Kris

En hel vecka sedan jag skrev. Veckan har verkligen inte varit en av de bättre i mitt liv. Så som jag mått denna vecka måste vara ett tecken på att jag befinner mig i KRIS.

Jag kommer ihåg kursen Kris och utveckling, inom pedagogiken, som jag läste i tidernas begynnelse, första terminen på lärarlinjen i Stockholm. Det var en sådan där kurs som gav den unga Josephine en riktig aha-upplevelse. Just den där insikten om att man måste gå igenom en kris för att verkligen kunna utvecklas som människa, att det faktiskt finns en mening med att må dåligt. Det är bara det att man tyvärr inte har någon riktig insikt i sin krissituation förrän den börjar bli hanterad och man kan se tillbaka.

Det är därför man behöver hjälp och stöd i någon form, för att kunna ta sig igenom krisen och kunna komma ut på andra sidan som en starkare, utvecklad människa.

Ända sedan jag läste den där kursen har jag vid varje kristillfälle försökt intala mig själv att: "jag välkomnar dig kris, du kommer att göra mig till en ännu mer komplex och utvecklad människa, tack!", men på sistone har det varit svårare än någonsin att göra det. Jag som alltid brukar säga att jag inte ångrar någonting, att alla mina erferenheter ju gör mig till mig, att både de bra och de dåliga måste få vara med.

Varför börjar jag tvivla nu då? Jag antar att det beror på att jag ännu inte kommit ut på andra sidan, jag är mitt i stormens öga fortfarande, trots min verbala förmåga att hantera kriser, så har inte kroppen och psyket hängt med i samma takt.

Men jag är också orolig för att jag nått den gränsen där jag inte vill utvecklas mer. Jag känner "weltschmerz", vill inte lära mig mer om sorg, sjukdom, oro och elände.

Jag vill bara bli en sorglös, glad skit igen. En sådan som sjunger med högt i bilen och kastar huvudet bakåt och skrikskrattar. Tack.

Kram till alla hjälpsamma stöttare

Nattvak

Ni vet att man brukar säga att djuren alltid känner på sig när det ska ske något omvälvande, och då beter sig oroligt eller söker skydd.

Igår kväll var det inte katten som kände på sig något utan jag. Jag ville inte gå och lägga mig utan tittade på en film till sent, ovanligt för mig. Kunde inte sova och låg och vred mig. Tankarna malde. Klockan går. Då vaknar sonen och är ledsen. Försöker efter detta sova i soffan och läsa mig trött en stund. Klockan går. Då ringer telefonen. Det är mamma från sjukhuset. Jag får ringa till avdelningen och be sköterskan ta hand om mamma. Försöker lägga mig i soffan igen men nu är det OMÖJLIGT att sova. Gråter en skvätt för allt är så klart och hemskt på natten.

Nu är det fredag och helgen väntar med fullt schema på att få ta mig i sin famn. Välkommen!

Helgkram från mig!

Aftonbladet eller Expressen?

Först hälsostatus: Mår bättre, fortfarande lite skakigt, men det går åt rätt håll, i alla fall med magen. Thank God.

I dag har barnen haft studiedag och således varit hemma med mig. Eftersom jag är en ansvarsfull person har vi då inte kunnat ha några kompisar till barnen här i dag, utan varit hänvisade till varandra. Det har gått bra! Jag är glad varje stund barnen inte börjar klaga på magsmärtor eller får rännskita (vad lite som behövs för att göra en glad nuförtiden). Just nu är de iväg på skridsko- och konståkningsträning.

För att göra något nyttigt i dag tog jag äntligen tag i telefoni-, data och TV-skiten (ursäkta språket igen). Det är en enda härva av abonnemang hit och dit. Det är alla dessa val man måste ta ställning till hela tiden, och jämt mitt i middagstillagandet när de ringer. Och därtill att jag är så paranoid och tror att de naturligtvis vill lura mig, vilket de oftast också vill.

Telia ringde häromdagen och gav ett erbjudande som jag nu på allvar satte igång att studera. Jag gick noggrant tillväga och räknade först ut vad vi betalar till allt just nu och slog ut det på en månadskostnad. Sedan jämförde jag med deras erbjudande och vad det skulle göra i månaden. Låter enkelt eller? Det var det inte för det var en kolossal massa val som man måste göra och då går det inte att jämföra så lätt, för VAD VILL VI EGENTLIGEN HA? Frågan är vad vi har för behov, vi är rätt asketiska när det gäller teknik hos oss (underdrift säger någon då...).

Lade vid middagen fram de olika alternativen för mannen, som efter en stunds övervägande sätter punkt med orden: "paketlösningar är aldrig bra, det är bättre att sätta ihop det efter sitt eget behov".

"Då har jag lagt ner allt det här slitet på att räkna ut det här i onödan nu alltså!" utbrister jag harmset. "Nej du har varit en god konsument och tagit reda på fakta innan du beslutar dig, nu vet vi att det vi redan har är bra för oss, vi väntar till i höst med att ändra", säger mannen. Det förblir som det är således. Snopet men säkert rätt.

Sådär lätt för beslut har aldrig jag. Vankelmodigt står jag mellan hötapparna som en åsna och tvekar. Kommer ni ihåg (eller ve och fasa ni kanske aldrig har sett...) scenen med Tage Danielsson och Gösta Ekman, där det ska väljas mellan Aftonbladet och Expressen; sådan är jag.

Kram till alla rättbeslutare out there

Tvära kast

Livet bjuder verkligen på tvära kast ibland. En gråtrist januaridag när man motvilligt vaknar och bara ser plikter och tristess farmför sig, kan märkligt nog sluta i att man sitter och gapflabbar så man gråter på kvällen. Vilken tur att det kan vara så va?

Det tråkiga är att man oftast bara vill gå i sina vanliga spår, och därmed se till så att man inte får något merarbete, och då reducerar man ju möjligheten till sådana där tvära kast. Då blir en gråtrist dag endast en gråtrist dag utan möjligheter.

Min gårdag var sjukt stressig och ångestladdad till att börja med. Besöka mor, lugna, prata. Samtal med läkare och vårdplanering tillsammans med biståndshandläggare blandat med att se till så eleverna fick tillsyn och kollegorna fick en kollega som gjorde sitt jobb. Gick inte så bra att få ihop. Suck. Varför kan man inte klona sig i dessa lägen? Och inte nog med det. En mage som sa ifrån. Kallsvett, illamående och svaghet. Ve och fasa, maginfluensa eller?

På kvällens schema stod teater med min klass på Stora teatern. Hur skulle detta gå? Jag stapplade hem och somnade med magkramp och feberfrossa i soffan ett par timmar. Stoppade i mig diverse tabletter och gav mig iväg, beredd på att bita ihop.

Och tänk! Där satt jag några timmar och njöt och skrattade så jag grät vid ett tillfälle! Inte trodde jag att de verkligen skulle lyckats göra något sådant med Ett drömspel av vår käre gamle Strindberg mitt i kris. Jag måste vara ärlig och säga att jag hade oroat mig för att teaterbesöket skulle skrämma bort mina ungdomar från teatern i all framtid, inte kul när min tanke är precis tvärtom, jag vill ju att de ska börja älska att gå på teater!

Dramat slutade dock i moll, som sig bör, annars hade det ju varit en våldtäkt... Men min kväll slutade bra mycket bättre än den började!!!

Kram från den pestsmittade...

Manglat

Idag har jag bl a fått denna tanke i huvudet: "Hur fn tänkte den personen som skapade mangelduken?" Och nästa tanke var naturligtvis: "Det måste varit en man..." Intressant va...?

Jag brukar inte mangla eftersom jag bor i villa och inte införskaffat någon mangel. Men jag minns mina dagar tillsammans med mamma i tvättstugan. Jag minns även alla dagar i tvättstugan, när jag jobbade en himla massa år i hemtjänsten som vårdbiträde.

I dag hjälpte jag min far med diverse, bl a tvätt och sedan manglande. Jag äntrade bävande mangeln och undrade om jag kom ihåg hur man gör. Det gjorde jag mycket väl, det gick som galant :). När jag stod där och matade in lakan så kom jag plötsligt i håg varför jag hatar att mangla lakan. Mangelduken är för kort, lakanen således för långa. Varför är det så? Det fattas ju ca 25 cm. Detta leder till att mangelduken smiter ner i valsen i stället för rakt upp när man tar ut lakanet. Högst irriterande och det stör mitt sinne för ordning.

Ja, ja, ett I-landsproblem såklart, som det brukar sägas. Sådana är ändå rätt sköna, tycker jag.

För övrigt sover jag gott i omanglade lakan vanligtvis, man ska inte bli bortskämd här i livet.

OMANGLAD PUSS

Väntan

Ett meddelande från mig. Kort denna gång (ingen trodde på det dock....) Mamma opererades äntligen i natt, eller snarare tidigt i morse. Det är konstigt att man kan gå och vänta och längta efter något så otäckt som en sådan operation, men alternativet var ju helt hopplöst.

Denna VÄNTAN på att något ska göras, har varit som att leva i limbo. Det är så det måste vara i helvetet, en plats där man väntar på något utan att ha makt att påverka händelseförloppet på något vis. Ja, det finns ju fantastisk litteratur som försöker beskriva fenomenet, ta t ex I väntan på Godot... Eller Processen... Hm, det var kanske en underlig koppling... Men jag vet inte hur min hjärna fungerar just nu. Denna VÄNTAN har gjort mig alldeles mosig.

Den som väntar på något gott... är ju ett uttryck som försöker lugna den väntandes sinne, men det kan ju bara fungera om man är säker på att det man väntar på infrias. Väntan som innefattar oron för att det, trots det tappra väntandet, går åt helvete, den är bara TORTYR.

Jag avslutar med att med stor lättnad berätta att det gick bra. Hur bra kommer tiden att få utvisa. Det är bara att vänta och se...

Stor kram

Nolltolerans

Idag är jag nego och upp och ner. Undrar när man ska kunna bli glad och sorglös igen, om man nu någonsin varit det... Lite glad och mindre bekymrad i alla fall, tack så mycket.

På jobbet blev jag så förbannad på några elever som höll på och mobbade en annan elev så jag kände att jag höll på att göra något riktigt ogenomtänkt. Som tur var besinnade jag mig och höll mig till PLANEN för sådana händelser. Fast kanske borde jag blivit så där förbannad och visat dem det, men jag orkade inte idag. Ska man bli förbannad så det har någon effekt måste man verkligen gå in för det, annars blir man bara komisk och förstör det hela.

Jag HATAR när folk mobbar och kränker andra människor.

Jag vet att de antagligen har tusen och inga bakomliggande skäl till att de beter sig så, men jag har verkligen NOLLTOLERANS.

Själv har jag jobbat med detta problem som ett specialintresse i hela mitt yrkesverksamma liv. Det är så viktigt att alla reagerar mot sådant beteende och kommer ihåg individens RÄTT till en trygg och bra arbetsmiljö. Men jag är bara så rädd för att man en dag blir sådär trött att man inte orkar. Att man bara blundar. Då är det dags att byta yrke, direkt.


Kram till alla er som orkar bry sig!

Underbara bröder

Ibland går man omkring och har inte en tanke på hur lyckligt lottad man är. När man plötsligt får en sådan där blixt från klar himmel och inser, då blir det ett sådant där moment som det talats om.

Jag har nämligen tre underbara bröder. Tänk om jag inte haft dem. Genom livet har vi prövats många gånger, som man gör när man tillhör en familj. Varje gång har jag gått ur detta med en känsla av tacksamhet och lycka över att just de är mina bröder.

Vi är helt vanliga människor med fel och brister lite här och var, men det som är så skönt med oss syskon, är att vi fungerar så otroligt bra ihop. Vi är som en organism; när den ena delen inte räcker till reparerar de andra.

Den känsla man känner när man har sådana bröder, är obeskrivlig. Det handlar om trygghet och tillit. Jag vet att de ställer upp, gör vad de kan och förstår och respekterar mig och vad jag gör, precis som jag försöker göra för dem. Vi hjälper varandra. Har alltid gjort.

Jag känner ödmjukhet inför att stora kriser i familjer kan orsaka bråk och osämja mellan syskon, det kan hända alla, även oss. Men jag hoppas och tror att vi kommer att vara de som klarar det tillsammans.

Love you!

Hopp och förtvivlan

En riktigt fullspäckad dag med tonåringar tillbaka från långledighet, det är bra medicin mot tunga tankar. På jobbet bara måste man vara fokuserad på just jobbet. Idag kändes det faktiskt välkommet att möta dem och få vara med dem. Kände mig starkare och hoppfullare, kunde t o m skoja och INTE TÄNKA på mamma små stunder (eller i alla fall nästan...).

Jag VET att så måste det vara. Mitt liv måste ju fortgå på något vis trots att min mors och min fars liv just nu ligger i spillror. Men det känns absurt och som om man är fast i en mardröm.

Och detta pendlande mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Plötsligt verkar det bättre, andra dagen är det sämre. Kommer man att bli bättre på att klara av dessa kast? Jag hoppas det, fast det antagligen innebär att jag måste bli mer hårdhudad...

Puss och kram och TACK för värmande ord och tankar till mig

Mamma, älskade mamma...

Nu har jag kommit till den känslan då jag funderar på om jag ska blogga mer eller sluta helt med det.

Jag är en person som har alla känslor utanpå, det vet jag eftersom många berättat det för mig många gånger. Jag kan aldrig dölja en stark känsla som jag har, alla som möter mig (och känner mig) vet direkt att det är något som jag tänker på eller känner. Är man som en öppen bok leder det till att man tvingas prata och prata om det man känner, och jag tror att det oftast är bra, i alla fall för mig.

Så, nu kan jag inte skriva ett inlägg här utan att berätta vad det är som fyller mina tankar. Men jag tvekar. Kan jag skriva om något så personligt? Är det sådant jag ska skriva om i min blogg? Jag är inte helt säker... Men jag gör det ändå...

Mamma, älskade mamma! Hon har svävat mellan liv och död i en vecka nu. Det går inte att beskriva hur fruktansvärt jobbigt det är att behöva se sin mor ligga i sjukhussängen, kopplad till slangar och maskiner, helt oigenkännlig. Ikväll, äntligen, kände jag igen henne lite igen, nu har det nog vänt, det tror jag verkligen.

Alla känslor som jag har gått igenom den här veckan har tröttat ut mig ända in i märgen. Ovissheten är det värsta. Nu är rädslan och tanken på framtiden med i den ovissheten. I rädslan ligger nu en verklig insikt om hur skört livet är. Hur snabbt allt kan vara annorlunda.

Det spelar ingen som helst roll att man kanske borde förstå att så här kan det bli när ens föräldrar blir äldre, det hjälper faktiskt inte det minsta, tyvärr. Man ser inte mer praktiskt och förnuftigt på det ändå (fast man tvingas säga och låtsas att man gör det). Man är fortfarande deras barn. Hon är min mamma. Så här ska det inte vara!

Nu har jag fått ur mig någon liten tanke av alla de oräkneliga jag har, men det får räcka för just nu.

Krama din mamma och pappa idag, det är mitt tips...