Kris

En hel vecka sedan jag skrev. Veckan har verkligen inte varit en av de bättre i mitt liv. Så som jag mått denna vecka måste vara ett tecken på att jag befinner mig i KRIS.

Jag kommer ihåg kursen Kris och utveckling, inom pedagogiken, som jag läste i tidernas begynnelse, första terminen på lärarlinjen i Stockholm. Det var en sådan där kurs som gav den unga Josephine en riktig aha-upplevelse. Just den där insikten om att man måste gå igenom en kris för att verkligen kunna utvecklas som människa, att det faktiskt finns en mening med att må dåligt. Det är bara det att man tyvärr inte har någon riktig insikt i sin krissituation förrän den börjar bli hanterad och man kan se tillbaka.

Det är därför man behöver hjälp och stöd i någon form, för att kunna ta sig igenom krisen och kunna komma ut på andra sidan som en starkare, utvecklad människa.

Ända sedan jag läste den där kursen har jag vid varje kristillfälle försökt intala mig själv att: "jag välkomnar dig kris, du kommer att göra mig till en ännu mer komplex och utvecklad människa, tack!", men på sistone har det varit svårare än någonsin att göra det. Jag som alltid brukar säga att jag inte ångrar någonting, att alla mina erferenheter ju gör mig till mig, att både de bra och de dåliga måste få vara med.

Varför börjar jag tvivla nu då? Jag antar att det beror på att jag ännu inte kommit ut på andra sidan, jag är mitt i stormens öga fortfarande, trots min verbala förmåga att hantera kriser, så har inte kroppen och psyket hängt med i samma takt.

Men jag är också orolig för att jag nått den gränsen där jag inte vill utvecklas mer. Jag känner "weltschmerz", vill inte lära mig mer om sorg, sjukdom, oro och elände.

Jag vill bara bli en sorglös, glad skit igen. En sådan som sjunger med högt i bilen och kastar huvudet bakåt och skrikskrattar. Tack.

Kram till alla hjälpsamma stöttare