Dags att summera julen 2009 innan man börjar summera året 2009. Jag har varit totalt datorfri sedan den 23 december, så det är några dagar att återge (det har gått bra, jag har bara känt ett litet oroligt sug i kroppen efter att bli uppdaterad på allas statusar och bloggar...).
Det har varit en riktigt härlig jul. Den har på många sätt varit ovanlig i år, varför den varit det ska jag försöka utröna nedan.
1.För det första så har vi flyttat och detta var första julen i vårt nya hus. Jag ger vårt nya hus en tia i betyg vad gäller julmysighet i år! (oväntat!)
2. Det var första gången hela la familia Boman (makens mor och man, bröder och sambos etc) firade hemma hos oss på juldagen, istället för att vi åkte till Småland, det var riktigt lyckat! det får gärna bli en tradition! Likaså var det mysigt att mina föräldrar och min tvillingbror och hans fru kom till oss på Annandagen, det brukar vara hos mina föräldrar, som nu inte orkar sådant längre, men det blev mysigt det med!
3. Julafton var hellyckat hemma hos min mellanbror med hela min härliga familj (föräldrar, bröder med fruar och barn, samt några till, vi är över 20 när vi träffas!). Det är en annan slags jul nu när äldsta broderns barn är ungdomar och sitter och dricker julöl och umgås med oss samt att mina och mellanbroderns barn är så stora nu så att det bara är avkopplande och mysigt. Julklappshasarden var en succé för mig, då jag vann tillbaka alla mina klappar jag köpt...
4. Men den allra största succén med denna jul är ändå att jag inte stressat upp mig någonting alls! Alla julförberedelser har jag och barnen klarat av utan några missöden (nuförtiden har jag stor hjälp av min underbara dotter!), och mannen har klarat av alla sina galant!
5. Jag har klarat av att inte gräva ner mig i några negativa tankegångar där jag bara tycker att allt är jobbigt och ser problem, tvärtom har jag varit glad, lugn och positiv (i alla fall mestadels). Denna erfarenhet skulle jag vilja ta med mig till nästa år, så vill jag vara.
Julen fortsätter och jag ska försöka komma med lite nyårstankar snart. På återseende!
JulhärligKRAM
tisdag 29 december 2009
måndag 21 december 2009
Inställt pga sjukdom...
Var hos läkaren förra veckan efter att ha febrat, hostat och snörvlat och haft ont i bröstet en tid, kände mig så fruktansvärt svag och eländig så det var sorgligt. "Det är bäst att du är hemma en vecka", sa läkaren.
Att vara sjuk brukar aldrig finnas några bra lägen för, men att vara sjuk precis samtidigt som man flyttat, har sista veckan på jobbet i skolan samt då julen närmar sig med stormsteg -det är extra oläglig tid, har jag bittert fått erfara.
Som om det inte vore nog med allt detta som stod på schemat, så var det också dags för att jobba i ishallen under konståknings-SM, ta tag i insamlingen av pengar och ev julavslutning i sonens klass i egenskap av klassförälder, samt diverse trevliga fester och sociala sammankomster.
Allt det senare fick jag stryka pga min sjukdom. Vad gällde jobbet fick det ju också strykas, i alla fall fysiskt, psykiskt är man ju där ändå...
Men även om man är riktigt sjuk och eländig så finns det vissa saker som man inte kan stryka. Som att vara mamma t ex. Och ha ett hem som ska skötas. Och det är rent av omöjligt att ignorera att hemmet är i kaos i kartonger och att ingen hittar något... Det är också omöjligt att ignorera att julen närmar sig.
Jag har faktiskt ändå verkligen försökt att ta det så lugnt jag bara kan, vila och bli frisk. Förra veckan var jag i flera dagar tvungen att göra något jag inte gjort på mycket länge: gå och lägga mig efter att barnen gått till skolan och bara sova några timmar, jag hade inget val och det var precis vad jag behövde.
Jag mår bättre nu! Det vände i söndags ordentligt, då jag vaknade och inte hostade och kände mig så lätt i kroppen. Men så kommer bakslaget, jag börjar varva upp igen och så plötsligt märker jag hur svag och trött jag blir snabbt. Inte kul. Jag är trött på att känna mig svag och dålig så fort jag anstränger mig lite!
Nåväl, julstökat med barnen har jag i alla fall gjort, det bara måste göras! Vi har haft det riktigt mysigt, något bra kommer i alla fall av att man är hemma mer.
I morgon är det avslutning och jag ska till jobbet för att försöka göra något slags avslut tillsammans med eleverna och mina kollegor, som jag verkligen saknat. Tyvärr är det nu inte jag som gjort något bra och mysigt för vare sig de ena eller de andra, det känns så konstigt och tråkigt! Men så är det ibland i livet, man är inte alltid på topp på jobbet...
JullängtandeKram!
Att vara sjuk brukar aldrig finnas några bra lägen för, men att vara sjuk precis samtidigt som man flyttat, har sista veckan på jobbet i skolan samt då julen närmar sig med stormsteg -det är extra oläglig tid, har jag bittert fått erfara.
Som om det inte vore nog med allt detta som stod på schemat, så var det också dags för att jobba i ishallen under konståknings-SM, ta tag i insamlingen av pengar och ev julavslutning i sonens klass i egenskap av klassförälder, samt diverse trevliga fester och sociala sammankomster.
Allt det senare fick jag stryka pga min sjukdom. Vad gällde jobbet fick det ju också strykas, i alla fall fysiskt, psykiskt är man ju där ändå...
Men även om man är riktigt sjuk och eländig så finns det vissa saker som man inte kan stryka. Som att vara mamma t ex. Och ha ett hem som ska skötas. Och det är rent av omöjligt att ignorera att hemmet är i kaos i kartonger och att ingen hittar något... Det är också omöjligt att ignorera att julen närmar sig.
Jag har faktiskt ändå verkligen försökt att ta det så lugnt jag bara kan, vila och bli frisk. Förra veckan var jag i flera dagar tvungen att göra något jag inte gjort på mycket länge: gå och lägga mig efter att barnen gått till skolan och bara sova några timmar, jag hade inget val och det var precis vad jag behövde.
Jag mår bättre nu! Det vände i söndags ordentligt, då jag vaknade och inte hostade och kände mig så lätt i kroppen. Men så kommer bakslaget, jag börjar varva upp igen och så plötsligt märker jag hur svag och trött jag blir snabbt. Inte kul. Jag är trött på att känna mig svag och dålig så fort jag anstränger mig lite!
Nåväl, julstökat med barnen har jag i alla fall gjort, det bara måste göras! Vi har haft det riktigt mysigt, något bra kommer i alla fall av att man är hemma mer.
I morgon är det avslutning och jag ska till jobbet för att försöka göra något slags avslut tillsammans med eleverna och mina kollegor, som jag verkligen saknat. Tyvärr är det nu inte jag som gjort något bra och mysigt för vare sig de ena eller de andra, det känns så konstigt och tråkigt! Men så är det ibland i livet, man är inte alltid på topp på jobbet...
JullängtandeKram!
tisdag 15 december 2009
Hemma
"Men mamma, vi har ju pulkorna kvar hemma!" påminde sonen mig i morse när vi konstaterat att det var ännu mer snö på marken. "Var ska vi förresten åka pulka här?" undrade han vidare.
"Vadå, är inte hemma här nu?" frågade jag dumt. "Nej, pulkorna är ju kvar", svarade han enkelt.
När blir ett hem till hemma egentligen?
Är det när man har flyttat sin säng och sina kläder? Eller måste soffan och tv:n med också? Och kökssakerna? Badrumssakerna? Leksakerna? Källarkartongerna? Pulkorna? Gräsklipparen?
Jo, men på ett vis tror jag att sonen har rätt. Allt ska ha flyttats till det nya hemmet. Jag tror man behöver känna att det är avslutat med det gamla huset först, så antagligen dröjer det tills vi har lämnat över det helt och hållet till de nya ägarna, innan vi känner att detta är hemma på riktigt.
Frågan är dock om det räcker med det för att det ska bli hemma? Vad är det mer som gör ett hem till ett hem?
Det kan inte vara att alla vet var allting finns i huset, för det brukar aldrig hända. Det kan inte heller vara att man har fått upp allting på sina platser och känner sig nöjd och färdig med inredningen, för det händer aldrig heller.
Men jag vet att det inte är hemma ännu när jag hela tiden sträcker ut handen på fel sida av väggen när jag ska tända en lampa.
Jag vet att det inte är hemma ännu när jag kryper omkring och letar efter kontaktuttagen.
Jag vet att det inte är hemma ännu när jag håller på att halka i trappen, som mina fötter inte känner riktigt ännu.
Jag tror kroppen känner när jag är hemma. Den kommer att berätta för mig när det är så.
Förresten fanns det inget bra ställe att åka pulka på där vi bodde förut heller, men vi ska nog hämta pulkorna nu så att vi kan undersöka saken här! Kanske får det i all fall sonen att känna sig hemma!
Hemmakärkram!
"Vadå, är inte hemma här nu?" frågade jag dumt. "Nej, pulkorna är ju kvar", svarade han enkelt.
När blir ett hem till hemma egentligen?
Är det när man har flyttat sin säng och sina kläder? Eller måste soffan och tv:n med också? Och kökssakerna? Badrumssakerna? Leksakerna? Källarkartongerna? Pulkorna? Gräsklipparen?
Jo, men på ett vis tror jag att sonen har rätt. Allt ska ha flyttats till det nya hemmet. Jag tror man behöver känna att det är avslutat med det gamla huset först, så antagligen dröjer det tills vi har lämnat över det helt och hållet till de nya ägarna, innan vi känner att detta är hemma på riktigt.
Frågan är dock om det räcker med det för att det ska bli hemma? Vad är det mer som gör ett hem till ett hem?
Det kan inte vara att alla vet var allting finns i huset, för det brukar aldrig hända. Det kan inte heller vara att man har fått upp allting på sina platser och känner sig nöjd och färdig med inredningen, för det händer aldrig heller.
Men jag vet att det inte är hemma ännu när jag hela tiden sträcker ut handen på fel sida av väggen när jag ska tända en lampa.
Jag vet att det inte är hemma ännu när jag kryper omkring och letar efter kontaktuttagen.
Jag vet att det inte är hemma ännu när jag håller på att halka i trappen, som mina fötter inte känner riktigt ännu.
Jag tror kroppen känner när jag är hemma. Den kommer att berätta för mig när det är så.
Förresten fanns det inget bra ställe att åka pulka på där vi bodde förut heller, men vi ska nog hämta pulkorna nu så att vi kan undersöka saken här! Kanske får det i all fall sonen att känna sig hemma!
Hemmakärkram!
torsdag 10 december 2009
Prylar och skräp
Nu var det länge sedan jag skrev något inlägg och det beror på att jag varit så upptagen med att flytta hela mitt bohag till vårt nya hus. Det känns faktiskt lite svårt att sätta sig och skriva här igen, har varit så uppe i varv en längre period nu och det enda jag kunnat fokusera på har varit just att flytta.
Själva storflytten gick av stapeln i lördags och den gick riktigt smidigt, då alla våra fem bröder (och en svägerska) slöt upp mangrant med sin muskelkraft (stort TACK till er!).
Men sedan har flyttandet fortsatt och fortsätter, tyvärr. Eftersom vi varit så upptagna på sistone med att måla, lägga golv, tapetsera etc i nya huset, så hade själva packandet och planeringen av den fått stryka på foten (har aldrig varit så opackad någonsin inför en flytt). Således var inte allt packat och eftersom vi har "gamla" huset kvar till i januari så kändes det inte så farligt att låta "oviktiga" prylar vara kvar där så länge. Hm. Det är ändå rätt jobbigt att hålla på och fortsätta hämta prylar varje dag, har jag märkt. Inte kul.
Just nu känner jag bara att jag är helt förstummad över hur mycket prylar vi trots allt har, jag trodde inte det... Jag trodde att vi var rätt slimmade i prylväg, men det var vi INTE! Usch, jag blir lite deppad (eller mycket deppad faktiskt)över alla dessa saker som ska placeras någonstans. Jag borde slängt ännu mer än vad jag gjort, men samtidigt tycker jag att jag redan har slängt så mycket...
Det är märkligt att man känner att nästan allt man har är skräp när man flyttar, man vill bara byta ut och ha nytt, SLÄNGA. Saker man haft och tyckt var helt ok, kan plötsligt i en ny miljö kännas som SKRÄP. Det är lite farligt, så jag ska lugna mig lite med att slänga nu, och fundera över det hela ett slag, innan jag börjar slänga igen (och köpa nytt..).
FörflyttadKRAM!
Själva storflytten gick av stapeln i lördags och den gick riktigt smidigt, då alla våra fem bröder (och en svägerska) slöt upp mangrant med sin muskelkraft (stort TACK till er!).
Men sedan har flyttandet fortsatt och fortsätter, tyvärr. Eftersom vi varit så upptagna på sistone med att måla, lägga golv, tapetsera etc i nya huset, så hade själva packandet och planeringen av den fått stryka på foten (har aldrig varit så opackad någonsin inför en flytt). Således var inte allt packat och eftersom vi har "gamla" huset kvar till i januari så kändes det inte så farligt att låta "oviktiga" prylar vara kvar där så länge. Hm. Det är ändå rätt jobbigt att hålla på och fortsätta hämta prylar varje dag, har jag märkt. Inte kul.
Just nu känner jag bara att jag är helt förstummad över hur mycket prylar vi trots allt har, jag trodde inte det... Jag trodde att vi var rätt slimmade i prylväg, men det var vi INTE! Usch, jag blir lite deppad (eller mycket deppad faktiskt)över alla dessa saker som ska placeras någonstans. Jag borde slängt ännu mer än vad jag gjort, men samtidigt tycker jag att jag redan har slängt så mycket...
Det är märkligt att man känner att nästan allt man har är skräp när man flyttar, man vill bara byta ut och ha nytt, SLÄNGA. Saker man haft och tyckt var helt ok, kan plötsligt i en ny miljö kännas som SKRÄP. Det är lite farligt, så jag ska lugna mig lite med att slänga nu, och fundera över det hela ett slag, innan jag börjar slänga igen (och köpa nytt..).
FörflyttadKRAM!
onsdag 2 december 2009
Know how
Fy, vad jobbigt det är att göra något nytt, som du aldrig gjort förut, och samtidigt känna pressen att prestera!
Det är Ångest (med stort Å)!
Jag hade tagit på mig uppgiften att tapetsera fondväggar, utan att någonsin ha tapetserat förut. Oron i maggropen har följt mig i ett par veckor över detta. Jag vet. Man ska inte lova att göra saker som man inte kan, och undanhålla det faktumet att det hela gör en skräckslagen.
Men, nu är det gjort!
Det blev helt ok, dessutom!
Så här i efterhand är jag mer intresserad över min reaktion och mitt beteende, (som vanligt... det kallas "självreflektion"...).
Å ena sidan är jag medveten om att jag lider av någon slags prestationsångest, det har jag alltid gjort, därav min vånda över att göra sådana här uppgifter, vilka jag uppenbarligen inte är expert på. Jag får ont i magen av att visualisera konsekvenserna av mitt misslyckande.
Å andra sidan vill jag vara en "doer". Jag vill vara en person som inte slutar att utmana mig själv och som vill fortsätta att utvecklas och lära mig saker. Vilket innebär att jag måste ge mig på och försöka lära mig sådant som jag inte kan. Jag måste riskera att misslyckas.
Mitt problem är ju då tyvärr att jag inte gillar att misslyckas, tävlingsmänniskan i mig vägrar att ge sig (hon är nästan lika barnsligt envis som alltid förr...). Men, verkligheten har ju trots allt nött ner det mesta av de gamla hetssporrarna, vilket antagligen är tur... (för omgivningen).
Jag har ändå lärt mig skillnaden mellan en riktig hantverkare och en envis novis som jag: jag vet inte hur jag kan förenkla jobbet för mig. Jag tar den svåra vägen. Den tidsödande, frustrerande vägen.
Att ha "know how" innebär att man vet hur man gör jobbet mest effektivt, både för sig själv och för resultatet. Man vet att man måste investera i verktyg och material, man vet VILKA verktyg och VILKET material man ska använda. Man har ERFARENHETEN av många timmars jobb i kroppen, och därmed kompetensen. Man känner sig trygg och säker.
Så känner jag inför mitt jobb som lärare.
Dock inte för mitt jobb som hantverkare.
Men, vilken känsla, vilken tillfredställelse, att klara av att ha prövat detta som jag aldrig gjort. Jag kunde ju! Nästa gång gör jag det bättre!
TapetserandeKRAM!
Det är Ångest (med stort Å)!
Jag hade tagit på mig uppgiften att tapetsera fondväggar, utan att någonsin ha tapetserat förut. Oron i maggropen har följt mig i ett par veckor över detta. Jag vet. Man ska inte lova att göra saker som man inte kan, och undanhålla det faktumet att det hela gör en skräckslagen.
Men, nu är det gjort!
Det blev helt ok, dessutom!
Så här i efterhand är jag mer intresserad över min reaktion och mitt beteende, (som vanligt... det kallas "självreflektion"...).
Å ena sidan är jag medveten om att jag lider av någon slags prestationsångest, det har jag alltid gjort, därav min vånda över att göra sådana här uppgifter, vilka jag uppenbarligen inte är expert på. Jag får ont i magen av att visualisera konsekvenserna av mitt misslyckande.
Å andra sidan vill jag vara en "doer". Jag vill vara en person som inte slutar att utmana mig själv och som vill fortsätta att utvecklas och lära mig saker. Vilket innebär att jag måste ge mig på och försöka lära mig sådant som jag inte kan. Jag måste riskera att misslyckas.
Mitt problem är ju då tyvärr att jag inte gillar att misslyckas, tävlingsmänniskan i mig vägrar att ge sig (hon är nästan lika barnsligt envis som alltid förr...). Men, verkligheten har ju trots allt nött ner det mesta av de gamla hetssporrarna, vilket antagligen är tur... (för omgivningen).
Jag har ändå lärt mig skillnaden mellan en riktig hantverkare och en envis novis som jag: jag vet inte hur jag kan förenkla jobbet för mig. Jag tar den svåra vägen. Den tidsödande, frustrerande vägen.
Att ha "know how" innebär att man vet hur man gör jobbet mest effektivt, både för sig själv och för resultatet. Man vet att man måste investera i verktyg och material, man vet VILKA verktyg och VILKET material man ska använda. Man har ERFARENHETEN av många timmars jobb i kroppen, och därmed kompetensen. Man känner sig trygg och säker.
Så känner jag inför mitt jobb som lärare.
Dock inte för mitt jobb som hantverkare.
Men, vilken känsla, vilken tillfredställelse, att klara av att ha prövat detta som jag aldrig gjort. Jag kunde ju! Nästa gång gör jag det bättre!
TapetserandeKRAM!
måndag 30 november 2009
Ihoptrasslade sladdnästen
I mitt huvud är det just nu som det där ihoptrasslade sladdnästet bakom teven eller datorn hemma hos oss.
Jag har än så länge inte lyckats ta tag i det där med raka fina sladdar som göms i sladdvindor eller var man nu gömmer dem. I alla år har det alltid sett hemskt ut med de där sladdnästena som jag lite fruktlöst försöker peta bakom någon pryl eller möbel. Jag tror att jag fortfarande håller på med någon slags barnslig revolt mot min ungdomspojkvän, som var expert på att göra perfekta, raka sladdanordningar i vår dåvarande gemensamma lägenhet.
Men jag tror att jag äntligen är redo för att försöka få till lite snygga sladdlösningar i vårt nya hus. Ett nytt liv börjar.
Varför känns det som om jag hade ett ihoptrasslat ormbo i mitt huvud då? Jag får hela tiden tag i en massa lösa ändar som jag försöker reda ut, men de väser och slingrar sig och bråkar, och det dyker hela tiden upp nya som jag lägger åt sidan så länge. Det trasslar ihop sig rejält.
Jag tycker egentligen om raka trådar som jag följer till dess slut och blir färdig med. När man har för mycket att göra är det svårt att få till det på det sättet, märker jag.
Men, jag vet faktiskt inte vem som sa det till mig, och när (var det inte mamma förresten?), men det ringer i mitt huvud just nu som ett mantra: "En sak i taget".
Så, jag gillar raka trådar (sladdar), men är fortfarande inte så förtjust i listor, så jag gör ingen lista att bocka av utan fortsätter väl att nysta i mitt garn.
IhoptrassladKRAM!
Jag har än så länge inte lyckats ta tag i det där med raka fina sladdar som göms i sladdvindor eller var man nu gömmer dem. I alla år har det alltid sett hemskt ut med de där sladdnästena som jag lite fruktlöst försöker peta bakom någon pryl eller möbel. Jag tror att jag fortfarande håller på med någon slags barnslig revolt mot min ungdomspojkvän, som var expert på att göra perfekta, raka sladdanordningar i vår dåvarande gemensamma lägenhet.
Men jag tror att jag äntligen är redo för att försöka få till lite snygga sladdlösningar i vårt nya hus. Ett nytt liv börjar.
Varför känns det som om jag hade ett ihoptrasslat ormbo i mitt huvud då? Jag får hela tiden tag i en massa lösa ändar som jag försöker reda ut, men de väser och slingrar sig och bråkar, och det dyker hela tiden upp nya som jag lägger åt sidan så länge. Det trasslar ihop sig rejält.
Jag tycker egentligen om raka trådar som jag följer till dess slut och blir färdig med. När man har för mycket att göra är det svårt att få till det på det sättet, märker jag.
Men, jag vet faktiskt inte vem som sa det till mig, och när (var det inte mamma förresten?), men det ringer i mitt huvud just nu som ett mantra: "En sak i taget".
Så, jag gillar raka trådar (sladdar), men är fortfarande inte så förtjust i listor, så jag gör ingen lista att bocka av utan fortsätter väl att nysta i mitt garn.
IhoptrassladKRAM!
måndag 23 november 2009
Lugn?
Efter förra veckans sjukdom så tvingades jag ta det lugnare under helgen än vad jag gjort på mycket länge, vilket jag insåg när jag väl hade lugnat ner mig.
Vad är det att ta det lugnt då egentligen? Vad är lugn för mig? För mig handlar nog lugn främst om att inte vara uppbokad med en massa tider att passa och att bara kunna bry sig om sig själv och kunna följa sin egen rytm. Som du förstår är det sällsynt och rent av en utopi när man har barn och familj. Om jag skulle säga vad som skulle vara ett möjligt lugn för mig, så skulle jag ändå säga de stunder när familjen inte har en massa tider att passa och när vi kan följa familjens rytm och umgås och ha det skönt. Det blir alltmer omöjligt också ju äldre barnen blir... Det är alltid någon aktivitetstid att passa, kompis som ska umgås med eller kalas eller liknande att gå på. Det är alltmer sällan som både föräldrar och BÅDA barnen är överens om hur vi ska ta det lugnt och umgås tillsammans.
Så hur lugnt hade jag det då egentligen i helgen? Jo, en lugn fredags- och lördagskväll hade vi tillsammans, då vi kunde enas om TV-underhållningen. Några riktigt lata timmar på söndagen måste jag också säga att jag verkligen hade, det var så skönt! Något så sällsynt som flera timmar då barnen var upptagna med sitt och sams och vi föräldrar bara kunde VILA.
Vad gäller aktiviteteter och bilåkande hanns det dock med lite i alla fall under helgen:
Lördag: Campushallen mellan 10-14; dottern var med på friidrottstävling. Söndag: mellan 9-10.30 Stångebro, dotterns konståkning. 14.30 Tannefors; sonen till kompis, 15.30 Tannefors; möte med säljarna och städfirman i nya huset, 16.15 Skäggetorp; fika hos mor och far, 17.30 Tannefors; hämta sonen hos kompis. En helt vanlig helg.
Vad menar jag egentligen med LUGN då? Jag tror jag får formulera om det hela i alla fall. Det enda det handlar om egentligen är vilken INSTÄLLNING jag har, inser jag. Är jag nöjd och tillfreds och harmonisk kan jag känna att jag tar det lugnt, även om det kan se ut som om jag har mycket på schemat.
LugnadKRAM!
Vad är det att ta det lugnt då egentligen? Vad är lugn för mig? För mig handlar nog lugn främst om att inte vara uppbokad med en massa tider att passa och att bara kunna bry sig om sig själv och kunna följa sin egen rytm. Som du förstår är det sällsynt och rent av en utopi när man har barn och familj. Om jag skulle säga vad som skulle vara ett möjligt lugn för mig, så skulle jag ändå säga de stunder när familjen inte har en massa tider att passa och när vi kan följa familjens rytm och umgås och ha det skönt. Det blir alltmer omöjligt också ju äldre barnen blir... Det är alltid någon aktivitetstid att passa, kompis som ska umgås med eller kalas eller liknande att gå på. Det är alltmer sällan som både föräldrar och BÅDA barnen är överens om hur vi ska ta det lugnt och umgås tillsammans.
Så hur lugnt hade jag det då egentligen i helgen? Jo, en lugn fredags- och lördagskväll hade vi tillsammans, då vi kunde enas om TV-underhållningen. Några riktigt lata timmar på söndagen måste jag också säga att jag verkligen hade, det var så skönt! Något så sällsynt som flera timmar då barnen var upptagna med sitt och sams och vi föräldrar bara kunde VILA.
Vad gäller aktiviteteter och bilåkande hanns det dock med lite i alla fall under helgen:
Lördag: Campushallen mellan 10-14; dottern var med på friidrottstävling. Söndag: mellan 9-10.30 Stångebro, dotterns konståkning. 14.30 Tannefors; sonen till kompis, 15.30 Tannefors; möte med säljarna och städfirman i nya huset, 16.15 Skäggetorp; fika hos mor och far, 17.30 Tannefors; hämta sonen hos kompis. En helt vanlig helg.
Vad menar jag egentligen med LUGN då? Jag tror jag får formulera om det hela i alla fall. Det enda det handlar om egentligen är vilken INSTÄLLNING jag har, inser jag. Är jag nöjd och tillfreds och harmonisk kan jag känna att jag tar det lugnt, även om det kan se ut som om jag har mycket på schemat.
LugnadKRAM!
tisdag 17 november 2009
Influensatider
Här kommer några snabba uppdateringar om sakernas tillstånd hemma i det bomanska hemmet.
I fredags kom hantverkarmän hem hit 07.45 och började sätta in ventiler och fläktar i vårt hus (inte i det nya utan i vårt kära gamla). Detta hade vi bestämt att åtgärda till våra blivande husägare, efter att vi fått det påpekandet på besiktningen. De skulle vara färdiga igår, men så klart behövde de en dag till (läs idag).
Igår kände jag hur jag blev sämre och sämre under dagens lopp. Jag fick ont i magen, kände mig svag och matt. "Åh, nej!" tänkte jag, "nu får jag svininfluensan. Börjar inte den med magproblem?" På kvällen låg jag som en trasdocka i soffan och vågade inte röra mig. Idag mår jag fortfarande tjuvkokt och har börjat småhosta och har ont i bröstet. Om det inte hade varit svininfluensatider hade jag bara lugnt konstaterat att jag har någon form av influensa. Som det är nu blir jag ju OROLIG. Inte främst för min egen hälsa dock, utan för att jag inte vill smitta mina barn och min man. Jag blir bara mer och mer IRRITERAD på att det har tagit sådan tid att få i våra barn vaccin, vi har snällt väntat på skolans massvaccinationer och de börjar inte förrän nästa vecka! Fy F.
För övrigt är det väl typiskt att man blir sjuk just då man har som mest på jobbet. Jag har ägnat hela morgonen till att ordna upp allt på jobbet, trots att jag bara ville krypa ner i sängen och vara still.
Antagligen har jag bara en släng av någon bacill, inget allvarligt, men man vill ju inte direkt gå till jobbet och smitta ner någon som är mindre tålig i magen än jag (jag har mycket tålig mage och brukar inte bli så dålig, därför är detta att jag över huvud taget känner mig kass i magen ovanligt för mig).
Har ni tänkt på att detta med maginfluensa får alla att rygga tillbaka och önska dig dit pepparn växer, du blir som en paria. Likadant nu med svininfluensan. Det är helt enkelt inte ok att gå till jobbet om man misstänker dessa sjukdomar.
Så idag samsas jag hemma med hantverkarna, mycket kul. De sätter även in fläkt i vårt enda badrum. Också det kul...
För övrigt har ventilerna lett till frisk luft (brrr), skönt.
Som tur är har jag ingen feber att tala om och kan vara sittandes här vid datorn och passa på att jobba lite. Bara jag inte rör mig för mycket eller äter och dricker något ska det kanske klara sig... Har väl inget val.
SjukligKRAM
I fredags kom hantverkarmän hem hit 07.45 och började sätta in ventiler och fläktar i vårt hus (inte i det nya utan i vårt kära gamla). Detta hade vi bestämt att åtgärda till våra blivande husägare, efter att vi fått det påpekandet på besiktningen. De skulle vara färdiga igår, men så klart behövde de en dag till (läs idag).
Igår kände jag hur jag blev sämre och sämre under dagens lopp. Jag fick ont i magen, kände mig svag och matt. "Åh, nej!" tänkte jag, "nu får jag svininfluensan. Börjar inte den med magproblem?" På kvällen låg jag som en trasdocka i soffan och vågade inte röra mig. Idag mår jag fortfarande tjuvkokt och har börjat småhosta och har ont i bröstet. Om det inte hade varit svininfluensatider hade jag bara lugnt konstaterat att jag har någon form av influensa. Som det är nu blir jag ju OROLIG. Inte främst för min egen hälsa dock, utan för att jag inte vill smitta mina barn och min man. Jag blir bara mer och mer IRRITERAD på att det har tagit sådan tid att få i våra barn vaccin, vi har snällt väntat på skolans massvaccinationer och de börjar inte förrän nästa vecka! Fy F.
För övrigt är det väl typiskt att man blir sjuk just då man har som mest på jobbet. Jag har ägnat hela morgonen till att ordna upp allt på jobbet, trots att jag bara ville krypa ner i sängen och vara still.
Antagligen har jag bara en släng av någon bacill, inget allvarligt, men man vill ju inte direkt gå till jobbet och smitta ner någon som är mindre tålig i magen än jag (jag har mycket tålig mage och brukar inte bli så dålig, därför är detta att jag över huvud taget känner mig kass i magen ovanligt för mig).
Har ni tänkt på att detta med maginfluensa får alla att rygga tillbaka och önska dig dit pepparn växer, du blir som en paria. Likadant nu med svininfluensan. Det är helt enkelt inte ok att gå till jobbet om man misstänker dessa sjukdomar.
Så idag samsas jag hemma med hantverkarna, mycket kul. De sätter även in fläkt i vårt enda badrum. Också det kul...
För övrigt har ventilerna lett till frisk luft (brrr), skönt.
Som tur är har jag ingen feber att tala om och kan vara sittandes här vid datorn och passa på att jobba lite. Bara jag inte rör mig för mycket eller äter och dricker något ska det kanske klara sig... Har väl inget val.
SjukligKRAM
torsdag 12 november 2009
Uppenbarelser
Ibland drabbas jag av uppenbarelser. Det är inte vanligt, vilket ligger i själva definitionen av en uppenbarelse, de är rätt ovanliga. Det handlar inte heller om den gudomliga sorten, de är så ovanliga att jag inte ens har drabbats av dem mer än någon enda gång i mitt liv.
Hur vet man att man fått en uppenbarelse?
Jag vet att det handlar om en uppenbarelse när jag får följande symptom: jag blir alldeles varm i hela kroppen och det kommer som luftbubblor inom mig, allt blir klart som glas, det ligger framför mig som ett skinande blankt balgolv, så självklart och givet. Bara att beträda! Alla mina vanliga ältande frågor är totalt bortblåsta, jag känner mig så trygg och säker på en sekund.
Det låter som om jag kanske håller på och löser världsfreden eller liknande, men det behöver inte alls vara stora händelser eller tankar, det handlar om både stort och smått i livet. Men åh vad skönt det är när jag får mina uppenbarelser! Det är de tillfällena i livet när jag känner mig trygg med att jag tar rätt beslut, att jag har RÄTT. Vanligtvis får jag ju använda min segdragna ältande metod, "å ena sidan, å andra sidan". Den brukar sällan lämna mig riktigt tillfredställd eller trygg.
En STOR uppenbarelse som lämnat ett riktigt avtryck i mig fick jag när jag var ca 11-12 år. Efter ett par år av terror från en sk "bästis" fick jag en dag en sådan här uppenbarelse. Jag vände henne ryggen och slutade för alltid vara vän med henne.
I avdelningen mindre viktiga uppenbarelser så fick jag en häromdagen. Jag såg EKGOLV framför mig och allt föll på plats. Jag vill ha ekgolv. Helt klart.
Det är märkligt med uppenbarelser. En del verkar kunna drabba en på en sekund, men när man tänker efter förstår man ju att man gått och funderat MYCKET LÄNGE på ett problem egentligen. Det är tillfälligheter som gör att uppenbarelserna desarmeras och smäller. I dag var jag t ex tvungen att ta det lite lugnt på morgonen och vårda min stressade, trötta kropp, jag tog en "sovmorgon" helt enkelt. Efter duschen, vid spegeln och sminket, drabbades jag plötsligt av denna uppenbarelse. Jag visste plötsligt EXAKT hur jag egentligen skulle vilja organisera ett specifikt arbete på vår skola. Det fantastiska var att hela organiseringen kring det hela verkligen låg där framför mig som en färdigbäddad säng att kasta sig i. Så simpelt och självklart var det.
Kvittot på att det verkligen var en uppenbarelse är att jag direkt åkte till jobbet, presenterade idén för cheferna och mina kollegor och ALLA höll med! Plus att vi direkt tog beslut om förändring! Hur ofta händer detta i skolans värld?! Jag är så GLAD.
För att uppenbarelserna ska ha möjlighet att bli just uppenbarelser tror jag det krävs just LUGN och tid för VILA och REFLEKTION. Hur ska de annars ha möjlighet att överrösta detta höga brus av oväsen?
UppenbaradKRAM!
Hur vet man att man fått en uppenbarelse?
Jag vet att det handlar om en uppenbarelse när jag får följande symptom: jag blir alldeles varm i hela kroppen och det kommer som luftbubblor inom mig, allt blir klart som glas, det ligger framför mig som ett skinande blankt balgolv, så självklart och givet. Bara att beträda! Alla mina vanliga ältande frågor är totalt bortblåsta, jag känner mig så trygg och säker på en sekund.
Det låter som om jag kanske håller på och löser världsfreden eller liknande, men det behöver inte alls vara stora händelser eller tankar, det handlar om både stort och smått i livet. Men åh vad skönt det är när jag får mina uppenbarelser! Det är de tillfällena i livet när jag känner mig trygg med att jag tar rätt beslut, att jag har RÄTT. Vanligtvis får jag ju använda min segdragna ältande metod, "å ena sidan, å andra sidan". Den brukar sällan lämna mig riktigt tillfredställd eller trygg.
En STOR uppenbarelse som lämnat ett riktigt avtryck i mig fick jag när jag var ca 11-12 år. Efter ett par år av terror från en sk "bästis" fick jag en dag en sådan här uppenbarelse. Jag vände henne ryggen och slutade för alltid vara vän med henne.
I avdelningen mindre viktiga uppenbarelser så fick jag en häromdagen. Jag såg EKGOLV framför mig och allt föll på plats. Jag vill ha ekgolv. Helt klart.
Det är märkligt med uppenbarelser. En del verkar kunna drabba en på en sekund, men när man tänker efter förstår man ju att man gått och funderat MYCKET LÄNGE på ett problem egentligen. Det är tillfälligheter som gör att uppenbarelserna desarmeras och smäller. I dag var jag t ex tvungen att ta det lite lugnt på morgonen och vårda min stressade, trötta kropp, jag tog en "sovmorgon" helt enkelt. Efter duschen, vid spegeln och sminket, drabbades jag plötsligt av denna uppenbarelse. Jag visste plötsligt EXAKT hur jag egentligen skulle vilja organisera ett specifikt arbete på vår skola. Det fantastiska var att hela organiseringen kring det hela verkligen låg där framför mig som en färdigbäddad säng att kasta sig i. Så simpelt och självklart var det.
Kvittot på att det verkligen var en uppenbarelse är att jag direkt åkte till jobbet, presenterade idén för cheferna och mina kollegor och ALLA höll med! Plus att vi direkt tog beslut om förändring! Hur ofta händer detta i skolans värld?! Jag är så GLAD.
För att uppenbarelserna ska ha möjlighet att bli just uppenbarelser tror jag det krävs just LUGN och tid för VILA och REFLEKTION. Hur ska de annars ha möjlighet att överrösta detta höga brus av oväsen?
UppenbaradKRAM!
tisdag 10 november 2009
Böljande planer
Fram och tillbaka böljar planerna inför vår förestående förflyttning från villaförorten intill "nära stan-orten".
Ena stunden vill jag vänta med att flytta och börja med att göra om hela huset. Andra stunden vill jag bara flytta så fort vi bara kan och sedan fixa lite i taget.
Känslorna blir olika starka beroende på omständigheterna för tillfället. När vi stressar på morgonen för att få alla att bli klara så vi kommer i tid till barnens skola, eller när barnen tjatar om att gå hem tidigt från skolan eller leka med kompisar, eller när jag sitter i bilen på dessa eviga skjutsningar mellan aktiviteter; då vill jag bara flytta NU.
Men när jag sitter och tänker på alla fula golv, väggar, tak, lister, dörrar, kök som jag inte gillar i nuvarande skick, då vill jag helst bara kalla in "totally makeover" eller något...
När jag sitter på kvällen i skenet av alla mina ljus som reflekterar de ljusa väggarna och trägolven, då förstår jag inte hur jag ska stå ut med att återigen leva under så oestetiska förhållanden...
Missförstå mig inte nu, vi har inget hus som platsar i Sköna hem direkt, men sakta men säkert har det blivit det hem jag trivs i. Jag är ingen stilsäker person som alltid vet precis hur jag vill ha det. Jag har alltid varit osäker på sådant. Därför kan mina tankar om hur jag vill ha det så småningom i det nya huset skifta från dag till dag och från stund till stund.
Det är också därför det är så jobbigt för mig att lägga detta jobb i händerna på någon extern person. Jag vill ju vara med! Och jag vill helst kunna ändra mig in i sista stund om hur jag vill ha det. Inte en hantverkares drömkund med andra ord...
Egentligen är det kanske ändå bäst i det här läget att fortsätta anamma den metod vi praktiserat i vårt hus under de år vi bott här; fixa det som känns absolut mest akut först och sedan i lugn och ro känna in huset och hur vi vill ha det.
Barnen, framförallt dottern, har dock resolut proklamerat att sovrummen MÅSTE få nya golv och tapeter, annars kommer de inte att kunna SOVA där...
"Ja, ja", säger mannen luttrat, "vi överlevde rätt bra en period med illgrön trappa, bruna paneler och fula tapeter här". "Jaha", kontrar då dottern raskt, "så det ska ta flera ÅR innan vi får det fint i det nya huset med då!?".
Å andra sidan tänker jag på det som min kollega och vän sa idag om ämnet, och som jag vet att jag håller med om innerst inne, ett hus ska man själv varsamt lära känna och göra till sitt eget. Det tar tid.
Så, vi ältar vidare och kommer så klart fram till ett beslut. Snart :-)
VankelmodigKRAM!
Ena stunden vill jag vänta med att flytta och börja med att göra om hela huset. Andra stunden vill jag bara flytta så fort vi bara kan och sedan fixa lite i taget.
Känslorna blir olika starka beroende på omständigheterna för tillfället. När vi stressar på morgonen för att få alla att bli klara så vi kommer i tid till barnens skola, eller när barnen tjatar om att gå hem tidigt från skolan eller leka med kompisar, eller när jag sitter i bilen på dessa eviga skjutsningar mellan aktiviteter; då vill jag bara flytta NU.
Men när jag sitter och tänker på alla fula golv, väggar, tak, lister, dörrar, kök som jag inte gillar i nuvarande skick, då vill jag helst bara kalla in "totally makeover" eller något...
När jag sitter på kvällen i skenet av alla mina ljus som reflekterar de ljusa väggarna och trägolven, då förstår jag inte hur jag ska stå ut med att återigen leva under så oestetiska förhållanden...
Missförstå mig inte nu, vi har inget hus som platsar i Sköna hem direkt, men sakta men säkert har det blivit det hem jag trivs i. Jag är ingen stilsäker person som alltid vet precis hur jag vill ha det. Jag har alltid varit osäker på sådant. Därför kan mina tankar om hur jag vill ha det så småningom i det nya huset skifta från dag till dag och från stund till stund.
Det är också därför det är så jobbigt för mig att lägga detta jobb i händerna på någon extern person. Jag vill ju vara med! Och jag vill helst kunna ändra mig in i sista stund om hur jag vill ha det. Inte en hantverkares drömkund med andra ord...
Egentligen är det kanske ändå bäst i det här läget att fortsätta anamma den metod vi praktiserat i vårt hus under de år vi bott här; fixa det som känns absolut mest akut först och sedan i lugn och ro känna in huset och hur vi vill ha det.
Barnen, framförallt dottern, har dock resolut proklamerat att sovrummen MÅSTE få nya golv och tapeter, annars kommer de inte att kunna SOVA där...
"Ja, ja", säger mannen luttrat, "vi överlevde rätt bra en period med illgrön trappa, bruna paneler och fula tapeter här". "Jaha", kontrar då dottern raskt, "så det ska ta flera ÅR innan vi får det fint i det nya huset med då!?".
Å andra sidan tänker jag på det som min kollega och vän sa idag om ämnet, och som jag vet att jag håller med om innerst inne, ett hus ska man själv varsamt lära känna och göra till sitt eget. Det tar tid.
Så, vi ältar vidare och kommer så klart fram till ett beslut. Snart :-)
VankelmodigKRAM!
måndag 9 november 2009
I rörelse
Måndag igen och jag känner inte ens att jag haft helg. Denna trötthet som förföljer mig, jag känner mig halvsjuk hela tiden. Men inte beter jag mig som om jag var halvsjuk, tvärtom. Jag är i gång hela tiden, det är som en ständig rörelse, som aldrig avstannar.
Det är inte säkert att andra uppfattar att jag är i ständig rörelse, det vet jag inte. Det är JAG som känner det så. Jag kan inte koppla av, även om jag sitter still så känns det som om jag rör mig. Vad det handlar om är väl att jag är mentalt i rörelse, hela tiden. Det är spinn i huvudet och jag kan bara inte varva ner. Det har nog varit lite mycket på sistone.
Lite av ett moment 22 känner jag också att jag sitter fast i. För om jag händelsevis sätter mig ner och försöker koppla av, t ex en lördagkväll med ett glas vin, eller en söndag i soffan framför någon dålig såpa, så är det som att man direkt blir dubbelbestraffad för det. Barnen börjar bråka, disken växer, tvätthögen växer, ja hemmet förfaller. Det går mycket snabbt tyvärr. Sedan måste jag jobba dubbelt efter min lilla latstund. Lösa konflikter, leta upp försvunna saker, förflytta saker till sina rätta platser, se till så barnen har gjort läxor, fylla i glömda utvecklingssamtalslappar, maila och boka om glömda möten, städa toaletten, byta handdukar.... ja listan kan fortsätta i evighet.
Jag måste vara i ständig rörelse för att det inte ska stiga över huvudet på mig. Det går så fort att hamna under ytan.
Karin Boye skrev en underbar dikt som heter just "I rörelse". Den har alltid varit en av mina favoriter.
Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd-
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång
Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Visst håller jag med Boye om allt detta, men oj så TRÖTT man blir av all denna rörelse...
RörligKRAM!
Det är inte säkert att andra uppfattar att jag är i ständig rörelse, det vet jag inte. Det är JAG som känner det så. Jag kan inte koppla av, även om jag sitter still så känns det som om jag rör mig. Vad det handlar om är väl att jag är mentalt i rörelse, hela tiden. Det är spinn i huvudet och jag kan bara inte varva ner. Det har nog varit lite mycket på sistone.
Lite av ett moment 22 känner jag också att jag sitter fast i. För om jag händelsevis sätter mig ner och försöker koppla av, t ex en lördagkväll med ett glas vin, eller en söndag i soffan framför någon dålig såpa, så är det som att man direkt blir dubbelbestraffad för det. Barnen börjar bråka, disken växer, tvätthögen växer, ja hemmet förfaller. Det går mycket snabbt tyvärr. Sedan måste jag jobba dubbelt efter min lilla latstund. Lösa konflikter, leta upp försvunna saker, förflytta saker till sina rätta platser, se till så barnen har gjort läxor, fylla i glömda utvecklingssamtalslappar, maila och boka om glömda möten, städa toaletten, byta handdukar.... ja listan kan fortsätta i evighet.
Jag måste vara i ständig rörelse för att det inte ska stiga över huvudet på mig. Det går så fort att hamna under ytan.
Karin Boye skrev en underbar dikt som heter just "I rörelse". Den har alltid varit en av mina favoriter.
Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd-
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång
Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Visst håller jag med Boye om allt detta, men oj så TRÖTT man blir av all denna rörelse...
RörligKRAM!
torsdag 5 november 2009
Något är förstört
Jag är rädd. Hela tiden rädd.
Jag är ledsen att behöva säga det men något har blivit så förstört för mig. Det som har hänt är att jag har blivit livrädd för att köra bil.
Jag och sonen blev påkörda bakifrån för ett par veckor sedan, och det har satt djupa spår.
Ett kort referat av händelsen: Vi var på väg i skymningen till Ljungsbro, till hockeyträning. Det var småregn. Trafiken var tung då 34:an var avstängd viss del och trafiken leddes förbi Berg-Ljungsbro. Trafikrytmen var tät, hetsig, med plötsliga tvärstopp. Hela vägen hade jag en bil i baken som fick göra tvära panikbromsningar bakom mig vid de plötsliga stoppen i trafiken. Till slut hinner han inte bromsa och kör rakt in i mig strax innan den sista rondellen in mot Ljungsbro. Jag sitter där och ser honom komma mot mig i backspegeln, det känns som lång tid när jag bara väntar på smällen, men det är så klart millisekunder.
Efter smällen är jag som gelé i benen, de skakar okontrollerat på pedalerna. Jag är däremot inte av den sorten som börjar skrika och rya på förövaren, märker jag, utan jag pratar lugnt och sansat (vänligt t o m tror jag...) med den unga killen, trots att min son sitter där bak och har gråtit av chock.
Vad hjälper det oss att jag blir förbannad på honom? Det kunde säkert ha varit jag... Det är det som är den skrämmande glasklara tanken. JAG kunde också ha kört på någon med min stressiga körstil. Den som är utan skuld kan kasta den första stenen.
Nu har jag återfått min lilla bil efter reparationen av hela bakdelen och underdelen. Den lilla pärlan gjorde sitt jobb och skyddade oss från stötarna genom att mjukt skrynkla ihop sig. Vi är inte skadade fysiskt. Inte heller ekonomiskt.
Men psykiskt. Nu är jag rädd hela tiden när jag kör, särskilt i dunkel och mörker. Jag har hela tiden ögonen i backspegeln och lägger märke till hur snabbt och nära alla idioter kör. Det är tvärinbromsningar dagligen bakom mig. Min son håller också noggrann koll och rapporterar när någon är för nära. Något är förstört. Min sons trygga tillit är förstörd. Min skräck är väckt. Tänk om. Tänk om. Det finns så många stressade, trötta människor därute. Det finns så många som inte har den minsta respekt för den kraft de framför. Den kraften kan skada, döda.
Så, please, be careful out there.
SkakadKRAM
Jag är ledsen att behöva säga det men något har blivit så förstört för mig. Det som har hänt är att jag har blivit livrädd för att köra bil.
Jag och sonen blev påkörda bakifrån för ett par veckor sedan, och det har satt djupa spår.
Ett kort referat av händelsen: Vi var på väg i skymningen till Ljungsbro, till hockeyträning. Det var småregn. Trafiken var tung då 34:an var avstängd viss del och trafiken leddes förbi Berg-Ljungsbro. Trafikrytmen var tät, hetsig, med plötsliga tvärstopp. Hela vägen hade jag en bil i baken som fick göra tvära panikbromsningar bakom mig vid de plötsliga stoppen i trafiken. Till slut hinner han inte bromsa och kör rakt in i mig strax innan den sista rondellen in mot Ljungsbro. Jag sitter där och ser honom komma mot mig i backspegeln, det känns som lång tid när jag bara väntar på smällen, men det är så klart millisekunder.
Efter smällen är jag som gelé i benen, de skakar okontrollerat på pedalerna. Jag är däremot inte av den sorten som börjar skrika och rya på förövaren, märker jag, utan jag pratar lugnt och sansat (vänligt t o m tror jag...) med den unga killen, trots att min son sitter där bak och har gråtit av chock.
Vad hjälper det oss att jag blir förbannad på honom? Det kunde säkert ha varit jag... Det är det som är den skrämmande glasklara tanken. JAG kunde också ha kört på någon med min stressiga körstil. Den som är utan skuld kan kasta den första stenen.
Nu har jag återfått min lilla bil efter reparationen av hela bakdelen och underdelen. Den lilla pärlan gjorde sitt jobb och skyddade oss från stötarna genom att mjukt skrynkla ihop sig. Vi är inte skadade fysiskt. Inte heller ekonomiskt.
Men psykiskt. Nu är jag rädd hela tiden när jag kör, särskilt i dunkel och mörker. Jag har hela tiden ögonen i backspegeln och lägger märke till hur snabbt och nära alla idioter kör. Det är tvärinbromsningar dagligen bakom mig. Min son håller också noggrann koll och rapporterar när någon är för nära. Något är förstört. Min sons trygga tillit är förstörd. Min skräck är väckt. Tänk om. Tänk om. Det finns så många stressade, trötta människor därute. Det finns så många som inte har den minsta respekt för den kraft de framför. Den kraften kan skada, döda.
Så, please, be careful out there.
SkakadKRAM
onsdag 4 november 2009
Manlig domän
Trots att man är en jämställd, modern, utbildad kvinna (!?) så råkar man ständigt ut för sådana där tillfällen då man känner sig som en liten förtryckt kvinna som står och gömmer sig bakom en man...
Nehej, det händer kanske inte dig?! Men mig händer det då och då, så är det.
Vad är det för tillfällen jag tänker på då? Ja, ett exempel är när jag ska prata med hantverkare.
Förra veckan hade jag bestämt möte med en hantverkarfirma som ev ska hjälpa oss med att tapetsera, måla och lägga golv i vårt nya hus. Jag kände mig väldigt duktig som hade fixat och ordnat med det hela och jag var förberedd med en detaljerad lista på vad vi ville ha gjort.
Det som händer är att hantverkarmannen och den manliga ägaren av huset, som också är där för att släppa in oss, börjar föra en dialog över huvudet på mig. Det andra som händer är att hantverkarmannen börjar ta över min beställning; ändrar, ifrågasätter och kommer med nya förslag. Det är kanske inte konstigt att han kommer med förslag, det är själva sättet han gör det på som inte känns bra. Med växande obehag inser jag att han tror att det är han som bestämmer, både över min beställning och hur det ska genomföras och när. Det mest obehagliga är att jag inser att jag inte vet hur jag ska återfå initiativet, jag sitter fast i ett rollmönster som jag inte för tillfället vet hur jag ska ta mig ur. Jag ler, nickar, bekräftar honom och blir vag med vad jag vill.
Det värsta är att jag, när jag kommer hem till min man, inser att jag känner någon slags lojalitet till hantverkarmannen, jag har verkligen fått för mig att det är han som bestämmer och att jag nu måste försöka få det att bli som han vill. Jag har ångest när jag hör hur jag försöker få in min man i dessa nya tankegångar, fast jag känner att det inte stämmer; det var inte så här jag hade tänkt egentligen.
Tyvärr blev lösningen på det hela att jag lät min egen man kliva fram och sköta kommunikationen i stället. Nederlag. Igen.
Vid nästa möte igår hade jag och min man ånyo pratat ihop oss om hur vi ville ha det och nu höll jag mig i bakgrunden och lät männen prata. I början försökte hantverkarmannen vända sig till mig, han hänvisade till vårt förra samtal etc, men jag vek skickligt undan med blicken och ställde mig lite bakom. Till slut gav han upp och jag såg hur en manlig maktkamp satte igång i stället. Den är råare, utan samma insmickrande manipulativa sätt. "Det är det här som gäller, tar ni det? Annars tar vi någon annan". Fortfarande samma muskeluppvisning från hantverkarmannen; "vi är så upptagna och viktiga etc, vi har bra rabatter som vi delar med viktiga kunder etc", men nu mer uppgivet inför det ovedersägliga (kunden ger ordern och utföraren tar uppdraget- eller inte).
Varför blir det så här för mig i dessa situationer (det händer även alltid på bilverkstäder, bilaffärer och i byggaffärer eller teknikaffärer, men faktiskt också på banken...)?
Ja, det är väl så enkelt att jag får dåligt självförtroende när jag vet att jag är okunnig på ett område. Jag är livrädd för att verkligen visa min enorma okunskap och därför vill jag helst träda tillbaka. Det är lite fegt, jag vet... Kanske försöker jag skylla på könsmönster, när det egentligen bara handlar om att jag varit för ovillig att ta reda på mer fakta, så som min man gjort.
Men nog är det ändå så att dessa typiskt manliga domäner (de är ju de fortfarande, det är ett faktum), verkligen kräver mycket mer av en kvinna för att vinna respekt inom, inget ges direkt gratis, som i viss mån för mannen.
TillbakadragenKRAM!
Nehej, det händer kanske inte dig?! Men mig händer det då och då, så är det.
Vad är det för tillfällen jag tänker på då? Ja, ett exempel är när jag ska prata med hantverkare.
Förra veckan hade jag bestämt möte med en hantverkarfirma som ev ska hjälpa oss med att tapetsera, måla och lägga golv i vårt nya hus. Jag kände mig väldigt duktig som hade fixat och ordnat med det hela och jag var förberedd med en detaljerad lista på vad vi ville ha gjort.
Det som händer är att hantverkarmannen och den manliga ägaren av huset, som också är där för att släppa in oss, börjar föra en dialog över huvudet på mig. Det andra som händer är att hantverkarmannen börjar ta över min beställning; ändrar, ifrågasätter och kommer med nya förslag. Det är kanske inte konstigt att han kommer med förslag, det är själva sättet han gör det på som inte känns bra. Med växande obehag inser jag att han tror att det är han som bestämmer, både över min beställning och hur det ska genomföras och när. Det mest obehagliga är att jag inser att jag inte vet hur jag ska återfå initiativet, jag sitter fast i ett rollmönster som jag inte för tillfället vet hur jag ska ta mig ur. Jag ler, nickar, bekräftar honom och blir vag med vad jag vill.
Det värsta är att jag, när jag kommer hem till min man, inser att jag känner någon slags lojalitet till hantverkarmannen, jag har verkligen fått för mig att det är han som bestämmer och att jag nu måste försöka få det att bli som han vill. Jag har ångest när jag hör hur jag försöker få in min man i dessa nya tankegångar, fast jag känner att det inte stämmer; det var inte så här jag hade tänkt egentligen.
Tyvärr blev lösningen på det hela att jag lät min egen man kliva fram och sköta kommunikationen i stället. Nederlag. Igen.
Vid nästa möte igår hade jag och min man ånyo pratat ihop oss om hur vi ville ha det och nu höll jag mig i bakgrunden och lät männen prata. I början försökte hantverkarmannen vända sig till mig, han hänvisade till vårt förra samtal etc, men jag vek skickligt undan med blicken och ställde mig lite bakom. Till slut gav han upp och jag såg hur en manlig maktkamp satte igång i stället. Den är råare, utan samma insmickrande manipulativa sätt. "Det är det här som gäller, tar ni det? Annars tar vi någon annan". Fortfarande samma muskeluppvisning från hantverkarmannen; "vi är så upptagna och viktiga etc, vi har bra rabatter som vi delar med viktiga kunder etc", men nu mer uppgivet inför det ovedersägliga (kunden ger ordern och utföraren tar uppdraget- eller inte).
Varför blir det så här för mig i dessa situationer (det händer även alltid på bilverkstäder, bilaffärer och i byggaffärer eller teknikaffärer, men faktiskt också på banken...)?
Ja, det är väl så enkelt att jag får dåligt självförtroende när jag vet att jag är okunnig på ett område. Jag är livrädd för att verkligen visa min enorma okunskap och därför vill jag helst träda tillbaka. Det är lite fegt, jag vet... Kanske försöker jag skylla på könsmönster, när det egentligen bara handlar om att jag varit för ovillig att ta reda på mer fakta, så som min man gjort.
Men nog är det ändå så att dessa typiskt manliga domäner (de är ju de fortfarande, det är ett faktum), verkligen kräver mycket mer av en kvinna för att vinna respekt inom, inget ges direkt gratis, som i viss mån för mannen.
TillbakadragenKRAM!
måndag 2 november 2009
Bekräftelse nog?
Ibland kan man inte stoppa längtan efter ett tredje barn. Den finns där som en skugga hos mig hela tiden, den vill inte riktigt försvinna trots att jag inte har ett enda logiskt argument för det hela.
Argumenten mot är däremot mycket starka och kommer som påminnelser hela tiden också.
Just nu tänker jag på det här med att hinna BEKRÄFTA sina barn. Det är ett ständigt dåligt samvete hos mig att jag kanske inte gör det tillräckligt... Eller gör jag det? Hur gör man det på bästa sätt egentligen?
Jag tänker även på det här med att så fort man har mer än ett barn, så är det helt omöjligt att kunna TILLFREDSTÄLLA deras BEHOV samtidigt.
Tanke nummer ett hör ju ihop med tanke nummer två, för det handlar om att man ofta inte hinner, eller har energi nog för, att bekräfta och tillfredställa flera barn samtidigt.
För att ta ett exempel; min dotter är i den åldern nu att hon helst vill gå hem själv direkt efter skolan, vara med kompisar, antingen hemma hos dem eller hos oss, de vill inte vara kvar på eftis. Min son är i den åldern att han inte får gå hem själv ännu, och han vill helst vara kvar på fritids så länge som möjligt och leka med kompisar där.
Så, hämtar jag barnen tidigt blir dottern nöjd och sonen ledsen. Hämtar jag barnen sent blir sonen nöjd och dottern ledsen.
Så här är det hela tiden och har väl egentligen varit hela tiden, självklart finns det små stunder när allas behov matchar och frid och fröjd råder, men de är nog sällsynta... Det var nog detta som var den stora överraskningen när jag blev tvåbarnsmamma, detta hade jag inte alls förstått innan. Man hade väl någon slags Bullerbydröm inom sig som visade bilder av härliga lekar och samvaro mellan syskonen och alla barnen i grannhusen.
När det gäller detta med att BEKRÄFTA sitt barn tillräckligt, så känner jag mig väldigt splittrad och orolig. Jag vill göra dem till trygga, harmoniska individer med ett bra självförtroende, till individer med tillit till sig själva och till andra. Hur gör man det?! Jag tänker att jag hela tiden ska finnas där för dem och SE dem, vara närvarande för dem. Men ofta orkar man ju inte riktigt se, lyssna och ge respons på det sätt som man borde. Då kommer det DÅLIGA SAMVETET krypande som en molande magvärk.
Hur mycket bekräftelse ska ett barn få då? Så att det blir bra, menar jag. Kan men bekräfta för mycket? Så att det skadar, menar jag.
Efter åratals terapi hos mig själv har jag förstått att jag är en människa som behöver väldigt mycket bekräftelse. Det är som ett svart hål, omättligt, detta bekräftelsebehov. Varför har det blivit så för mig? Är det för att jag fick för lite bekräftelse av mina föräldrar? Är det för att jag fick för mycket bekräftelse av mina föräldrar? Hur var det egentligen? Jag vet inte.
Så, den där oron i magen om hur man ska göra det rätta för sina barn, den kommer nog alltid att finnas kvar. Det finns väl tyvärr inget exakt recept som man kan följa.
När alla dessa tankar håller på och mal i huvudet så känns tanken på trean ändå långt borta. Sonen skulle INTE gilla att vara hemma med en bebis hela dagarna och inte få gå på fritids... Dottern skulle nog INTE gilla att vi blev så bundna igen och att behöva få störd nattsömn... Ingen av dem skulle nog gilla att jag hann bekräfta dem ännu mindre...
Bekräftelsesjuk KRAM!
Argumenten mot är däremot mycket starka och kommer som påminnelser hela tiden också.
Just nu tänker jag på det här med att hinna BEKRÄFTA sina barn. Det är ett ständigt dåligt samvete hos mig att jag kanske inte gör det tillräckligt... Eller gör jag det? Hur gör man det på bästa sätt egentligen?
Jag tänker även på det här med att så fort man har mer än ett barn, så är det helt omöjligt att kunna TILLFREDSTÄLLA deras BEHOV samtidigt.
Tanke nummer ett hör ju ihop med tanke nummer två, för det handlar om att man ofta inte hinner, eller har energi nog för, att bekräfta och tillfredställa flera barn samtidigt.
För att ta ett exempel; min dotter är i den åldern nu att hon helst vill gå hem själv direkt efter skolan, vara med kompisar, antingen hemma hos dem eller hos oss, de vill inte vara kvar på eftis. Min son är i den åldern att han inte får gå hem själv ännu, och han vill helst vara kvar på fritids så länge som möjligt och leka med kompisar där.
Så, hämtar jag barnen tidigt blir dottern nöjd och sonen ledsen. Hämtar jag barnen sent blir sonen nöjd och dottern ledsen.
Så här är det hela tiden och har väl egentligen varit hela tiden, självklart finns det små stunder när allas behov matchar och frid och fröjd råder, men de är nog sällsynta... Det var nog detta som var den stora överraskningen när jag blev tvåbarnsmamma, detta hade jag inte alls förstått innan. Man hade väl någon slags Bullerbydröm inom sig som visade bilder av härliga lekar och samvaro mellan syskonen och alla barnen i grannhusen.
När det gäller detta med att BEKRÄFTA sitt barn tillräckligt, så känner jag mig väldigt splittrad och orolig. Jag vill göra dem till trygga, harmoniska individer med ett bra självförtroende, till individer med tillit till sig själva och till andra. Hur gör man det?! Jag tänker att jag hela tiden ska finnas där för dem och SE dem, vara närvarande för dem. Men ofta orkar man ju inte riktigt se, lyssna och ge respons på det sätt som man borde. Då kommer det DÅLIGA SAMVETET krypande som en molande magvärk.
Hur mycket bekräftelse ska ett barn få då? Så att det blir bra, menar jag. Kan men bekräfta för mycket? Så att det skadar, menar jag.
Efter åratals terapi hos mig själv har jag förstått att jag är en människa som behöver väldigt mycket bekräftelse. Det är som ett svart hål, omättligt, detta bekräftelsebehov. Varför har det blivit så för mig? Är det för att jag fick för lite bekräftelse av mina föräldrar? Är det för att jag fick för mycket bekräftelse av mina föräldrar? Hur var det egentligen? Jag vet inte.
Så, den där oron i magen om hur man ska göra det rätta för sina barn, den kommer nog alltid att finnas kvar. Det finns väl tyvärr inget exakt recept som man kan följa.
När alla dessa tankar håller på och mal i huvudet så känns tanken på trean ändå långt borta. Sonen skulle INTE gilla att vara hemma med en bebis hela dagarna och inte få gå på fritids... Dottern skulle nog INTE gilla att vi blev så bundna igen och att behöva få störd nattsömn... Ingen av dem skulle nog gilla att jag hann bekräfta dem ännu mindre...
Bekräftelsesjuk KRAM!
fredag 30 oktober 2009
Josephine Ett
Genom mötet med andra människor lär man känna sig själv. Genom mötet med andra människor blir man till. Eller? Finns man då inte om man inte träffar andra människor?
Det finns så många olika filosofiska teorier om allt! Jag kommer ihåg vad jag njöt under mina filosofi-lektioner på gymnasiet. Aha! tänkte jag (det kommer jag ihåg). Det är inte bara jag som är knäpp och går omkring och har helt galna funderingar om min och människornas existens. De har funnits ALLTID, och det kommer förhoppningsvis alltid att fortsätta finnas logiska, teoretiserande filosofer, som försöker hjälpa oss att förklara vår obegripliga verklighet.
Eftersom jag är så olik i min personlighet beroende på vilken människa jag möter och i vilket sammanhang jag befinner mig i, vad innebär då det egentligen för detta att jag blir till i mötet med en annan människa? Det borde betyda att jag blir till många olika personer... Jag är inte bara en Josephine, det finns många av mig! (skrämmer kanske någon...)
Då kommer jag att tänka på en så rolig lek som min dotter höll på med ett tag (även sonen blev invigd i leken lite senare). Hon var fascinerad över detta faktum att det finns fler som har samma namn som hon. På ett djupt filosofiskt plan hade hon identifierat detta med existensen och identiteten, VEM är JAG? Är de andra som heter likadant som jag också JAG? Sitter min identitet i mitt namn? (som när hon var riktigt liten och trodde att jag hette MAMMA, innan hon förstod att jag VAR en MAMMA, men att jag hette Josephine).
Leken var en rollspelslek där alla hette som hon, fast de hade nummer efter sig, ett, två, tre etc. De hade olika egenskaper och var följaktligen helt olika människor. Jag vet att jag tänkte lite oroat att det var schiz0frenvarning på det hela, men samtidigt gjorde hon det med en sådan humor och distans så jag inte kunde undvika att bli fascinerad.
När jag t ex möter min bästa väninna, som jag gjorde igår, så känner jag att en Josephine kommer fram som jag saknat. Ska vi kalla henne Josephine Ett för att förenkla det hela? När Josephine Ett och väninnan sitter och pratar så är det som om alla de egenskaper jag hade som ungdom kommer tillbaka. Jag får kontakt med den person jag var innan jag blev så strängt upptagen av att pussla ihop familjeliv och arbete.
Det är inte så att jag slutar vara den nuvarande Josephine bara för att vi pratar och umgås, det är bara en ofta glömd pusselbit i min personlighet som äntligen får plockas fram och läggas till.
Vi berättar om våra liv, våra problem, våra glädjeämnen, vi stöter och blöter och prövar tankar mot varandra. Vi blir till.
Ibland träffar man människor som för fram en person i en som man helst inte skulle vilja fanns där, kanske är det Josephine Tre? Men det får bli en historia en annan gång.
MultipelKRAM!
Det finns så många olika filosofiska teorier om allt! Jag kommer ihåg vad jag njöt under mina filosofi-lektioner på gymnasiet. Aha! tänkte jag (det kommer jag ihåg). Det är inte bara jag som är knäpp och går omkring och har helt galna funderingar om min och människornas existens. De har funnits ALLTID, och det kommer förhoppningsvis alltid att fortsätta finnas logiska, teoretiserande filosofer, som försöker hjälpa oss att förklara vår obegripliga verklighet.
Eftersom jag är så olik i min personlighet beroende på vilken människa jag möter och i vilket sammanhang jag befinner mig i, vad innebär då det egentligen för detta att jag blir till i mötet med en annan människa? Det borde betyda att jag blir till många olika personer... Jag är inte bara en Josephine, det finns många av mig! (skrämmer kanske någon...)
Då kommer jag att tänka på en så rolig lek som min dotter höll på med ett tag (även sonen blev invigd i leken lite senare). Hon var fascinerad över detta faktum att det finns fler som har samma namn som hon. På ett djupt filosofiskt plan hade hon identifierat detta med existensen och identiteten, VEM är JAG? Är de andra som heter likadant som jag också JAG? Sitter min identitet i mitt namn? (som när hon var riktigt liten och trodde att jag hette MAMMA, innan hon förstod att jag VAR en MAMMA, men att jag hette Josephine).
Leken var en rollspelslek där alla hette som hon, fast de hade nummer efter sig, ett, två, tre etc. De hade olika egenskaper och var följaktligen helt olika människor. Jag vet att jag tänkte lite oroat att det var schiz0frenvarning på det hela, men samtidigt gjorde hon det med en sådan humor och distans så jag inte kunde undvika att bli fascinerad.
När jag t ex möter min bästa väninna, som jag gjorde igår, så känner jag att en Josephine kommer fram som jag saknat. Ska vi kalla henne Josephine Ett för att förenkla det hela? När Josephine Ett och väninnan sitter och pratar så är det som om alla de egenskaper jag hade som ungdom kommer tillbaka. Jag får kontakt med den person jag var innan jag blev så strängt upptagen av att pussla ihop familjeliv och arbete.
Det är inte så att jag slutar vara den nuvarande Josephine bara för att vi pratar och umgås, det är bara en ofta glömd pusselbit i min personlighet som äntligen får plockas fram och läggas till.
Vi berättar om våra liv, våra problem, våra glädjeämnen, vi stöter och blöter och prövar tankar mot varandra. Vi blir till.
Ibland träffar man människor som för fram en person i en som man helst inte skulle vilja fanns där, kanske är det Josephine Tre? Men det får bli en historia en annan gång.
MultipelKRAM!
onsdag 28 oktober 2009
Sanera
Har sedan vi lämnade katten till ett nytt hem i lördags försökt sanera huset från kattallergener.
Hur ska detta göras då? Det första jag kände var att detta är väl i stort sett ett omöjligt uppdrag? Den andra känslan var att detta kommer att ta tid och vara rätt jobbigt.
Sedan kavlade jag upp ärmarna och satte igång, även om det är lönlöst känns det ändå bättre att ha försökt göra något i alla fall. Så nu har jag städat och städat och tvättat och tvättat. Eftersom vi haft huset ute till försäljning (och nu är det också sålt!), så känns det som om jag inte har gjort annat än städat den sista månaden, men det hjälper inte att gnälla över detta, det måste ju göras.
Sedan satte jag mig för att läsa på om detta med kattellergensanering på nätet (hur gjorde man egentligen förr när man inte snabbt kunde bli påläst via några knapptryck?). Jo, allt jag känt på mig stämde så klart.
1. Det kan ta många månader innan huset blivit av med kattallergenerna, de finns även på platser där katten inte ens varit, och symptomen hos sonen minskar. Precis som jag trodde är det nästan omöjligt att bli av med dem...
2. De råd de gav handlade om noggrann städning (även torka av väggar t ex) tvättning eller borttagande av textilier, ventilation och utbyte av stoppade möbler som katten varit i kontakt med, alternativt rengöring med ett visst medel. Främst är sovrummet viktigt att sanera.
Något som de tog upp var eventuella mjukisdjur och behovet av att även rengöra dem. Vilken tur att jag redan insett detta, eftersom vi råkar ha typ MÅNGA... Oj, oj vad jag tvättat och hängt mjukisdjur nu i ett par dagar! Både jag och barnen råkar ha den lasten att vi är galna i mjukisdjur och har svårt för att skilja oss från dem. Varje djur har de ett personligt förhållande till och när mannen bryskt föreslog att vi skulle göra oss av med dem fick han blickar som kunde ha dödat...
Nej, inte har jag hjärta till detta, så jag fortsätter att tvätta, men har också föreslagit att de kanske inte behöver vara just i sonens sovrum nu, de kan ju bo någon annanstans kanske, som i källaren? (Igår var förresten den nya ägarens pappa här och kollade in huset för framtida projekt, jag såg hur han tittade lite undrande på mjukisdjuren som hängde i tvättstugan...)
Allergiläkaren tyckte att det var turligt att vi faktiskt ska flytta snart, och det är väl så jag får tänka. Vad vi vet har det inte bott någon katt i vårt nya hus. Men självklart kommer sonen att möta mycket kattellergener i sitt liv, det är oundvikligt, jag är inte naiv. Läste precis en rapport om hur stort problemet är med just offentliga miljöer, som t ex skolan, där går det ju inte att undvika att dagligen utsättas.
Men jag återkommer till den där känslan som jag bestämde mig för att följa för några dagar sedan: jag har i alla fall FÖRSÖKT. Det känns bättre i min mage då.
Sanerad KRAM!
Hur ska detta göras då? Det första jag kände var att detta är väl i stort sett ett omöjligt uppdrag? Den andra känslan var att detta kommer att ta tid och vara rätt jobbigt.
Sedan kavlade jag upp ärmarna och satte igång, även om det är lönlöst känns det ändå bättre att ha försökt göra något i alla fall. Så nu har jag städat och städat och tvättat och tvättat. Eftersom vi haft huset ute till försäljning (och nu är det också sålt!), så känns det som om jag inte har gjort annat än städat den sista månaden, men det hjälper inte att gnälla över detta, det måste ju göras.
Sedan satte jag mig för att läsa på om detta med kattellergensanering på nätet (hur gjorde man egentligen förr när man inte snabbt kunde bli påläst via några knapptryck?). Jo, allt jag känt på mig stämde så klart.
1. Det kan ta många månader innan huset blivit av med kattallergenerna, de finns även på platser där katten inte ens varit, och symptomen hos sonen minskar. Precis som jag trodde är det nästan omöjligt att bli av med dem...
2. De råd de gav handlade om noggrann städning (även torka av väggar t ex) tvättning eller borttagande av textilier, ventilation och utbyte av stoppade möbler som katten varit i kontakt med, alternativt rengöring med ett visst medel. Främst är sovrummet viktigt att sanera.
Något som de tog upp var eventuella mjukisdjur och behovet av att även rengöra dem. Vilken tur att jag redan insett detta, eftersom vi råkar ha typ MÅNGA... Oj, oj vad jag tvättat och hängt mjukisdjur nu i ett par dagar! Både jag och barnen råkar ha den lasten att vi är galna i mjukisdjur och har svårt för att skilja oss från dem. Varje djur har de ett personligt förhållande till och när mannen bryskt föreslog att vi skulle göra oss av med dem fick han blickar som kunde ha dödat...
Nej, inte har jag hjärta till detta, så jag fortsätter att tvätta, men har också föreslagit att de kanske inte behöver vara just i sonens sovrum nu, de kan ju bo någon annanstans kanske, som i källaren? (Igår var förresten den nya ägarens pappa här och kollade in huset för framtida projekt, jag såg hur han tittade lite undrande på mjukisdjuren som hängde i tvättstugan...)
Allergiläkaren tyckte att det var turligt att vi faktiskt ska flytta snart, och det är väl så jag får tänka. Vad vi vet har det inte bott någon katt i vårt nya hus. Men självklart kommer sonen att möta mycket kattellergener i sitt liv, det är oundvikligt, jag är inte naiv. Läste precis en rapport om hur stort problemet är med just offentliga miljöer, som t ex skolan, där går det ju inte att undvika att dagligen utsättas.
Men jag återkommer till den där känslan som jag bestämde mig för att följa för några dagar sedan: jag har i alla fall FÖRSÖKT. Det känns bättre i min mage då.
Sanerad KRAM!
lördag 24 oktober 2009
Att lämna ifrån sig en katt
När vi skulle skaffa våra katter för två-tre år sedan så började vi med att ta våra barn till Allergicentrum för testning. Det låter som en enkel sak, men alla som har insikt i sjukvårdsapparaten vet att detta tar lång tid. Det visade sig att de var allergiska, men dock inte mot katter, någon av dem.
Sålunda införskaffades två fina kattungar, och de har varit till underbar glädje för oss, även om en av dem har avvikit och vi inte vet vart (till dotterns stora sorg).
Efter att ha noterat att sonen alltid är snorig så fick jag en ny remiss till Allergicentrum (tar minst ett halvår...). Förra veckan fick vi veta att han utvecklat allergi mot både katt och hund under den här perioden.
Först inträder en lättnad; äntligen förstår jag VARFÖR han alltid är snorig och förkyld. Jag är ändå lättad över att det inte är kvalsterallergi. Nummer två är en INSIKT om att vi måste göra oss av med Filip.
Ni som älskar katter kan fortsätta att läsa, ni som inte gör det kan gå till del 2:
Del 1. Jag har i stort sett alltid haft katt. Perioder utan har oftast berott på att personer i min närhet haft allergi eller liknande. Det har varit svåra perioder i mitt liv, när jag tvingats anpassa mig till andra personer. Jag har varit tvingad att förstå och acceptera (nu mer än någonsin annars): jag kan aldrig mer ha katt. När denna insikt verkligen drabbar mig är jag orolig för att att jag ska bli verkligt ledsen, men ännu har verkligheten inte drabbat mig på det sättet.
Just nu är jag bara så glad över att vi funnit en underbar familj och ett härligt hem till katten, det känns så bra! V i åkte till Huskvarna idag och lämnade honom på landet där. Den nya ägaren verkar minst sagt dedikerad:-)
En sak har jag redan noterat dock. Det är så tomt i huset utan i katten. Riktigt TOMT. Jag vet bara att det är svårt att kopiera den hemtrevligheten som en katt kan förmedla bara med sin utslagna kropp i en soffa.
Jag vet inte varför jag älskar katter så högt. Jag vet bara att jag gör det, totalt utan gränser. Jag vet också att jag är irrationellt känslomässigt bunden till det lilla djuret, på ett sätt som jag inte kan förklara på något sätt. Jag bara älskar honom så mycket helt enkelt. Det är ömsesidig RESPEKT, på hög nivå.
Hur hanterar jag mina känslor då? Jo, just nu är jag praktisk, för det måste jag vara för min sons skull. Det gör det hela enklare också, på det viset. Men mina RIKTIGA känslor har jag stoppat undan för en stund..
(för annars ser jag hur han kommer springande mot mig på em när jag kommer från jobbet och han vill komma in. Annars ser jag hur han sitter på fönsterbläcket och vill komma in. Annars ser jag hur han tassar på min säl och vill gosa. Annars ser jag hur han jamar uppfordrande och vill ha Whiskas anka).
Sålunda införskaffades två fina kattungar, och de har varit till underbar glädje för oss, även om en av dem har avvikit och vi inte vet vart (till dotterns stora sorg).
Efter att ha noterat att sonen alltid är snorig så fick jag en ny remiss till Allergicentrum (tar minst ett halvår...). Förra veckan fick vi veta att han utvecklat allergi mot både katt och hund under den här perioden.
Först inträder en lättnad; äntligen förstår jag VARFÖR han alltid är snorig och förkyld. Jag är ändå lättad över att det inte är kvalsterallergi. Nummer två är en INSIKT om att vi måste göra oss av med Filip.
Ni som älskar katter kan fortsätta att läsa, ni som inte gör det kan gå till del 2:
Del 1. Jag har i stort sett alltid haft katt. Perioder utan har oftast berott på att personer i min närhet haft allergi eller liknande. Det har varit svåra perioder i mitt liv, när jag tvingats anpassa mig till andra personer. Jag har varit tvingad att förstå och acceptera (nu mer än någonsin annars): jag kan aldrig mer ha katt. När denna insikt verkligen drabbar mig är jag orolig för att att jag ska bli verkligt ledsen, men ännu har verkligheten inte drabbat mig på det sättet.
Just nu är jag bara så glad över att vi funnit en underbar familj och ett härligt hem till katten, det känns så bra! V i åkte till Huskvarna idag och lämnade honom på landet där. Den nya ägaren verkar minst sagt dedikerad:-)
En sak har jag redan noterat dock. Det är så tomt i huset utan i katten. Riktigt TOMT. Jag vet bara att det är svårt att kopiera den hemtrevligheten som en katt kan förmedla bara med sin utslagna kropp i en soffa.
Jag vet inte varför jag älskar katter så högt. Jag vet bara att jag gör det, totalt utan gränser. Jag vet också att jag är irrationellt känslomässigt bunden till det lilla djuret, på ett sätt som jag inte kan förklara på något sätt. Jag bara älskar honom så mycket helt enkelt. Det är ömsesidig RESPEKT, på hög nivå.
Hur hanterar jag mina känslor då? Jo, just nu är jag praktisk, för det måste jag vara för min sons skull. Det gör det hela enklare också, på det viset. Men mina RIKTIGA känslor har jag stoppat undan för en stund..
(för annars ser jag hur han kommer springande mot mig på em när jag kommer från jobbet och han vill komma in. Annars ser jag hur han sitter på fönsterbläcket och vill komma in. Annars ser jag hur han tassar på min säl och vill gosa. Annars ser jag hur han jamar uppfordrande och vill ha Whiskas anka).
Del 2. Ett hem är inte ett verkligt hem utan en katt. Nu är det upp till oss att se till att det kan vara det!
Kattkram!torsdag 22 oktober 2009
En olycka kommer sällan ensam...
Sista tiden har varit så intensiv och full av händelser. Så här års brukar jag annars vanligtvis gå omkring och vara livrädd för den annalkande grå novembertristessen som jag VET alltid kommer.
Mina barn tycker synd om mig som fyller år i november, och deras empati grundar sig på att jag berättat att månadersången man lärde sig som barn (och som de fortfarande får lära sig!) satte djupa spår i mig. För att citera slutet på sången så går den så här: "...men oktober och november och december är så GRÅ!" (alla andra månader är ok eller rent av härliga..). Redan i låg ålder fick man alltså veta att de månaderna var hemska och grå. Kanske har vi kommit på roten till svenskarnas höst-vinter-depression denna period!
Detta hektiska, händelserika liv har alltså resulterat i att jag inte har vare sig TID eller LUST att grotta in mig i någon annalkande depression. Det har även resulterat i att jag mött fler olyckor och bedrövelser än vanligt, men ändå klarat dem med humöret i behåll!
Detta tål att reflekteras över en smula. "En olycka kommer sällan ensam" heter det ju, nu tror jag att jag vet varför. Det handlar om att man lever på sådant sätt att man UTSÄTTER sig för fler risker, helt enkelt. Köper och säljer jag hus t ex så utsätter jag mig för en massa obehagliga, kostsamma, arbetsamma utgifter och uppgifter, med risk för OLYCKOR. Har jag ett stressigt liv, med familj och fullt av aktiviteter, utsätter jag mig för OLYCKOR.
Ponera att jag bestämmer mig för att leva ett lågriskliv i stället, jag stänger in mig och agerar sällan, visst, då blir ju risken lägre, men SLUMPEN finns ändå där som ett förtäckt hot...
Vi har helt klart utsatts för några tråkiga händelser på senare tid, men det märkliga är, att om vi summerar så har ändå de roliga, LYCKO-händelserna övervägt!
Jag har en hemlig tro som säger att plus och minus i livet alltid måste gå ihop på något vis. Det ska man vara beredd på, och vara ödmjuk inför. Får jag mycket lycka måste jag vara beredd på mycket olycka, det är enkel matematik. Annars kan jag välja lagomlivet därimellan.
Olycksaliglyckokram!
Mina barn tycker synd om mig som fyller år i november, och deras empati grundar sig på att jag berättat att månadersången man lärde sig som barn (och som de fortfarande får lära sig!) satte djupa spår i mig. För att citera slutet på sången så går den så här: "...men oktober och november och december är så GRÅ!" (alla andra månader är ok eller rent av härliga..). Redan i låg ålder fick man alltså veta att de månaderna var hemska och grå. Kanske har vi kommit på roten till svenskarnas höst-vinter-depression denna period!
Detta hektiska, händelserika liv har alltså resulterat i att jag inte har vare sig TID eller LUST att grotta in mig i någon annalkande depression. Det har även resulterat i att jag mött fler olyckor och bedrövelser än vanligt, men ändå klarat dem med humöret i behåll!
Detta tål att reflekteras över en smula. "En olycka kommer sällan ensam" heter det ju, nu tror jag att jag vet varför. Det handlar om att man lever på sådant sätt att man UTSÄTTER sig för fler risker, helt enkelt. Köper och säljer jag hus t ex så utsätter jag mig för en massa obehagliga, kostsamma, arbetsamma utgifter och uppgifter, med risk för OLYCKOR. Har jag ett stressigt liv, med familj och fullt av aktiviteter, utsätter jag mig för OLYCKOR.
Ponera att jag bestämmer mig för att leva ett lågriskliv i stället, jag stänger in mig och agerar sällan, visst, då blir ju risken lägre, men SLUMPEN finns ändå där som ett förtäckt hot...
Vi har helt klart utsatts för några tråkiga händelser på senare tid, men det märkliga är, att om vi summerar så har ändå de roliga, LYCKO-händelserna övervägt!
Jag har en hemlig tro som säger att plus och minus i livet alltid måste gå ihop på något vis. Det ska man vara beredd på, och vara ödmjuk inför. Får jag mycket lycka måste jag vara beredd på mycket olycka, det är enkel matematik. Annars kan jag välja lagomlivet därimellan.
Olycksaliglyckokram!
måndag 19 oktober 2009
Framflyttade förväntningar
Det har varit hemskt att få ta del av budgivningens psykologiska strategier från säljarens perspektiv...
Fram till nu har man ju varit med några gånger på den andra sidan, köparens, och det har varit nervpirrande nog, men inte alls på samma sätt.
Några av de olika psykiska stadierna har varit dessa:
1. Den dagen då budgivningen förväntades komma igång var HEMSK. Fast att jag intalat mig själv att jag inte skulle förvänta mig en massa bud, så blev jag djupt orolig och fick så dåligt självförtroende när de inte direkt började trilla in.
2. LÄTTNAD! När första budet kom. Någon VILL köpa vårt hus! Yes!
3. När det fortsatte att vara segt och lite snålt med buden så blev jag plötsligt ännu djupare deprimerad... Det kändes så OVÄRDIGT på något vis... Riktigt B..
4. Plötsligt tar det fart! Buden kommer! Jag känner en sådan LÄTTNAD igen och nu känns det värdigt också. Detta kan jag leva med och vara NÖJD.
5. När det sedan plötsligt börjar stiga upp på de nivåerna jag inte vågade drömma om, då blir det nästan OVERKLIGT... Jag är så GLAD!
6. Plötsligt börjar jag bli GIRIG, inser jag... jag går och räknar och TÄVLAR nästan... Jag inser att jag nästan glömt hur glad och lättad jag är. Det är märkligt hur snabbt man slutar vara ödmjuk och tacksam om chansen ges... Så, jag besinnar mig och försöker återta känslan av GLÄDJE och LÄTTNAD.
7. Det lyckas! För övrigt verkar det hela vara klart nu, och jag inser att det är det enda jag verkligen vill just nu egentligen! Jag väntar med den riktigt sköna känslan tills allt är på papper! LÄNGTAR!
Oerhört lättad och lycklig KRAM!
Fram till nu har man ju varit med några gånger på den andra sidan, köparens, och det har varit nervpirrande nog, men inte alls på samma sätt.
Några av de olika psykiska stadierna har varit dessa:
1. Den dagen då budgivningen förväntades komma igång var HEMSK. Fast att jag intalat mig själv att jag inte skulle förvänta mig en massa bud, så blev jag djupt orolig och fick så dåligt självförtroende när de inte direkt började trilla in.
2. LÄTTNAD! När första budet kom. Någon VILL köpa vårt hus! Yes!
3. När det fortsatte att vara segt och lite snålt med buden så blev jag plötsligt ännu djupare deprimerad... Det kändes så OVÄRDIGT på något vis... Riktigt B..
4. Plötsligt tar det fart! Buden kommer! Jag känner en sådan LÄTTNAD igen och nu känns det värdigt också. Detta kan jag leva med och vara NÖJD.
5. När det sedan plötsligt börjar stiga upp på de nivåerna jag inte vågade drömma om, då blir det nästan OVERKLIGT... Jag är så GLAD!
6. Plötsligt börjar jag bli GIRIG, inser jag... jag går och räknar och TÄVLAR nästan... Jag inser att jag nästan glömt hur glad och lättad jag är. Det är märkligt hur snabbt man slutar vara ödmjuk och tacksam om chansen ges... Så, jag besinnar mig och försöker återta känslan av GLÄDJE och LÄTTNAD.
7. Det lyckas! För övrigt verkar det hela vara klart nu, och jag inser att det är det enda jag verkligen vill just nu egentligen! Jag väntar med den riktigt sköna känslan tills allt är på papper! LÄNGTAR!
Oerhört lättad och lycklig KRAM!
tisdag 13 oktober 2009
Svartsjukt bevakande älskare...
Det var en så otroligt märklig situation som jag var med om idag. Jag vet inte om jag kan beskriva den rättvist faktiskt.
Det var det andra visningstillfället i kväll på vårt hus, det första hade vi i lördags. På det andra är det tydligen brukligt att säljaren är med, så att intresserade kan ställa frågor etc.
I lördags var det otroligt stressigt innan vi hann få i ordning på allt, plocka undan och städa, vi var i upplösningstillstånd helt enkelt. Särskilt som jobbveckan hade varit tuff och lördagen bjöd på aktiviteter som krävde att vi skjutsade till kalas och att mannen, som är ledare för sonens fotboll, var borta hela morgonen och förmiddagen.
Där stod jag, svettig, stressad och bokstavligen med moppen i hand, när mäklaren ringde på och det var dags. Jag kände INTE att allt var klart... Det gick dock bra och många kom :-)
Men i kväll, efter att vi hunnit fixa lite till i helgen, då kände jag mig plötsligt så där KLAR, som jag sällan (eller ALDRIG?!) känner mig... Jag stod där lite villrådigt, med ljuständaren i handen, och tittade på mitt välstädade, undanplockade och uppiffade hem. Där var rena ytor, ljus, frukt, godis och blommor, och jag tänkte VARFÖR? Varför har vi inte haft det så här förut?
Det är som de kloke säger, det är i DETALJERNA det sitter, och nu förstår t o m mannen detta!
Den otroligt märkliga situationen uppstod dock när alla familjer, som var intresserade, kom till vårt hus och jag var där (det var återigen många faktiskt...!)! Jag försökte både vara välkomnande och öppen, men framför allt osynlig! Som en kameleont försökte jag ändra färg efter väggarna. Då och då sökte någon upp mig för att fråga något, då ställde jag om till synlig skärpa igen. Jag vet inte hur jag kände egentligen... som en blandning av en hallick och hora antagligen...
Framför allt förstod jag hur mycket jag älskar vårt hus. Det är absurt att någon annan ska inta det, det är ju min baby!!! Som en svartsjukt bevakande älskare stod jag där och tryckte och försökte att både höra och inte höra vad som sas om mitt älskade lilla hus.
Jag vill bara att detta ska vara över och att vi ska tycka att det hela har varit värt det! Det längtar jag efter nu!
Sedan ska jag förhoppningsvis kunna byta fokus och blicka framåt igen!
TRÖTT KRAM!!!
Det var det andra visningstillfället i kväll på vårt hus, det första hade vi i lördags. På det andra är det tydligen brukligt att säljaren är med, så att intresserade kan ställa frågor etc.
I lördags var det otroligt stressigt innan vi hann få i ordning på allt, plocka undan och städa, vi var i upplösningstillstånd helt enkelt. Särskilt som jobbveckan hade varit tuff och lördagen bjöd på aktiviteter som krävde att vi skjutsade till kalas och att mannen, som är ledare för sonens fotboll, var borta hela morgonen och förmiddagen.
Där stod jag, svettig, stressad och bokstavligen med moppen i hand, när mäklaren ringde på och det var dags. Jag kände INTE att allt var klart... Det gick dock bra och många kom :-)
Men i kväll, efter att vi hunnit fixa lite till i helgen, då kände jag mig plötsligt så där KLAR, som jag sällan (eller ALDRIG?!) känner mig... Jag stod där lite villrådigt, med ljuständaren i handen, och tittade på mitt välstädade, undanplockade och uppiffade hem. Där var rena ytor, ljus, frukt, godis och blommor, och jag tänkte VARFÖR? Varför har vi inte haft det så här förut?
Det är som de kloke säger, det är i DETALJERNA det sitter, och nu förstår t o m mannen detta!
Den otroligt märkliga situationen uppstod dock när alla familjer, som var intresserade, kom till vårt hus och jag var där (det var återigen många faktiskt...!)! Jag försökte både vara välkomnande och öppen, men framför allt osynlig! Som en kameleont försökte jag ändra färg efter väggarna. Då och då sökte någon upp mig för att fråga något, då ställde jag om till synlig skärpa igen. Jag vet inte hur jag kände egentligen... som en blandning av en hallick och hora antagligen...
Framför allt förstod jag hur mycket jag älskar vårt hus. Det är absurt att någon annan ska inta det, det är ju min baby!!! Som en svartsjukt bevakande älskare stod jag där och tryckte och försökte att både höra och inte höra vad som sas om mitt älskade lilla hus.
Jag vill bara att detta ska vara över och att vi ska tycka att det hela har varit värt det! Det längtar jag efter nu!
Sedan ska jag förhoppningsvis kunna byta fokus och blicka framåt igen!
TRÖTT KRAM!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
Efter en helt hysteriskt jobbig och stressig vecka är jag nu tillbaka här. Återigen inser jag att jag måste försöka tänka om lite och kanske... -
Jag tvekar. Jag stegrar mig inför hindret som en skygg häst. Vill knappt säga vad jag tänker på. Vart har den alltid så entusiastiskt disk...
-
Egentligen hade jag INTE tänkt skriva något nu. Jag SKA inte skriva när jag är ledsen och orolig, hade jag ju bestämt. Så, nu är mamma inlag...