Tvära kast

Livet bjuder verkligen på tvära kast ibland. En gråtrist januaridag när man motvilligt vaknar och bara ser plikter och tristess farmför sig, kan märkligt nog sluta i att man sitter och gapflabbar så man gråter på kvällen. Vilken tur att det kan vara så va?

Det tråkiga är att man oftast bara vill gå i sina vanliga spår, och därmed se till så att man inte får något merarbete, och då reducerar man ju möjligheten till sådana där tvära kast. Då blir en gråtrist dag endast en gråtrist dag utan möjligheter.

Min gårdag var sjukt stressig och ångestladdad till att börja med. Besöka mor, lugna, prata. Samtal med läkare och vårdplanering tillsammans med biståndshandläggare blandat med att se till så eleverna fick tillsyn och kollegorna fick en kollega som gjorde sitt jobb. Gick inte så bra att få ihop. Suck. Varför kan man inte klona sig i dessa lägen? Och inte nog med det. En mage som sa ifrån. Kallsvett, illamående och svaghet. Ve och fasa, maginfluensa eller?

På kvällens schema stod teater med min klass på Stora teatern. Hur skulle detta gå? Jag stapplade hem och somnade med magkramp och feberfrossa i soffan ett par timmar. Stoppade i mig diverse tabletter och gav mig iväg, beredd på att bita ihop.

Och tänk! Där satt jag några timmar och njöt och skrattade så jag grät vid ett tillfälle! Inte trodde jag att de verkligen skulle lyckats göra något sådant med Ett drömspel av vår käre gamle Strindberg mitt i kris. Jag måste vara ärlig och säga att jag hade oroat mig för att teaterbesöket skulle skrämma bort mina ungdomar från teatern i all framtid, inte kul när min tanke är precis tvärtom, jag vill ju att de ska börja älska att gå på teater!

Dramat slutade dock i moll, som sig bör, annars hade det ju varit en våldtäkt... Men min kväll slutade bra mycket bättre än den började!!!

Kram från den pestsmittade...