitter i bilen på dessa eviga skjutsningar mellan aktiviteter; då vill jag bara flytta NU.
Men när jag sitter och tänker på alla fula golv, väggar, tak, lister, dörrar, kök som jag inte gillar i nuvarande skick, då vill jag helst bara kalla in "totally makeover" eller något...
När jag sitter på kvällen i skenet av alla mina ljus som reflekterar de ljusa väggarna och trägolven, då förstår jag inte hur jag ska stå ut med att återigen leva under så oestetiska förhållanden...
Missförstå mig inte nu, vi har inget hus som platsar i Sköna hem direkt, men sakta men säkert har det blivit det hem jag trivs i. Jag är ingen stilsäker person som alltid vet precis hur jag vill ha det. Jag har alltid varit osäker på sådant. Därför kan mina tankar om hur jag vill ha det så småningom i det nya huset skifta från dag till dag och från stund till stund.
Det är också därför det är så jobbigt för mig att lägga detta jobb i händerna på någon extern person. Jag vill ju vara med! Och jag vill helst kunna ändra mig in i sista stund om hur jag vill ha det. Inte en hantverkares drömkund med andra ord...
Egentligen är det kanske ändå bäst i det här läget att fortsätta anamma den metod vi praktiserat i vårt hus under de år vi bott här; fixa det som känns absolut mest akut först och sedan i lugn och ro känna in huset och hur vi vill ha det.
Barnen, framförallt dottern, har dock resolut proklamerat att sovrummen MÅSTE få nya golv och tapeter, annars kommer de inte att kunna SOVA där...
"Ja, ja", säger mannen luttrat, "vi överlevde rätt bra en period med illgrön trappa, bruna paneler och fula tapeter här". "Jaha", kontrar då dottern raskt, "så det ska ta flera ÅR innan vi får det fint i det nya huset med då!?".
Å andra sidan tänker jag på det som min kollega och vän sa idag om ämnet, och som jag vet att jag håller med om innerst inne, ett hus ska man själv varsamt lära känna och göra till sitt eget. Det tar tid.
Så, vi ältar vidare och kommer så klart fram till ett beslut. Snart :-)
VankelmodigKRAM!
måndag 9 november 2009
I rörelse
Måndag igen och jag känner inte ens att jag haft helg. Denna trötthet som förföljer mig, jag känner mig halvsjuk hela tiden. Men inte beter jag mig som om jag var halvsjuk, tvärtom. Jag är i gång hela tiden, det är som en ständig rörelse, som aldrig avstannar.
Det är inte säkert att andra uppfattar att jag är i ständig rörelse, det vet jag inte. Det är JAG som känner det så. Jag kan inte koppla av, även om jag sitter still så känns det som om jag rör mig. Vad det handlar om är väl att jag är mentalt i rörelse, hela tiden. Det är spinn i huvudet och jag kan bara inte varva ner. Det har nog varit lite mycket på sistone.
Lite av ett moment 22 känner jag också att jag sitter fast i. För om jag händelsevis sätter mig ner och försöker koppla av, t ex en lördagkväll med ett glas vin, eller en söndag i soffan framför någon dålig såpa, så är det som att man direkt blir dubbelbestraffad för det. Barnen börjar bråka, disken växer, tvätthögen växer, ja hemmet förfaller. Det går mycket snabbt tyvärr. Sedan måste jag jobba dubbelt efter min lilla latstund. Lösa konflikter, leta upp försvunna saker, förflytta saker till sina rätta platser, se till så barnen har gjort läxor, fylla i glömda utvecklingssamtalslappar, maila och boka om glömda möten, städa toaletten, byta handdukar.... ja listan kan fortsätta i evighet.
Jag måste vara i ständig rörelse för att det inte ska stiga över huvudet på mig. Det går så fort att hamna under ytan.
Karin Boye skrev en underbar dikt som heter just "I rörelse". Den har alltid varit en av mina favoriter.
Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd-
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång
Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Visst håller jag med Boye om allt detta, men oj så TRÖTT man blir av all denna rörelse...
RörligKRAM!
Det är inte säkert att andra uppfattar att jag är i ständig rörelse, det vet jag inte. Det är JAG som känner det så. Jag kan inte koppla av, även om jag sitter still så känns det som om jag rör mig. Vad det handlar om är väl att jag är mentalt i rörelse, hela tiden. Det är spinn i huvudet och jag kan bara inte varva ner. Det har nog varit lite mycket på sistone.
Lite av ett moment 22 känner jag också att jag sitter fast i. För om jag händelsevis sätter mig ner och försöker koppla av, t ex en lördagkväll med ett glas vin, eller en söndag i soffan framför någon dålig såpa, så är det som att man direkt blir dubbelbestraffad för det. Barnen börjar bråka, disken växer, tvätthögen växer, ja hemmet förfaller. Det går mycket snabbt tyvärr. Sedan måste jag jobba dubbelt efter min lilla latstund. Lösa konflikter, leta upp försvunna saker, förflytta saker till sina rätta platser, se till så barnen har gjort läxor, fylla i glömda utvecklingssamtalslappar, maila och boka om glömda möten, städa toaletten, byta handdukar.... ja listan kan fortsätta i evighet.
Jag måste vara i ständig rörelse för att det inte ska stiga över huvudet på mig. Det går så fort att hamna under ytan.
Karin Boye skrev en underbar dikt som heter just "I rörelse". Den har alltid varit en av mina favoriter.
Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd-
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång
Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Visst håller jag med Boye om allt detta, men oj så TRÖTT man blir av all denna rörelse...
RörligKRAM!
torsdag 5 november 2009
Något är förstört
Jag är rädd. Hela tiden rädd.
Jag är ledsen att behöva säga det men något har blivit så förstört för mig. Det som har hänt är att jag har blivit livrädd för att köra bil.
Jag och sonen blev påkörda bakifrån för ett par veckor sedan, och det har satt djupa spår.
Ett kort referat av händelsen: Vi var på väg i skymningen till Ljungsbro, till hockeyträning. Det var småregn. Trafiken var tung då 34:an var avstängd viss del och trafiken leddes förbi Berg-Ljungsbro. Trafikrytmen var tät, hetsig, med plötsliga tvärstopp. Hela vägen hade jag en bil i baken som fick göra tvära panikbromsningar bakom mig vid de plötsliga stoppen i trafiken. Till slut hinner han inte bromsa och kör rakt in i mig strax innan den sista rondellen in mot Ljungsbro. Jag sitter där och ser honom komma mot mig i backspegeln, det känns som lång tid när jag bara väntar på smällen, men det är så klart millisekunder.
Efter smällen är jag som gelé i benen, de skakar okontrollerat på pedalerna. Jag är däremot inte av den sorten som börjar skrika och rya på förövaren, märker jag, utan jag pratar lugnt och sansat (vänligt t o m tror jag...) med den unga killen, trots att min son sitter där bak och har gråtit av chock.
Vad hjälper det oss att jag blir förbannad på honom? Det kunde säkert ha varit jag... Det är det som är den skrämmande glasklara tanken. JAG kunde också ha kört på någon med min stressiga körstil. Den som är utan skuld kan kasta den första stenen.
Nu har jag återfått min lilla bil efter reparationen av hela bakdelen och underdelen. Den lilla pärlan gjorde sitt jobb och skyddade oss från stötarna genom att mjukt skrynkla ihop sig. Vi är inte skadade fysiskt. Inte heller ekonomiskt.
Men psykiskt. Nu är jag rädd hela tiden när jag kör, särskilt i dunkel och mörker. Jag har hela tiden ögonen i backspegeln och lägger märke till hur snabbt och nära alla idioter kör. Det är tvärinbromsningar dagligen bakom mig. Min son håller också noggrann koll och rapporterar när någon är för nära. Något är förstört. Min sons trygga tillit är förstörd. Min skräck är väckt. Tänk om. Tänk om. Det finns så många stressade, trötta människor därute. Det finns så många som inte har den minsta respekt för den kraft de framför. Den kraften kan skada, döda.
Så, please, be careful out there.
SkakadKRAM
Jag är ledsen att behöva säga det men något har blivit så förstört för mig. Det som har hänt är att jag har blivit livrädd för att köra bil.
Jag och sonen blev påkörda bakifrån för ett par veckor sedan, och det har satt djupa spår.
Ett kort referat av händelsen: Vi var på väg i skymningen till Ljungsbro, till hockeyträning. Det var småregn. Trafiken var tung då 34:an var avstängd viss del och trafiken leddes förbi Berg-Ljungsbro. Trafikrytmen var tät, hetsig, med plötsliga tvärstopp. Hela vägen hade jag en bil i baken som fick göra tvära panikbromsningar bakom mig vid de plötsliga stoppen i trafiken. Till slut hinner han inte bromsa och kör rakt in i mig strax innan den sista rondellen in mot Ljungsbro. Jag sitter där och ser honom komma mot mig i backspegeln, det känns som lång tid när jag bara väntar på smällen, men det är så klart millisekunder.
Efter smällen är jag som gelé i benen, de skakar okontrollerat på pedalerna. Jag är däremot inte av den sorten som börjar skrika och rya på förövaren, märker jag, utan jag pratar lugnt och sansat (vänligt t o m tror jag...) med den unga killen, trots att min son sitter där bak och har gråtit av chock.
Vad hjälper det oss att jag blir förbannad på honom? Det kunde säkert ha varit jag... Det är det som är den skrämmande glasklara tanken. JAG kunde också ha kört på någon med min stressiga körstil. Den som är utan skuld kan kasta den första stenen.
Nu har jag återfått min lilla bil efter reparationen av hela bakdelen och underdelen. Den lilla pärlan gjorde sitt jobb och skyddade oss från stötarna genom att mjukt skrynkla ihop sig. Vi är inte skadade fysiskt. Inte heller ekonomiskt.
Men psykiskt. Nu är jag rädd hela tiden när jag kör, särskilt i dunkel och mörker. Jag har hela tiden ögonen i backspegeln och lägger märke till hur snabbt och nära alla idioter kör. Det är tvärinbromsningar dagligen bakom mig. Min son håller också noggrann koll och rapporterar när någon är för nära. Något är förstört. Min sons trygga tillit är förstörd. Min skräck är väckt. Tänk om. Tänk om. Det finns så många stressade, trötta människor därute. Det finns så många som inte har den minsta respekt för den kraft de framför. Den kraften kan skada, döda.
Så, please, be careful out there.
SkakadKRAM
onsdag 4 november 2009
Manlig domän
Trots att man är en jämställd, modern, utbildad kvinna (!?) så råkar man ständigt ut för sådana där tillfällen då man känner sig som en liten förtryckt kvinna som står och gömmer sig bakom en man...
Nehej, det händer kanske inte dig?! Men mig händer det då och då, så är det.
Vad är det för tillfällen jag tänker på då? Ja, ett exempel är när jag ska prata med hantverkare.
Förra veckan hade jag bestämt möte med en hantverkarfirma som ev ska hjälpa oss med att tapetsera, måla och lägga golv i vårt nya hus. Jag kände mig väldigt duktig som hade fixat och ordnat med det hela och jag var förberedd med en detaljerad lista på vad vi ville ha gjort.
Det som händer är att hantverkarmannen och den manliga ägaren av huset, som också är där för att släppa in oss, börjar föra en dialog över huvudet på mig. Det andra som händer är att hantverkarmannen börjar ta över min beställning; ändrar, ifrågasätter och kommer med nya förslag. Det är kanske inte konstigt att han kommer med förslag, det är själva sättet han gör det på som inte känns bra. Med växande obehag inser jag att han tror att det är han som bestämmer, både över min beställning och hur det ska genomföras och när. Det mest obehagliga är att jag inser att jag inte vet hur jag ska återfå initiativet, jag sitter fast i ett rollmönster som jag inte för tillfället vet hur jag ska ta mig ur. Jag ler, nickar, bekräftar honom och blir vag med vad jag vill.
Det värsta är att jag, när jag kommer hem till min man, inser att jag känner någon slags lojalitet till hantverkarmannen, jag har verkligen fått för mig att det är han som bestämmer och att jag nu måste försöka få det att bli som han vill. Jag har ångest när jag hör hur jag försöker få in min man i dessa nya tankegångar, fast jag känner att det inte stämmer; det var inte så här jag hade tänkt egentligen.
Tyvärr blev lösningen på det hela att jag lät min egen man kliva fram och sköta kommunikationen i stället. Nederlag. Igen.
Vid nästa möte igår hade jag och min man ånyo pratat ihop oss om hur vi ville ha det och nu höll jag mig i bakgrunden och lät männen prata. I början försökte hantverkarmannen vända sig till mig, han hänvisade till vårt förra samtal etc, men jag vek skickligt undan med blicken och ställde mig lite bakom. Till slut gav han upp och jag såg hur en manlig maktkamp satte igång i stället. Den är råare, utan samma insmickrande manipulativa sätt. "Det är det här som gäller, tar ni det? Annars tar vi någon annan". Fortfarande samma muskeluppvisning från hantverkarmannen; "vi är så upptagna och viktiga etc, vi har bra rabatter som vi delar med viktiga kunder etc", men nu mer uppgivet inför det ovedersägliga (kunden ger ordern och utföraren tar uppdraget- eller inte).
Varför blir det så här för mig i dessa situationer (det händer även alltid på bilverkstäder, bilaffärer och i byggaffärer eller teknikaffärer, men faktiskt också på banken...)?
Ja, det är väl så enkelt att jag får dåligt självförtroende när jag vet att jag är okunnig på ett område. Jag är livrädd för att verkligen visa min enorma okunskap och därför vill jag helst träda tillbaka. Det är lite fegt, jag vet... Kanske försöker jag skylla på könsmönster, när det egentligen bara handlar om att jag varit för ovillig att ta reda på mer fakta, så som min man gjort.
Men nog är det ändå så att dessa typiskt manliga domäner (de är ju de fortfarande, det är ett faktum), verkligen kräver mycket mer av en kvinna för att vinna respekt inom, inget ges direkt gratis, som i viss mån för mannen.
TillbakadragenKRAM!
Nehej, det händer kanske inte dig?! Men mig händer det då och då, så är det.
Vad är det för tillfällen jag tänker på då? Ja, ett exempel är när jag ska prata med hantverkare.
Förra veckan hade jag bestämt möte med en hantverkarfirma som ev ska hjälpa oss med att tapetsera, måla och lägga golv i vårt nya hus. Jag kände mig väldigt duktig som hade fixat och ordnat med det hela och jag var förberedd med en detaljerad lista på vad vi ville ha gjort.
Det som händer är att hantverkarmannen och den manliga ägaren av huset, som också är där för att släppa in oss, börjar föra en dialog över huvudet på mig. Det andra som händer är att hantverkarmannen börjar ta över min beställning; ändrar, ifrågasätter och kommer med nya förslag. Det är kanske inte konstigt att han kommer med förslag, det är själva sättet han gör det på som inte känns bra. Med växande obehag inser jag att han tror att det är han som bestämmer, både över min beställning och hur det ska genomföras och när. Det mest obehagliga är att jag inser att jag inte vet hur jag ska återfå initiativet, jag sitter fast i ett rollmönster som jag inte för tillfället vet hur jag ska ta mig ur. Jag ler, nickar, bekräftar honom och blir vag med vad jag vill.
Det värsta är att jag, när jag kommer hem till min man, inser att jag känner någon slags lojalitet till hantverkarmannen, jag har verkligen fått för mig att det är han som bestämmer och att jag nu måste försöka få det att bli som han vill. Jag har ångest när jag hör hur jag försöker få in min man i dessa nya tankegångar, fast jag känner att det inte stämmer; det var inte så här jag hade tänkt egentligen.
Tyvärr blev lösningen på det hela att jag lät min egen man kliva fram och sköta kommunikationen i stället. Nederlag. Igen.
Vid nästa möte igår hade jag och min man ånyo pratat ihop oss om hur vi ville ha det och nu höll jag mig i bakgrunden och lät männen prata. I början försökte hantverkarmannen vända sig till mig, han hänvisade till vårt förra samtal etc, men jag vek skickligt undan med blicken och ställde mig lite bakom. Till slut gav han upp och jag såg hur en manlig maktkamp satte igång i stället. Den är råare, utan samma insmickrande manipulativa sätt. "Det är det här som gäller, tar ni det? Annars tar vi någon annan". Fortfarande samma muskeluppvisning från hantverkarmannen; "vi är så upptagna och viktiga etc, vi har bra rabatter som vi delar med viktiga kunder etc", men nu mer uppgivet inför det ovedersägliga (kunden ger ordern och utföraren tar uppdraget- eller inte).
Varför blir det så här för mig i dessa situationer (det händer även alltid på bilverkstäder, bilaffärer och i byggaffärer eller teknikaffärer, men faktiskt också på banken...)?
Ja, det är väl så enkelt att jag får dåligt självförtroende när jag vet att jag är okunnig på ett område. Jag är livrädd för att verkligen visa min enorma okunskap och därför vill jag helst träda tillbaka. Det är lite fegt, jag vet... Kanske försöker jag skylla på könsmönster, när det egentligen bara handlar om att jag varit för ovillig att ta reda på mer fakta, så som min man gjort.
Men nog är det ändå så att dessa typiskt manliga domäner (de är ju de fortfarande, det är ett faktum), verkligen kräver mycket mer av en kvinna för att vinna respekt inom, inget ges direkt gratis, som i viss mån för mannen.
TillbakadragenKRAM!
måndag 2 november 2009
Bekräftelse nog?
Ibland kan man inte stoppa längtan efter ett tredje barn. Den finns där som en skugga hos mig hela tiden, den vill inte riktigt försvinna trots att jag inte har ett enda logiskt argument för det hela.
Argumenten mot är däremot mycket starka och kommer som påminnelser hela tiden också.
Just nu tänker jag på det här med att hinna BEKRÄFTA sina barn. Det är ett ständigt dåligt samvete hos mig att jag kanske inte gör det tillräckligt... Eller gör jag det? Hur gör man det på bästa sätt egentligen?
Jag tänker även på det här med att så fort man har mer än ett barn, så är det helt omöjligt att kunna TILLFREDSTÄLLA deras BEHOV samtidigt.
Tanke nummer ett hör ju ihop med tanke nummer två, för det handlar om att man ofta inte hinner, eller har energi nog för, att bekräfta och tillfredställa flera barn samtidigt.
För att ta ett exempel; min dotter är i den åldern nu att hon helst vill gå hem själv direkt efter skolan, vara med kompisar, antingen hemma hos dem eller hos oss, de vill inte vara kvar på eftis. Min son är i den åldern att han inte får gå hem själv ännu, och han vill helst vara kvar på fritids så länge som möjligt och leka med kompisar där.
Så, hämtar jag barnen tidigt blir dottern nöjd och sonen ledsen. Hämtar jag barnen sent blir sonen nöjd och dottern ledsen.
Så här är det hela tiden och har väl egentligen varit hela tiden, självklart finns det små stunder när allas behov matchar och frid och fröjd råder, men de är nog sällsynta... Det var nog detta som var den stora överraskningen när jag blev tvåbarnsmamma, detta hade jag inte alls förstått innan. Man hade väl någon slags Bullerbydröm inom sig som visade bilder av härliga lekar och samvaro mellan syskonen och alla barnen i grannhusen.
När det gäller detta med att BEKRÄFTA sitt barn tillräckligt, så känner jag mig väldigt splittrad och orolig. Jag vill göra dem till trygga, harmoniska individer med ett bra självförtroende, till individer med tillit till sig själva och till andra. Hur gör man det?! Jag tänker att jag hela tiden ska finnas där för dem och SE dem, vara närvarande för dem. Men ofta orkar man ju inte riktigt se, lyssna och ge respons på det sätt som man borde. Då kommer det DÅLIGA SAMVETET krypande som en molande magvärk.
Hur mycket bekräftelse ska ett barn få då? Så att det blir bra, menar jag. Kan men bekräfta för mycket? Så att det skadar, menar jag.
Efter åratals terapi hos mig själv har jag förstått att jag är en människa som behöver väldigt mycket bekräftelse. Det är som ett svart hål, omättligt, detta bekräftelsebehov. Varför har det blivit så för mig? Är det för att jag fick för lite bekräftelse av mina föräldrar? Är det för att jag fick för mycket bekräftelse av mina föräldrar? Hur var det egentligen? Jag vet inte.
Så, den där oron i magen om hur man ska göra det rätta för sina barn, den kommer nog alltid att finnas kvar. Det finns väl tyvärr inget exakt recept som man kan följa.
När alla dessa tankar håller på och mal i huvudet så känns tanken på trean ändå långt borta. Sonen skulle INTE gilla att vara hemma med en bebis hela dagarna och inte få gå på fritids... Dottern skulle nog INTE gilla att vi blev så bundna igen och att behöva få störd nattsömn... Ingen av dem skulle nog gilla att jag hann bekräfta dem ännu mindre...
Bekräftelsesjuk KRAM!
Argumenten mot är däremot mycket starka och kommer som påminnelser hela tiden också.
Just nu tänker jag på det här med att hinna BEKRÄFTA sina barn. Det är ett ständigt dåligt samvete hos mig att jag kanske inte gör det tillräckligt... Eller gör jag det? Hur gör man det på bästa sätt egentligen?
Jag tänker även på det här med att så fort man har mer än ett barn, så är det helt omöjligt att kunna TILLFREDSTÄLLA deras BEHOV samtidigt.
Tanke nummer ett hör ju ihop med tanke nummer två, för det handlar om att man ofta inte hinner, eller har energi nog för, att bekräfta och tillfredställa flera barn samtidigt.
För att ta ett exempel; min dotter är i den åldern nu att hon helst vill gå hem själv direkt efter skolan, vara med kompisar, antingen hemma hos dem eller hos oss, de vill inte vara kvar på eftis. Min son är i den åldern att han inte får gå hem själv ännu, och han vill helst vara kvar på fritids så länge som möjligt och leka med kompisar där.
Så, hämtar jag barnen tidigt blir dottern nöjd och sonen ledsen. Hämtar jag barnen sent blir sonen nöjd och dottern ledsen.
Så här är det hela tiden och har väl egentligen varit hela tiden, självklart finns det små stunder när allas behov matchar och frid och fröjd råder, men de är nog sällsynta... Det var nog detta som var den stora överraskningen när jag blev tvåbarnsmamma, detta hade jag inte alls förstått innan. Man hade väl någon slags Bullerbydröm inom sig som visade bilder av härliga lekar och samvaro mellan syskonen och alla barnen i grannhusen.
När det gäller detta med att BEKRÄFTA sitt barn tillräckligt, så känner jag mig väldigt splittrad och orolig. Jag vill göra dem till trygga, harmoniska individer med ett bra självförtroende, till individer med tillit till sig själva och till andra. Hur gör man det?! Jag tänker att jag hela tiden ska finnas där för dem och SE dem, vara närvarande för dem. Men ofta orkar man ju inte riktigt se, lyssna och ge respons på det sätt som man borde. Då kommer det DÅLIGA SAMVETET krypande som en molande magvärk.
Hur mycket bekräftelse ska ett barn få då? Så att det blir bra, menar jag. Kan men bekräfta för mycket? Så att det skadar, menar jag.
Efter åratals terapi hos mig själv har jag förstått att jag är en människa som behöver väldigt mycket bekräftelse. Det är som ett svart hål, omättligt, detta bekräftelsebehov. Varför har det blivit så för mig? Är det för att jag fick för lite bekräftelse av mina föräldrar? Är det för att jag fick för mycket bekräftelse av mina föräldrar? Hur var det egentligen? Jag vet inte.
Så, den där oron i magen om hur man ska göra det rätta för sina barn, den kommer nog alltid att finnas kvar. Det finns väl tyvärr inget exakt recept som man kan följa.
När alla dessa tankar håller på och mal i huvudet så känns tanken på trean ändå långt borta. Sonen skulle INTE gilla att vara hemma med en bebis hela dagarna och inte få gå på fritids... Dottern skulle nog INTE gilla att vi blev så bundna igen och att behöva få störd nattsömn... Ingen av dem skulle nog gilla att jag hann bekräfta dem ännu mindre...
Bekräftelsesjuk KRAM!
fredag 30 oktober 2009
Josephine Ett
Genom mötet med andra människor lär man känna sig själv. Genom mötet med andra människor blir man till. Eller? Finns man då inte om man inte träffar andra människor?
Det finns så många olika filosofiska teorier om allt! Jag kommer ihåg vad jag njöt under mina filosofi-lektioner på gymnasiet. Aha! tänkte jag (det kommer jag ihåg). Det är inte bara jag som är knäpp och går omkring och har helt galna funderingar om min och människornas existens. De har funnits ALLTID, och det kommer förhoppningsvis alltid att fortsätta finnas logiska, teoretiserande filosofer, som försöker hjälpa oss att förklara vår obegripliga verklighet.
Eftersom jag är så olik i min personlighet beroende på vilken människa jag möter och i vilket sammanhang jag befinner mig i, vad innebär då det egentligen för detta att jag blir till i mötet med en annan människa? Det borde betyda att jag blir till många olika personer... Jag är inte bara en Josephine, det finns många av mig! (skrämmer kanske någon...)
Då kommer jag att tänka på en så rolig lek som min dotter höll på med ett tag (även sonen blev invigd i leken lite senare). Hon var fascinerad över detta faktum att det finns fler som har samma namn som hon. På ett djupt filosofiskt plan hade hon identifierat detta med existensen och identiteten, VEM är JAG? Är de andra som heter likadant som jag också JAG? Sitter min identitet i mitt namn? (som när hon var riktigt liten och trodde att jag hette MAMMA, innan hon förstod att jag VAR en MAMMA, men att jag hette Josephine).
Leken var en rollspelslek där alla hette som hon, fast de hade nummer efter sig, ett, två, tre etc. De hade olika egenskaper och var följaktligen helt olika människor. Jag vet att jag tänkte lite oroat att det var schiz0frenvarning på det hela, men samtidigt gjorde hon det med en sådan humor och distans så jag inte kunde undvika att bli fascinerad.
När jag t ex möter min bästa väninna, som jag gjorde igår, så känner jag att en Josephine kommer fram som jag saknat. Ska vi kalla henne Josephine Ett för att förenkla det hela? När Josephine Ett och väninnan sitter och pratar så är det som om alla de egenskaper jag hade som ungdom kommer tillbaka. Jag får kontakt med den person jag var innan jag blev så strängt upptagen av att pussla ihop familjeliv och arbete.
Det är inte så att jag slutar vara den nuvarande Josephine bara för att vi pratar och umgås, det är bara en ofta glömd pusselbit i min personlighet som äntligen får plockas fram och läggas till.
Vi berättar om våra liv, våra problem, våra glädjeämnen, vi stöter och blöter och prövar tankar mot varandra. Vi blir till.
Ibland träffar man människor som för fram en person i en som man helst inte skulle vilja fanns där, kanske är det Josephine Tre? Men det får bli en historia en annan gång.
MultipelKRAM!
Det finns så många olika filosofiska teorier om allt! Jag kommer ihåg vad jag njöt under mina filosofi-lektioner på gymnasiet. Aha! tänkte jag (det kommer jag ihåg). Det är inte bara jag som är knäpp och går omkring och har helt galna funderingar om min och människornas existens. De har funnits ALLTID, och det kommer förhoppningsvis alltid att fortsätta finnas logiska, teoretiserande filosofer, som försöker hjälpa oss att förklara vår obegripliga verklighet.
Eftersom jag är så olik i min personlighet beroende på vilken människa jag möter och i vilket sammanhang jag befinner mig i, vad innebär då det egentligen för detta att jag blir till i mötet med en annan människa? Det borde betyda att jag blir till många olika personer... Jag är inte bara en Josephine, det finns många av mig! (skrämmer kanske någon...)
Då kommer jag att tänka på en så rolig lek som min dotter höll på med ett tag (även sonen blev invigd i leken lite senare). Hon var fascinerad över detta faktum att det finns fler som har samma namn som hon. På ett djupt filosofiskt plan hade hon identifierat detta med existensen och identiteten, VEM är JAG? Är de andra som heter likadant som jag också JAG? Sitter min identitet i mitt namn? (som när hon var riktigt liten och trodde att jag hette MAMMA, innan hon förstod att jag VAR en MAMMA, men att jag hette Josephine).
Leken var en rollspelslek där alla hette som hon, fast de hade nummer efter sig, ett, två, tre etc. De hade olika egenskaper och var följaktligen helt olika människor. Jag vet att jag tänkte lite oroat att det var schiz0frenvarning på det hela, men samtidigt gjorde hon det med en sådan humor och distans så jag inte kunde undvika att bli fascinerad.
När jag t ex möter min bästa väninna, som jag gjorde igår, så känner jag att en Josephine kommer fram som jag saknat. Ska vi kalla henne Josephine Ett för att förenkla det hela? När Josephine Ett och väninnan sitter och pratar så är det som om alla de egenskaper jag hade som ungdom kommer tillbaka. Jag får kontakt med den person jag var innan jag blev så strängt upptagen av att pussla ihop familjeliv och arbete.
Det är inte så att jag slutar vara den nuvarande Josephine bara för att vi pratar och umgås, det är bara en ofta glömd pusselbit i min personlighet som äntligen får plockas fram och läggas till.
Vi berättar om våra liv, våra problem, våra glädjeämnen, vi stöter och blöter och prövar tankar mot varandra. Vi blir till.
Ibland träffar man människor som för fram en person i en som man helst inte skulle vilja fanns där, kanske är det Josephine Tre? Men det får bli en historia en annan gång.
MultipelKRAM!
onsdag 28 oktober 2009
Sanera
Har sedan vi lämnade katten till ett nytt hem i lördags försökt sanera huset från kattallergener.
Hur ska detta göras då? Det första jag kände var att detta är väl i stort sett ett omöjligt uppdrag? Den andra känslan var att detta kommer att ta tid och vara rätt jobbigt.
Sedan kavlade jag upp ärmarna och satte igång, även om det är lönlöst känns det ändå bättre att ha försökt göra något i alla fall. Så nu har jag städat och städat och tvättat och tvättat. Eftersom vi haft huset ute till försäljning (och nu är det också sålt!), så känns det som om jag inte har gjort annat än städat den sista månaden, men det hjälper inte att gnälla över detta, det måste ju göras.
Sedan satte jag mig för att läsa på om detta med kattellergensanering på nätet (hur gjorde man egentligen förr när man inte snabbt kunde bli påläst via några knapptryck?). Jo, allt jag känt på mig stämde så klart.
1. Det kan ta många månader innan huset blivit av med kattallergenerna, de finns även på platser där katten inte ens varit, och symptomen hos sonen minskar. Precis som jag trodde är det nästan omöjligt att bli av med dem...
2. De råd de gav handlade om noggrann städning (även torka av väggar t ex) tvättning eller borttagande av textilier, ventilation och utbyte av stoppade möbler som katten varit i kontakt med, alternativt rengöring med ett visst medel. Främst är sovrummet viktigt att sanera.
Något som de tog upp var eventuella mjukisdjur och behovet av att även rengöra dem. Vilken tur att jag redan insett detta, eftersom vi råkar ha typ MÅNGA... Oj, oj vad jag tvättat och hängt mjukisdjur nu i ett par dagar! Både jag och barnen råkar ha den lasten att vi är galna i mjukisdjur och har svårt för att skilja oss från dem. Varje djur har de ett personligt förhållande till och när mannen bryskt föreslog att vi skulle göra oss av med dem fick han blickar som kunde ha dödat...
Nej, inte har jag hjärta till detta, så jag fortsätter att tvätta, men har också föreslagit att de kanske inte behöver vara just i sonens sovrum nu, de kan ju bo någon annanstans kanske, som i källaren? (Igår var förresten den nya ägarens pappa här och kollade in huset för framtida projekt, jag såg hur han tittade lite undrande på mjukisdjuren som hängde i tvättstugan...)
Allergiläkaren tyckte att det var turligt att vi faktiskt ska flytta snart, och det är väl så jag får tänka. Vad vi vet har det inte bott någon katt i vårt nya hus. Men självklart kommer sonen att möta mycket kattellergener i sitt liv, det är oundvikligt, jag är inte naiv. Läste precis en rapport om hur stort problemet är med just offentliga miljöer, som t ex skolan, där går det ju inte att undvika att dagligen utsättas.
Men jag återkommer till den där känslan som jag bestämde mig för att följa för några dagar sedan: jag har i alla fall FÖRSÖKT. Det känns bättre i min mage då.
Sanerad KRAM!
Hur ska detta göras då? Det första jag kände var att detta är väl i stort sett ett omöjligt uppdrag? Den andra känslan var att detta kommer att ta tid och vara rätt jobbigt.
Sedan kavlade jag upp ärmarna och satte igång, även om det är lönlöst känns det ändå bättre att ha försökt göra något i alla fall. Så nu har jag städat och städat och tvättat och tvättat. Eftersom vi haft huset ute till försäljning (och nu är det också sålt!), så känns det som om jag inte har gjort annat än städat den sista månaden, men det hjälper inte att gnälla över detta, det måste ju göras.
Sedan satte jag mig för att läsa på om detta med kattellergensanering på nätet (hur gjorde man egentligen förr när man inte snabbt kunde bli påläst via några knapptryck?). Jo, allt jag känt på mig stämde så klart.
1. Det kan ta många månader innan huset blivit av med kattallergenerna, de finns även på platser där katten inte ens varit, och symptomen hos sonen minskar. Precis som jag trodde är det nästan omöjligt att bli av med dem...
2. De råd de gav handlade om noggrann städning (även torka av väggar t ex) tvättning eller borttagande av textilier, ventilation och utbyte av stoppade möbler som katten varit i kontakt med, alternativt rengöring med ett visst medel. Främst är sovrummet viktigt att sanera.
Något som de tog upp var eventuella mjukisdjur och behovet av att även rengöra dem. Vilken tur att jag redan insett detta, eftersom vi råkar ha typ MÅNGA... Oj, oj vad jag tvättat och hängt mjukisdjur nu i ett par dagar! Både jag och barnen råkar ha den lasten att vi är galna i mjukisdjur och har svårt för att skilja oss från dem. Varje djur har de ett personligt förhållande till och när mannen bryskt föreslog att vi skulle göra oss av med dem fick han blickar som kunde ha dödat...
Nej, inte har jag hjärta till detta, så jag fortsätter att tvätta, men har också föreslagit att de kanske inte behöver vara just i sonens sovrum nu, de kan ju bo någon annanstans kanske, som i källaren? (Igår var förresten den nya ägarens pappa här och kollade in huset för framtida projekt, jag såg hur han tittade lite undrande på mjukisdjuren som hängde i tvättstugan...)
Allergiläkaren tyckte att det var turligt att vi faktiskt ska flytta snart, och det är väl så jag får tänka. Vad vi vet har det inte bott någon katt i vårt nya hus. Men självklart kommer sonen att möta mycket kattellergener i sitt liv, det är oundvikligt, jag är inte naiv. Läste precis en rapport om hur stort problemet är med just offentliga miljöer, som t ex skolan, där går det ju inte att undvika att dagligen utsättas.
Men jag återkommer till den där känslan som jag bestämde mig för att följa för några dagar sedan: jag har i alla fall FÖRSÖKT. Det känns bättre i min mage då.
Sanerad KRAM!
lördag 24 oktober 2009
Att lämna ifrån sig en katt
När vi skulle skaffa våra katter för två-tre år sedan så började vi med att ta våra barn till Allergicentrum för testning. Det låter som en enkel sak, men alla som har insikt i sjukvårdsapparaten vet att detta tar lång tid. Det visade sig att de var allergiska, men dock inte mot katter, någon av dem.
Sålunda införskaffades två fina kattungar, och de har varit till underbar glädje för oss, även om en av dem har avvikit och vi inte vet vart (till dotterns stora sorg).
Efter att ha noterat att sonen alltid är snorig så fick jag en ny remiss till Allergicentrum (tar minst ett halvår...). Förra veckan fick vi veta att han utvecklat allergi mot både katt och hund under den här perioden.
Först inträder en lättnad; äntligen förstår jag VARFÖR han alltid är snorig och förkyld. Jag är ändå lättad över att det inte är kvalsterallergi. Nummer två är en INSIKT om att vi måste göra oss av med Filip.
Ni som älskar katter kan fortsätta att läsa, ni som inte gör det kan gå till del 2:
Del 1. Jag har i stort sett alltid haft katt. Perioder utan har oftast berott på att personer i min närhet haft allergi eller liknande. Det har varit svåra perioder i mitt liv, när jag tvingats anpassa mig till andra personer. Jag har varit tvingad att förstå och acceptera (nu mer än någonsin annars): jag kan aldrig mer ha katt. När denna insikt verkligen drabbar mig är jag orolig för att att jag ska bli verkligt ledsen, men ännu har verkligheten inte drabbat mig på det sättet.
Just nu är jag bara så glad över att vi funnit en underbar familj och ett härligt hem till katten, det känns så bra! V i åkte till Huskvarna idag och lämnade honom på landet där. Den nya ägaren verkar minst sagt dedikerad:-)
En sak har jag redan noterat dock. Det är så tomt i huset utan i katten. Riktigt TOMT. Jag vet bara att det är svårt att kopiera den hemtrevligheten som en katt kan förmedla bara med sin utslagna kropp i en soffa.
Jag vet inte varför jag älskar katter så högt. Jag vet bara att jag gör det, totalt utan gränser. Jag vet också att jag är irrationellt känslomässigt bunden till det lilla djuret, på ett sätt som jag inte kan förklara på något sätt. Jag bara älskar honom så mycket helt enkelt. Det är ömsesidig RESPEKT, på hög nivå.
Hur hanterar jag mina känslor då? Jo, just nu är jag praktisk, för det måste jag vara för min sons skull. Det gör det hela enklare också, på det viset. Men mina RIKTIGA känslor har jag stoppat undan för en stund..
(för annars ser jag hur han kommer springande mot mig på em när jag kommer från jobbet och han vill komma in. Annars ser jag hur han sitter på fönsterbläcket och vill komma in. Annars ser jag hur han tassar på min säl och vill gosa. Annars ser jag hur han jamar uppfordrande och vill ha Whiskas anka).
Sålunda införskaffades två fina kattungar, och de har varit till underbar glädje för oss, även om en av dem har avvikit och vi inte vet vart (till dotterns stora sorg).
Efter att ha noterat att sonen alltid är snorig så fick jag en ny remiss till Allergicentrum (tar minst ett halvår...). Förra veckan fick vi veta att han utvecklat allergi mot både katt och hund under den här perioden.
Först inträder en lättnad; äntligen förstår jag VARFÖR han alltid är snorig och förkyld. Jag är ändå lättad över att det inte är kvalsterallergi. Nummer två är en INSIKT om att vi måste göra oss av med Filip.
Ni som älskar katter kan fortsätta att läsa, ni som inte gör det kan gå till del 2:
Del 1. Jag har i stort sett alltid haft katt. Perioder utan har oftast berott på att personer i min närhet haft allergi eller liknande. Det har varit svåra perioder i mitt liv, när jag tvingats anpassa mig till andra personer. Jag har varit tvingad att förstå och acceptera (nu mer än någonsin annars): jag kan aldrig mer ha katt. När denna insikt verkligen drabbar mig är jag orolig för att att jag ska bli verkligt ledsen, men ännu har verkligheten inte drabbat mig på det sättet.
Just nu är jag bara så glad över att vi funnit en underbar familj och ett härligt hem till katten, det känns så bra! V i åkte till Huskvarna idag och lämnade honom på landet där. Den nya ägaren verkar minst sagt dedikerad:-)
En sak har jag redan noterat dock. Det är så tomt i huset utan i katten. Riktigt TOMT. Jag vet bara att det är svårt att kopiera den hemtrevligheten som en katt kan förmedla bara med sin utslagna kropp i en soffa.
Jag vet inte varför jag älskar katter så högt. Jag vet bara att jag gör det, totalt utan gränser. Jag vet också att jag är irrationellt känslomässigt bunden till det lilla djuret, på ett sätt som jag inte kan förklara på något sätt. Jag bara älskar honom så mycket helt enkelt. Det är ömsesidig RESPEKT, på hög nivå.
Hur hanterar jag mina känslor då? Jo, just nu är jag praktisk, för det måste jag vara för min sons skull. Det gör det hela enklare också, på det viset. Men mina RIKTIGA känslor har jag stoppat undan för en stund..
(för annars ser jag hur han kommer springande mot mig på em när jag kommer från jobbet och han vill komma in. Annars ser jag hur han sitter på fönsterbläcket och vill komma in. Annars ser jag hur han tassar på min säl och vill gosa. Annars ser jag hur han jamar uppfordrande och vill ha Whiskas anka).
Del 2. Ett hem är inte ett verkligt hem utan en katt. Nu är det upp till oss att se till att det kan vara det!
Kattkram!torsdag 22 oktober 2009
En olycka kommer sällan ensam...
Sista tiden har varit så intensiv och full av händelser. Så här års brukar jag annars vanligtvis gå omkring och vara livrädd för den annalkande grå novembertristessen som jag VET alltid kommer.
Mina barn tycker synd om mig som fyller år i november, och deras empati grundar sig på att jag berättat att månadersången man lärde sig som barn (och som de fortfarande får lära sig!) satte djupa spår i mig. För att citera slutet på sången så går den så här: "...men oktober och november och december är så GRÅ!" (alla andra månader är ok eller rent av härliga..). Redan i låg ålder fick man alltså veta att de månaderna var hemska och grå. Kanske har vi kommit på roten till svenskarnas höst-vinter-depression denna period!
Detta hektiska, händelserika liv har alltså resulterat i att jag inte har vare sig TID eller LUST att grotta in mig i någon annalkande depression. Det har även resulterat i att jag mött fler olyckor och bedrövelser än vanligt, men ändå klarat dem med humöret i behåll!
Detta tål att reflekteras över en smula. "En olycka kommer sällan ensam" heter det ju, nu tror jag att jag vet varför. Det handlar om att man lever på sådant sätt att man UTSÄTTER sig för fler risker, helt enkelt. Köper och säljer jag hus t ex så utsätter jag mig för en massa obehagliga, kostsamma, arbetsamma utgifter och uppgifter, med risk för OLYCKOR. Har jag ett stressigt liv, med familj och fullt av aktiviteter, utsätter jag mig för OLYCKOR.
Ponera att jag bestämmer mig för att leva ett lågriskliv i stället, jag stänger in mig och agerar sällan, visst, då blir ju risken lägre, men SLUMPEN finns ändå där som ett förtäckt hot...
Vi har helt klart utsatts för några tråkiga händelser på senare tid, men det märkliga är, att om vi summerar så har ändå de roliga, LYCKO-händelserna övervägt!
Jag har en hemlig tro som säger att plus och minus i livet alltid måste gå ihop på något vis. Det ska man vara beredd på, och vara ödmjuk inför. Får jag mycket lycka måste jag vara beredd på mycket olycka, det är enkel matematik. Annars kan jag välja lagomlivet därimellan.
Olycksaliglyckokram!
Mina barn tycker synd om mig som fyller år i november, och deras empati grundar sig på att jag berättat att månadersången man lärde sig som barn (och som de fortfarande får lära sig!) satte djupa spår i mig. För att citera slutet på sången så går den så här: "...men oktober och november och december är så GRÅ!" (alla andra månader är ok eller rent av härliga..). Redan i låg ålder fick man alltså veta att de månaderna var hemska och grå. Kanske har vi kommit på roten till svenskarnas höst-vinter-depression denna period!
Detta hektiska, händelserika liv har alltså resulterat i att jag inte har vare sig TID eller LUST att grotta in mig i någon annalkande depression. Det har även resulterat i att jag mött fler olyckor och bedrövelser än vanligt, men ändå klarat dem med humöret i behåll!
Detta tål att reflekteras över en smula. "En olycka kommer sällan ensam" heter det ju, nu tror jag att jag vet varför. Det handlar om att man lever på sådant sätt att man UTSÄTTER sig för fler risker, helt enkelt. Köper och säljer jag hus t ex så utsätter jag mig för en massa obehagliga, kostsamma, arbetsamma utgifter och uppgifter, med risk för OLYCKOR. Har jag ett stressigt liv, med familj och fullt av aktiviteter, utsätter jag mig för OLYCKOR.
Ponera att jag bestämmer mig för att leva ett lågriskliv i stället, jag stänger in mig och agerar sällan, visst, då blir ju risken lägre, men SLUMPEN finns ändå där som ett förtäckt hot...
Vi har helt klart utsatts för några tråkiga händelser på senare tid, men det märkliga är, att om vi summerar så har ändå de roliga, LYCKO-händelserna övervägt!
Jag har en hemlig tro som säger att plus och minus i livet alltid måste gå ihop på något vis. Det ska man vara beredd på, och vara ödmjuk inför. Får jag mycket lycka måste jag vara beredd på mycket olycka, det är enkel matematik. Annars kan jag välja lagomlivet därimellan.
Olycksaliglyckokram!
måndag 19 oktober 2009
Framflyttade förväntningar
Det har varit hemskt att få ta del av budgivningens psykologiska strategier från säljarens perspektiv...
Fram till nu har man ju varit med några gånger på den andra sidan, köparens, och det har varit nervpirrande nog, men inte alls på samma sätt.
Några av de olika psykiska stadierna har varit dessa:
1. Den dagen då budgivningen förväntades komma igång var HEMSK. Fast att jag intalat mig själv att jag inte skulle förvänta mig en massa bud, så blev jag djupt orolig och fick så dåligt självförtroende när de inte direkt började trilla in.
2. LÄTTNAD! När första budet kom. Någon VILL köpa vårt hus! Yes!
3. När det fortsatte att vara segt och lite snålt med buden så blev jag plötsligt ännu djupare deprimerad... Det kändes så OVÄRDIGT på något vis... Riktigt B..
4. Plötsligt tar det fart! Buden kommer! Jag känner en sådan LÄTTNAD igen och nu känns det värdigt också. Detta kan jag leva med och vara NÖJD.
5. När det sedan plötsligt börjar stiga upp på de nivåerna jag inte vågade drömma om, då blir det nästan OVERKLIGT... Jag är så GLAD!
6. Plötsligt börjar jag bli GIRIG, inser jag... jag går och räknar och TÄVLAR nästan... Jag inser att jag nästan glömt hur glad och lättad jag är. Det är märkligt hur snabbt man slutar vara ödmjuk och tacksam om chansen ges... Så, jag besinnar mig och försöker återta känslan av GLÄDJE och LÄTTNAD.
7. Det lyckas! För övrigt verkar det hela vara klart nu, och jag inser att det är det enda jag verkligen vill just nu egentligen! Jag väntar med den riktigt sköna känslan tills allt är på papper! LÄNGTAR!
Oerhört lättad och lycklig KRAM!
Fram till nu har man ju varit med några gånger på den andra sidan, köparens, och det har varit nervpirrande nog, men inte alls på samma sätt.
Några av de olika psykiska stadierna har varit dessa:
1. Den dagen då budgivningen förväntades komma igång var HEMSK. Fast att jag intalat mig själv att jag inte skulle förvänta mig en massa bud, så blev jag djupt orolig och fick så dåligt självförtroende när de inte direkt började trilla in.
2. LÄTTNAD! När första budet kom. Någon VILL köpa vårt hus! Yes!
3. När det fortsatte att vara segt och lite snålt med buden så blev jag plötsligt ännu djupare deprimerad... Det kändes så OVÄRDIGT på något vis... Riktigt B..
4. Plötsligt tar det fart! Buden kommer! Jag känner en sådan LÄTTNAD igen och nu känns det värdigt också. Detta kan jag leva med och vara NÖJD.
5. När det sedan plötsligt börjar stiga upp på de nivåerna jag inte vågade drömma om, då blir det nästan OVERKLIGT... Jag är så GLAD!
6. Plötsligt börjar jag bli GIRIG, inser jag... jag går och räknar och TÄVLAR nästan... Jag inser att jag nästan glömt hur glad och lättad jag är. Det är märkligt hur snabbt man slutar vara ödmjuk och tacksam om chansen ges... Så, jag besinnar mig och försöker återta känslan av GLÄDJE och LÄTTNAD.
7. Det lyckas! För övrigt verkar det hela vara klart nu, och jag inser att det är det enda jag verkligen vill just nu egentligen! Jag väntar med den riktigt sköna känslan tills allt är på papper! LÄNGTAR!
Oerhört lättad och lycklig KRAM!
tisdag 13 oktober 2009
Svartsjukt bevakande älskare...
Det var en så otroligt märklig situation som jag var med om idag. Jag vet inte om jag kan beskriva den rättvist faktiskt.
Det var det andra visningstillfället i kväll på vårt hus, det första hade vi i lördags. På det andra är det tydligen brukligt att säljaren är med, så att intresserade kan ställa frågor etc.
I lördags var det otroligt stressigt innan vi hann få i ordning på allt, plocka undan och städa, vi var i upplösningstillstånd helt enkelt. Särskilt som jobbveckan hade varit tuff och lördagen bjöd på aktiviteter som krävde att vi skjutsade till kalas och att mannen, som är ledare för sonens fotboll, var borta hela morgonen och förmiddagen.
Där stod jag, svettig, stressad och bokstavligen med moppen i hand, när mäklaren ringde på och det var dags. Jag kände INTE att allt var klart... Det gick dock bra och många kom :-)
Men i kväll, efter att vi hunnit fixa lite till i helgen, då kände jag mig plötsligt så där KLAR, som jag sällan (eller ALDRIG?!) känner mig... Jag stod där lite villrådigt, med ljuständaren i handen, och tittade på mitt välstädade, undanplockade och uppiffade hem. Där var rena ytor, ljus, frukt, godis och blommor, och jag tänkte VARFÖR? Varför har vi inte haft det så här förut?
Det är som de kloke säger, det är i DETALJERNA det sitter, och nu förstår t o m mannen detta!
Den otroligt märkliga situationen uppstod dock när alla familjer, som var intresserade, kom till vårt hus och jag var där (det var återigen många faktiskt...!)! Jag försökte både vara välkomnande och öppen, men framför allt osynlig! Som en kameleont försökte jag ändra färg efter väggarna. Då och då sökte någon upp mig för att fråga något, då ställde jag om till synlig skärpa igen. Jag vet inte hur jag kände egentligen... som en blandning av en hallick och hora antagligen...
Framför allt förstod jag hur mycket jag älskar vårt hus. Det är absurt att någon annan ska inta det, det är ju min baby!!! Som en svartsjukt bevakande älskare stod jag där och tryckte och försökte att både höra och inte höra vad som sas om mitt älskade lilla hus.
Jag vill bara att detta ska vara över och att vi ska tycka att det hela har varit värt det! Det längtar jag efter nu!
Sedan ska jag förhoppningsvis kunna byta fokus och blicka framåt igen!
TRÖTT KRAM!!!
Det var det andra visningstillfället i kväll på vårt hus, det första hade vi i lördags. På det andra är det tydligen brukligt att säljaren är med, så att intresserade kan ställa frågor etc.
I lördags var det otroligt stressigt innan vi hann få i ordning på allt, plocka undan och städa, vi var i upplösningstillstånd helt enkelt. Särskilt som jobbveckan hade varit tuff och lördagen bjöd på aktiviteter som krävde att vi skjutsade till kalas och att mannen, som är ledare för sonens fotboll, var borta hela morgonen och förmiddagen.
Där stod jag, svettig, stressad och bokstavligen med moppen i hand, när mäklaren ringde på och det var dags. Jag kände INTE att allt var klart... Det gick dock bra och många kom :-)
Men i kväll, efter att vi hunnit fixa lite till i helgen, då kände jag mig plötsligt så där KLAR, som jag sällan (eller ALDRIG?!) känner mig... Jag stod där lite villrådigt, med ljuständaren i handen, och tittade på mitt välstädade, undanplockade och uppiffade hem. Där var rena ytor, ljus, frukt, godis och blommor, och jag tänkte VARFÖR? Varför har vi inte haft det så här förut?
Det är som de kloke säger, det är i DETALJERNA det sitter, och nu förstår t o m mannen detta!
Den otroligt märkliga situationen uppstod dock när alla familjer, som var intresserade, kom till vårt hus och jag var där (det var återigen många faktiskt...!)! Jag försökte både vara välkomnande och öppen, men framför allt osynlig! Som en kameleont försökte jag ändra färg efter väggarna. Då och då sökte någon upp mig för att fråga något, då ställde jag om till synlig skärpa igen. Jag vet inte hur jag kände egentligen... som en blandning av en hallick och hora antagligen...
Framför allt förstod jag hur mycket jag älskar vårt hus. Det är absurt att någon annan ska inta det, det är ju min baby!!! Som en svartsjukt bevakande älskare stod jag där och tryckte och försökte att både höra och inte höra vad som sas om mitt älskade lilla hus.
Jag vill bara att detta ska vara över och att vi ska tycka att det hela har varit värt det! Det längtar jag efter nu!
Sedan ska jag förhoppningsvis kunna byta fokus och blicka framåt igen!
TRÖTT KRAM!!!
torsdag 8 oktober 2009
Skadedrabbat
Min son tillhör den där kategorien av barn som, när det är något som är riktigt roligt (läs sport och tävling), kan blockera bort smärta och obehagligheter.
Han tillhör också den sorts människor som så totalt kan gå upp i en tävlingssituation, så att han tar mycket ogenomtänkta, dumdristiga beslut, utan någon helst slags form av konsekvensanalys och vilka därmed kan vara totalt hälsofarliga...
Oj..det låter som om han är lik någon...
Fast han är helt klart mest lik min man som barn (och hör sen!)! Här pratar jag KOPIA (enligt säker källa: svärmor).
Denna gång kom jag för att hämta sonen från fritids på em, de var i idrottshallen och hade gympa. Jag lade ganska snart märke till att något var konstigt. Sonen spelade "spökboll" (eller vad det heter) hoppandes på ett ben. Fritidsfröken såg att jag såg fundersam ut och kom och berättade att han på morgonens gympatimme fått en bänk på stortån.
Nu vet jag att du som läser detta ryser i hela kroppen, eller hur!? Vilket minne som sitter etsat i kroppen av denna fasansfulla bänk på tån, är det någon som INTE varit med om detta? Och ändå står dessa åbäken kvar!? Varför?!
Efter examination av foten hemma upptäcktes dock att tån var i dubbel storlek, blå, intryckt och att sonen skrek så fort man närmade sig med handen. Han kunde inte stödja på den. Oj, allvarligt! tänkte jag.
Vi väntade dock någon dag för att se om svullnaden skulle gå ner och sonen skulle börja kunna använda den. Noggrant observerade jag hur han reagerade vid undersökning. En av sonens kompisars mamma är läkare, och efter konsultation av henne visste jag att stortån ändå var den tå som man faktiskt gör något åt om den är bruten eller har spricka i, om det är illa. "Nej, i morgon får vi låta en läkare kolla den", fastslog jag på kvällen, efter att ha studerat hur sonen hoppade uppför trappan på ett ben.
Nästa morgon såg tån faktiskt mycket bättre ut plötsligt. Men sonen skrek fortfarande i högan sky bara jag närmade mig med handen. "Hmm..." tänkte jag. Jag hade redan ringt vid åtta prick, då de öppnar, för att få en så tidig tid som möjligt.
Nu händer det märkliga att så fort läkaren frågar sonen hur det är med tån så säger han inte att det gör ont! Hon får klämma och ha sig utan att han skriker. Själv står jag där och känner mig som en sådan där hysterisk mamma som tar sina barn till läkaren stup i kvarten utan att de är sjuka (det har ALDRIG hänt förut!). Läkaren frågar hur det känns och han berättar att han visst tänker spela fotbollscup på lördag, det ska nog gå bra.
"Det är nog en spricka", säger läkaren, "men den är nog inte bruten". Sedan säger hon vidare, när jag frågar om han kan vara som vanligt, "inte ska vi behandla dig som handikappad bara för en tå! Var som vanligt du!".
Dessa ord gjorde sonen så lycklig att han haltade in till sin klass och sedan var i full gång hela dagen. Jag fann honom spelandes bandy på eftermiddagen, och han berättade glatt att han faktiskt vunnit en snabbhetstävling med kompisarna under dagen.
Ja, jag vet inte vad jag lärt av denna historia... att barn är sjukare hemma hos mamma, eller att professionell bedömning kan lugna...
Lättad kram!
Han tillhör också den sorts människor som så totalt kan gå upp i en tävlingssituation, så att han tar mycket ogenomtänkta, dumdristiga beslut, utan någon helst slags form av konsekvensanalys och vilka därmed kan vara totalt hälsofarliga...
Oj..det låter som om han är lik någon...
Fast han är helt klart mest lik min man som barn (och hör sen!)! Här pratar jag KOPIA (enligt säker källa: svärmor).
Denna gång kom jag för att hämta sonen från fritids på em, de var i idrottshallen och hade gympa. Jag lade ganska snart märke till att något var konstigt. Sonen spelade "spökboll" (eller vad det heter) hoppandes på ett ben. Fritidsfröken såg att jag såg fundersam ut och kom och berättade att han på morgonens gympatimme fått en bänk på stortån.
Nu vet jag att du som läser detta ryser i hela kroppen, eller hur!? Vilket minne som sitter etsat i kroppen av denna fasansfulla bänk på tån, är det någon som INTE varit med om detta? Och ändå står dessa åbäken kvar!? Varför?!
Efter examination av foten hemma upptäcktes dock att tån var i dubbel storlek, blå, intryckt och att sonen skrek så fort man närmade sig med handen. Han kunde inte stödja på den. Oj, allvarligt! tänkte jag.
Vi väntade dock någon dag för att se om svullnaden skulle gå ner och sonen skulle börja kunna använda den. Noggrant observerade jag hur han reagerade vid undersökning. En av sonens kompisars mamma är läkare, och efter konsultation av henne visste jag att stortån ändå var den tå som man faktiskt gör något åt om den är bruten eller har spricka i, om det är illa. "Nej, i morgon får vi låta en läkare kolla den", fastslog jag på kvällen, efter att ha studerat hur sonen hoppade uppför trappan på ett ben.
Nästa morgon såg tån faktiskt mycket bättre ut plötsligt. Men sonen skrek fortfarande i högan sky bara jag närmade mig med handen. "Hmm..." tänkte jag. Jag hade redan ringt vid åtta prick, då de öppnar, för att få en så tidig tid som möjligt.
Nu händer det märkliga att så fort läkaren frågar sonen hur det är med tån så säger han inte att det gör ont! Hon får klämma och ha sig utan att han skriker. Själv står jag där och känner mig som en sådan där hysterisk mamma som tar sina barn till läkaren stup i kvarten utan att de är sjuka (det har ALDRIG hänt förut!). Läkaren frågar hur det känns och han berättar att han visst tänker spela fotbollscup på lördag, det ska nog gå bra.
"Det är nog en spricka", säger läkaren, "men den är nog inte bruten". Sedan säger hon vidare, när jag frågar om han kan vara som vanligt, "inte ska vi behandla dig som handikappad bara för en tå! Var som vanligt du!".
Dessa ord gjorde sonen så lycklig att han haltade in till sin klass och sedan var i full gång hela dagen. Jag fann honom spelandes bandy på eftermiddagen, och han berättade glatt att han faktiskt vunnit en snabbhetstävling med kompisarna under dagen.
Ja, jag vet inte vad jag lärt av denna historia... att barn är sjukare hemma hos mamma, eller att professionell bedömning kan lugna...
Lättad kram!
söndag 4 oktober 2009
Dockhus
Jag har upptäckt något mycket märkligt hos mig själv... jag är obehagligt intresserad av att sitta och titta på mitt eget hus på hemnet...
Är det inte lite snuskigt på något sätt? Sitta och smygtitta på sig själv, som i tredje person, eller jag förstår inte alls denna fascination, det är som att jag får för mig att jag ska se något nytt, något som jag inte vetat förut. Det är verkligen annorlunda att se sitt hem fotograferat och utlagt på det här viset!
Men på något sätt har jag ju rätt, det ÄR inte mitt hem. Så här undanplockat, utrensat, avpersonifierat, är inte mitt hem annars. Men samtidigt är det skönt, och bra mycket lättare att blotta sitt hem, när man har avpersonifierat det, för det innebär ju att det faktiskt inte är OSS man ser, utan bara ett skal.
Och jag förstår tanken bakom, den är helt rätt. När man sitter och tittar på hus, så vill man kunna tänka sig in i att man själv befolkar det, att man själv lägger in sitt liv där, som i dockhusen man lekte med när man var barn.
Så alla är välkomna att titta in i dockhuset på Orkanvägen! Vi är nämligen inte där...
Samtidigt vågar jag inte kolla på mitt hus så många gånger, jag vill ju inte att statistiken på antal klick på huset ska bli missvisande... Det räknar jag noga!
DockhusKRAM!
Är det inte lite snuskigt på något sätt? Sitta och smygtitta på sig själv, som i tredje person, eller jag förstår inte alls denna fascination, det är som att jag får för mig att jag ska se något nytt, något som jag inte vetat förut. Det är verkligen annorlunda att se sitt hem fotograferat och utlagt på det här viset!
Men på något sätt har jag ju rätt, det ÄR inte mitt hem. Så här undanplockat, utrensat, avpersonifierat, är inte mitt hem annars. Men samtidigt är det skönt, och bra mycket lättare att blotta sitt hem, när man har avpersonifierat det, för det innebär ju att det faktiskt inte är OSS man ser, utan bara ett skal.
Och jag förstår tanken bakom, den är helt rätt. När man sitter och tittar på hus, så vill man kunna tänka sig in i att man själv befolkar det, att man själv lägger in sitt liv där, som i dockhusen man lekte med när man var barn.
Så alla är välkomna att titta in i dockhuset på Orkanvägen! Vi är nämligen inte där...
Samtidigt vågar jag inte kolla på mitt hus så många gånger, jag vill ju inte att statistiken på antal klick på huset ska bli missvisande... Det räknar jag noga!
DockhusKRAM!
fredag 2 oktober 2009
Tudelade känslor
När man har så mycket att göra att man märker att man springer i stället för att gå, hela tiden, då kan man antingen känna att det är fruktansvärt och hemskt, eller att det faktiskt är KUL (om man får erkänna det...).
Jag förvånas hela tiden över detta faktum att man klarar press så bra, bara man är motiverad och har lust, finns detta inte är det däremot farligt för ens hälsa.
Vad är det för press jag syftar på då? Jo, jag tycker att det är oerhört jobbigt att sälja hus, har jag förstått. Det är extremt pressande för mig.
Det är väldigt motstridiga känslor som dyker upp inom mig, ena stunden känner jag någon slags exalterad egokick, "titta på vårt hus, se hur fint vi har!", andra stunden känner jag "nej, måste jag visa upp allt det här!?" Jag känner mig nästan våldförd på...
Hur som helst har det verkligen varit en tid av hårt arbete, vi har rensat, röjt, målat, fixat, reparerat, piffat, fixat, you name it. Det är märkligt att man får sådan fart, och så mycket gjort, när man är på väg bort, varför har vi inte gjort detta tidigare? Plötsligt ser jag ju hur fint vi kan ha det, vad vi skulle kunna göra!
Nu är min största, fruktansvärda rädsla att ingen ska vilja köpa vårt härliga, charmiga hus, som jag har älskat, och fortfarande älskar. Vårt hus är värt att få en lika ödmjuk och dedikerad köpare, en som vill bevara husets gamla charm och själ. Men, som sagt, helst av allt vill jag ju att någon ska vilja köpa, och betala bra ;-) Mardrömmen är att inte få någon köpare, sådant vet man ju aldrig! Huhaaa!!! Svettas!!!! Jobbigt!!
Om det är så att någon undrar varför vi ska sälja det hus jag älskar, så kommer argumenten nedan:
1. Vi vill flytta till det område där barnen går i skolan och har sina kompisar. Anledningen till att vi bor på ett ställe och har barnen i skola på ett annat, är att vi halkade in i en superbra förskola där, ett föräldrakooperativ, och sedan har det rullat på, med skolvalet, vilket betyder att vi bor på ett ställe och har hela barnens liv på ett annat.
2.Jag har alltid älskat att bo centralt, likaså min man. Vi gillar att bo i blandade områden, där alla slags människor bor.
3. Huset vi köpt känns så bra! Det kan verligen bli något fantastiskt!
Utsliten (men glad) Kram!
Jag förvånas hela tiden över detta faktum att man klarar press så bra, bara man är motiverad och har lust, finns detta inte är det däremot farligt för ens hälsa.
Vad är det för press jag syftar på då? Jo, jag tycker att det är oerhört jobbigt att sälja hus, har jag förstått. Det är extremt pressande för mig.
Det är väldigt motstridiga känslor som dyker upp inom mig, ena stunden känner jag någon slags exalterad egokick, "titta på vårt hus, se hur fint vi har!", andra stunden känner jag "nej, måste jag visa upp allt det här!?" Jag känner mig nästan våldförd på...
Hur som helst har det verkligen varit en tid av hårt arbete, vi har rensat, röjt, målat, fixat, reparerat, piffat, fixat, you name it. Det är märkligt att man får sådan fart, och så mycket gjort, när man är på väg bort, varför har vi inte gjort detta tidigare? Plötsligt ser jag ju hur fint vi kan ha det, vad vi skulle kunna göra!
Nu är min största, fruktansvärda rädsla att ingen ska vilja köpa vårt härliga, charmiga hus, som jag har älskat, och fortfarande älskar. Vårt hus är värt att få en lika ödmjuk och dedikerad köpare, en som vill bevara husets gamla charm och själ. Men, som sagt, helst av allt vill jag ju att någon ska vilja köpa, och betala bra ;-) Mardrömmen är att inte få någon köpare, sådant vet man ju aldrig! Huhaaa!!! Svettas!!!! Jobbigt!!
Om det är så att någon undrar varför vi ska sälja det hus jag älskar, så kommer argumenten nedan:
1. Vi vill flytta till det område där barnen går i skolan och har sina kompisar. Anledningen till att vi bor på ett ställe och har barnen i skola på ett annat, är att vi halkade in i en superbra förskola där, ett föräldrakooperativ, och sedan har det rullat på, med skolvalet, vilket betyder att vi bor på ett ställe och har hela barnens liv på ett annat.
2.Jag har alltid älskat att bo centralt, likaså min man. Vi gillar att bo i blandade områden, där alla slags människor bor.
3. Huset vi köpt känns så bra! Det kan verligen bli något fantastiskt!
Utsliten (men glad) Kram!
torsdag 24 september 2009
Känslobeslut
Oj, oj nu händer det spännande saker mitt i den hektiska, stressade vardagen... Förnyelse och förändring känns faktiskt absolut välkommet i det här fallet, även om det innebär mycket jobb...
Det är konstigt hur essentiellt det är att ett viktigt beslut KÄNNS rätt, på alla omöjliga och möjliga sätt och vis. Vad är det som gör att ett beslut känns rätt då egentligen? Vad är det som gör att ett beslut känns rätt för mig?
För mig måste det först och främst finnas BRA ARGUMENT för mitt beslut. De argumenten finslipar jag genom ältande och ältande, först inför mig själv och sedan på andra, jag noterar noggrant deras reaktioner.
För det andra, och det är tyvärr inte mindre viktigt än det första, måste jag KÄNNA att det är rätt. Det är någon konstigt, odefinierad känsla i magtrakten som sätter igång och sänder ut signaler till mig: "Det är såå rättt! skriker den ibland. "Ja, jag vill, jag vill, jag vill! (den är rätt barnslig faktiskt...), andra gånger blir det: Neeejjj! Jag hatar, aldrig, vill inte, vill inte! Ibland är känslan bara rätt likgiltig: "Jaha? , men det är väldigt sällan, det brukar bara betyda att jag är trött och inte orkar bry mig.
De där känslorna brukar ackompanjeras av att jag visualiserar BILDER. Jag får bilder i huvuvdet, det spelas som en liten film med mig i huvudrollen, där jag ser mig själv på platser och i olika situationer som beslutet rör. Känns bilderna TROVÄRDIGA, och rentav EFTERLÄNGTADE, så förstår jag att beslutet har möjlighet att få positiva följder.
Jag antar att den där KÄNSLAN kan vara ganska godtycklig, och att den är väldigt beroende av olika omständigheter, men det gör den tyvärr inte mindre viktig för det. Kanske är det förresten bra, det är kanske den som räddar en i de flesta fall från att ta dumma beslut.
För det tredje, och detta är heller inte rangordnat lägre, måste mina nära och kära ge mig god respons på mina viktiga beslut, jag vill höra, se och känna att de tycker att jag gör rätt (och förhoppningsvis har jag lärt mig att tolka deras sätt att respondera vid det här laget...så att jag kan lita på min känsla). Jag vet ju att de vill mig väl och att jag ska göra rätt.
Men framför allt, och nummer ett, skulle jag naturligtvis ha svårt att ta ett viktigt beslut utan att göra det tillsammans med min man. Jag litar (kanske alldeles för mycket?) på honom och hans omdöme. I alla fall beslut som rör hela familjen, och det tenderar ju de flesta viktiga beslut att i slutändan göra...
Beslutsam KRAM
Det är konstigt hur essentiellt det är att ett viktigt beslut KÄNNS rätt, på alla omöjliga och möjliga sätt och vis. Vad är det som gör att ett beslut känns rätt då egentligen? Vad är det som gör att ett beslut känns rätt för mig?
För mig måste det först och främst finnas BRA ARGUMENT för mitt beslut. De argumenten finslipar jag genom ältande och ältande, först inför mig själv och sedan på andra, jag noterar noggrant deras reaktioner.
För det andra, och det är tyvärr inte mindre viktigt än det första, måste jag KÄNNA att det är rätt. Det är någon konstigt, odefinierad känsla i magtrakten som sätter igång och sänder ut signaler till mig: "Det är såå rättt! skriker den ibland. "Ja, jag vill, jag vill, jag vill! (den är rätt barnslig faktiskt...), andra gånger blir det: Neeejjj! Jag hatar, aldrig, vill inte, vill inte! Ibland är känslan bara rätt likgiltig: "Jaha? , men det är väldigt sällan, det brukar bara betyda att jag är trött och inte orkar bry mig.
De där känslorna brukar ackompanjeras av att jag visualiserar BILDER. Jag får bilder i huvuvdet, det spelas som en liten film med mig i huvudrollen, där jag ser mig själv på platser och i olika situationer som beslutet rör. Känns bilderna TROVÄRDIGA, och rentav EFTERLÄNGTADE, så förstår jag att beslutet har möjlighet att få positiva följder.
Jag antar att den där KÄNSLAN kan vara ganska godtycklig, och att den är väldigt beroende av olika omständigheter, men det gör den tyvärr inte mindre viktig för det. Kanske är det förresten bra, det är kanske den som räddar en i de flesta fall från att ta dumma beslut.
För det tredje, och detta är heller inte rangordnat lägre, måste mina nära och kära ge mig god respons på mina viktiga beslut, jag vill höra, se och känna att de tycker att jag gör rätt (och förhoppningsvis har jag lärt mig att tolka deras sätt att respondera vid det här laget...så att jag kan lita på min känsla). Jag vet ju att de vill mig väl och att jag ska göra rätt.
Men framför allt, och nummer ett, skulle jag naturligtvis ha svårt att ta ett viktigt beslut utan att göra det tillsammans med min man. Jag litar (kanske alldeles för mycket?) på honom och hans omdöme. I alla fall beslut som rör hela familjen, och det tenderar ju de flesta viktiga beslut att i slutändan göra...
Beslutsam KRAM
måndag 21 september 2009
Motiverad ansiktslyftning?
Just nu är jag helt fixerad vid att måla, reparera och fixa hemma. Min man likaså.
Det är konstigt vad MOTIVATION kan göra med en.
Ena stunden är man så seg att man knappt orkar masa sig upp ur soffan, allt är jobbigt, och plötsligt, andra stunden, är man uppe och springer och grejar som en liten iller. Kan inte sluta.
I helgen har vi målat, och målat (fast inte bara, sonen hade fotbollscup och dottern konståkningsträning samt att båda skulle hålla på och skjutsas till kompisar hit och dit också...). Även i kväll har vi målat. Oj, vad mycket vi fått gjort!
Men så är det också mycket att göra när man håller på och förbereder sig, både mentalt och fysiskt (och då menar jag husets fysik), på att förflytta sig från vårt kära gamla hus till centralare breddgrader.
Det är än så länge en idé på avstånd, men ack så nära ändå, man vet aldrig vad man springer på för chanser, bäst att börja förbereda sig (och huset...). Även om jag vet att sådant här kan ta lååång tid (har ändå till viss del varit med förr).
Känner mig lite falsk dock. Vårt stackars hus, som vi inte riktigt gjort allt vad vi kunnat för ännu, får nu en liten kittlande ytlig massage (och ansiktslyftning) med mersmak, men kommer nog att överges för någon annan, om tycke uppstår...
Så, motivation, är som vanligt den effektivaste nyckeln till att få något gjort här i världen, en sanning som består...
Motiverad kram
Det är konstigt vad MOTIVATION kan göra med en.
Ena stunden är man så seg att man knappt orkar masa sig upp ur soffan, allt är jobbigt, och plötsligt, andra stunden, är man uppe och springer och grejar som en liten iller. Kan inte sluta.
I helgen har vi målat, och målat (fast inte bara, sonen hade fotbollscup och dottern konståkningsträning samt att båda skulle hålla på och skjutsas till kompisar hit och dit också...). Även i kväll har vi målat. Oj, vad mycket vi fått gjort!
Men så är det också mycket att göra när man håller på och förbereder sig, både mentalt och fysiskt (och då menar jag husets fysik), på att förflytta sig från vårt kära gamla hus till centralare breddgrader.
Det är än så länge en idé på avstånd, men ack så nära ändå, man vet aldrig vad man springer på för chanser, bäst att börja förbereda sig (och huset...). Även om jag vet att sådant här kan ta lååång tid (har ändå till viss del varit med förr).
Känner mig lite falsk dock. Vårt stackars hus, som vi inte riktigt gjort allt vad vi kunnat för ännu, får nu en liten kittlande ytlig massage (och ansiktslyftning) med mersmak, men kommer nog att överges för någon annan, om tycke uppstår...
Så, motivation, är som vanligt den effektivaste nyckeln till att få något gjort här i världen, en sanning som består...
Motiverad kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
Jag tvekar. Jag stegrar mig inför hindret som en skygg häst. Vill knappt säga vad jag tänker på. Vart har den alltid så entusiastiskt disk...
-
Efter en helt hysteriskt jobbig och stressig vecka är jag nu tillbaka här. Återigen inser jag att jag måste försöka tänka om lite och kanske... -
Har tänkt mycket på det här med sociala medier på sistone. Att de både är av godo och av ondo är ett faktum men hur ska man förhålla sig t...