Mamma, älskade mamma...

Nu har jag kommit till den känslan då jag funderar på om jag ska blogga mer eller sluta helt med det.

Jag är en person som har alla känslor utanpå, det vet jag eftersom många berättat det för mig många gånger. Jag kan aldrig dölja en stark känsla som jag har, alla som möter mig (och känner mig) vet direkt att det är något som jag tänker på eller känner. Är man som en öppen bok leder det till att man tvingas prata och prata om det man känner, och jag tror att det oftast är bra, i alla fall för mig.

Så, nu kan jag inte skriva ett inlägg här utan att berätta vad det är som fyller mina tankar. Men jag tvekar. Kan jag skriva om något så personligt? Är det sådant jag ska skriva om i min blogg? Jag är inte helt säker... Men jag gör det ändå...

Mamma, älskade mamma! Hon har svävat mellan liv och död i en vecka nu. Det går inte att beskriva hur fruktansvärt jobbigt det är att behöva se sin mor ligga i sjukhussängen, kopplad till slangar och maskiner, helt oigenkännlig. Ikväll, äntligen, kände jag igen henne lite igen, nu har det nog vänt, det tror jag verkligen.

Alla känslor som jag har gått igenom den här veckan har tröttat ut mig ända in i märgen. Ovissheten är det värsta. Nu är rädslan och tanken på framtiden med i den ovissheten. I rädslan ligger nu en verklig insikt om hur skört livet är. Hur snabbt allt kan vara annorlunda.

Det spelar ingen som helst roll att man kanske borde förstå att så här kan det bli när ens föräldrar blir äldre, det hjälper faktiskt inte det minsta, tyvärr. Man ser inte mer praktiskt och förnuftigt på det ändå (fast man tvingas säga och låtsas att man gör det). Man är fortfarande deras barn. Hon är min mamma. Så här ska det inte vara!

Nu har jag fått ur mig någon liten tanke av alla de oräkneliga jag har, men det får räcka för just nu.

Krama din mamma och pappa idag, det är mitt tips...