Fotboll, sol och omtanke

Söndagen startar med att alarmet ljuder hiskeligt tidigt och att min man studsar upp genast. Hm, det finns bara två saker som kan få min man att studsa upp på det där sättet; antingen ska vi ut på resa eller så har sonen fotboll.

Det är det senare.

Jag slöt upp vid fotbollscupen någon timme senare, och där var vi parkerade hela dagen sedan. Som tur var så var dagen underbart solig och skön, så det var inga problem att sitta på en filt med de andra föräldrarna och småprata. Fast småpratandet höll vi inte på med under matcherna kan jag lova, det är så skönt att jag inte är ensam om att vara en sådan där "hejande-peppande-klappande" förälder, jag smälter bra in i det här sällskapet! Just for the records; jag klappar ordentligt åt alla barns fina bedrifter, inte bara vårt lags barn.

Fast jag var allt bra stolt över min egen lilla Messi... Det går ju inte att förneka... För att nämna något så satte han exempelvis en frispark rakt i krysset... =D

Ja, solen sken, men det hade varit bättre om jag suttit på ledarbänken, som min man, för det var i den riktningen solen sken... vi hade solen i ryggen hela dagen, och när det väl vände så gick den i moln... Så, jag är lika blek om nosen som förut, medan mannen bättrat på sin bränna ännu mer. Hm, hoppas inte det här med att solen inte riktigt vill skina på mig i år är något bestående...

Längtar så efter riktig värme och sol.

Så i väg till min Mor. Bröderna och familjerna kom samtidigt och mamma hade fixat så fint med fika. Jag blir så glad när jag ser att hon orkar hålla på traditionerna, de har alltid varit så viktiga för henne.

Ja, just det jag är ju också Mor ja. Sonen ropade, med en lite busig blick, på mig, när han och en kompis satt och fikade mellan ett par matcher; "mamma, kom ett tag!" "ja, vad är det? sa jag lite nyfiket. "Här får du en morsdagspresent!" deklarerade han och slängde åt mig skräpet efter en festis.

Nej, vi har väl inte riktigt anammat några traditioner vad gäller Mors dag i vår egen lilla familj ännu, jag är lite dubbel inför det där. När barnen är små är det ju verkligen inte barnen som håller på och ordnar och fixar med ev present eller så, jo på dagis, då hjälpte fröknarna till, men annars är det ju partnern som måste fixa. Som om det inte räckte med alla födelsedagar och allt. Men å andra sidan behövs ju ingen present, bara en liten extra omtanke kanske och en kram, och det fick jag senare på kvällen.

Men, så börjar en massa mammor man känner återberätta sina små morsdagshistorier, och då blir jag plötsligt orolig. Oj, är det deras barn som är så omtänksamma!? Varför gör inte mina barn sådant där? Ve och fasa har jag skämt bort dem!? Oj, oj, jag måste nog börja lära dem att visa mer uppskattning i livet, lära dem att inte ta allt för givet. Tankarna snurrar oroligt. Men sedan lugnar jag mig och inser att detta handlar om en påhittad kommersiell dag, herregud mina barn visar mig kärlek varje dag. På sitt sätt.

Riktigt, riktigt trött var jag i alla fall efter denna dag. Somnade mitt i ett tv-program.




FotbollshejandeKRAM

Lyckopiller

Det är så skönt att känna sig frisk igen! Nu måste jag bara försöka komma igång med träningen igen, kanske en löprunda i morgon? Fotbollsmatch på onsdag, så jag har nog inget val.

Gårdagen var ett riktigt lyckopiller! När man har sådana dagar inser man hur viktiga de är! Plötsligt känns allt så lätt i mitt bröst, hakuna matata, som vi sjöng tillsammans med våra nyfunna kenyanska vänner som var på besök hos oss i vårt arbetslag igår.

De var elva stycken, ledare, barn och ungdomar. En del kom ifrån Nairobi och barnen kom ifrån ett barnhem, som en av mina kollegor i arbetslaget har varit med och byggt! Under en tidigare dagsverkesdag samlades det in pengar till barnhemmet, och de överräcktes, i form av en stor "check", av eleverna under avslutningen av dagen. Dagen bestod av stationer, som kenyanerna ledde, där vi fick lära oss sjunga swahili, spela trummor och dansa. Under avslutningen dansade vi och sjöng alla tillsammans, magiskt! De bjöd också på uppvisning och ett överraskande akrobatiknummer, som helt fick oss att tappa andan av förvåning, de var så skickliga!

Det som var så underbart att se, var våra elever i samspel med varandra och kenyanerna. Jag blir varm i hjärtat. De tyckte det var så roligt, och de bjöd verkligen på sig själva. Nu har de plötsligt fått en sådan förståelse för hur man faktiskt KAN hjälpa till. Att man kan göra NÅGOT för andra barn som har det svårt.

Om jag ska vara ärlig så lärde JAG mig detta också.

Det viktigaste vi har att lära ut till våra barn är empati. Det är min fasta åsikt.

Nu till en egogrej. Det var så fruktansvärt kul att dansa afrikansk dans! Det var en ögonblicklig förälskelse! Jag blev så barnsligt glad när den kenyanska dansläraren kom fram till mig i slutet av dagen och gav mig komplimanger för min dans, hon sa att jag hade talang för det! Inte är det ofta man får komplimanger här i livet, jag tänker suga på den karamellen länge.

Jag blir så lycklig av att dansa, jag vet ju det. Det ger mig en sådan lyckoendorfinkick! Jag måste helt enkelt börja på dans, gärna afrikansk dans! Jag tror det skulle vara välgörande för mig, precis som fotbollen och innebandyn är det. Någon som vill hänga på?!

Kvällen toppades av en helt superhärlig personalfest! Gångavstånd hade jag också! =D Festkommittén hade ordnat så bra med allt; maten var supergod, min favo med grekisk buffé! De hade god fördrinksbål och mingeltipspromenad (inomhus) där man skulle gissa klassiska filmcitat, översatta till svenska, var de också, hehe, riktigt kul. Vann INTE.

Annars var kvällen precis så där som jag vill ha den, alla pratade, det sjöngs och spelades lite, det var så skön avslappnad stämning. Men det krävs en del jobb innan för att en fest ska bli så lyckad, och om jag förstått det hela rätt tänker nu den eminenta festkommittén tacka för sig, snyft =(. Det är väl bara att börja kavla upp ärmarna själv nu då...

Lyckokram!

Det är en konstig maj vi har i år

Jobbat i dag, fast på halvfart. Jag fattar inte vad det är med mig, jag är så trött och energilös, och värst av allt är att jag har så ont i bröstet, som ett tryck som känns mer eller mindre. Jag har lite fler krämpor, men orkar inte ens prata om dem nu. Det är ju bara sååå triiist med sådant.

Jag antar att mitt virus inte är borta , helt enkelt. Men sjuk länge kan man ju aldrig tillåta sig att vara, impossible.

Blev inget blodomlopp i kväll i alla fall. Skjutsade till sonens fotbollsträning i stället och tittade glåmigt på den regngråa himlen. Varför börjar det regna varje dag när jobbet tar slut, undrar jag? Solen skiner retsamt och det ser så underbart ut när man jobbar, och sedan bara poff kommer det grå och regnet i samma stund man sticker ut näsan.

Det är en konstig maj vi har i år.

Och så undrar jag faktiskt ärligt och rent varför vi ska plåga oss och barnen i ett par veckor till i skolan. Ingen av oss vill just nu. Jo, JAG skulle vilja om bara de ville lite mer. Tror jag.

Jo, JAG vill, för jag vet hur mycket de har kvar att lära sig. Men MOTIVATIONEN styr ju allt. Deras motivation ligger just nu i att leka och umgås bara. Kan vi inte bara göra som de vill och ha fritidsgård från och med nu? Nej, förlåt min cynism, den är inte klädsam.

Tyvärr blir det så att om man själv är låg och omotiverad så blir det än svårare att få eleverna motiverade. That´s a simple fact.

Det finns ett problem och det är detta: ponera att vi skulle sluta NU i stället, vad skulle resultatet bli då? Svaret är att då skulle eleverna lagt av för två veckor sedan! De verkar vara inprogrammerade till att sluta bry sig ca två veckor innan de slutar, spelar ingen roll när själva slutandedatumet ligger alltså.

Nu ska jag sluta i positiv anda, som sig bör! I går var vi och tittade på dotterns musikteater i skolan med tillhörande vårfest. Jag var helt förstummad, så imponerad var jag. De spelade upp historien om Gustav Vasas tid, med mycket sång och små scener ur historien. Det var otroliga textmassor de hade lärt sig utantill! ALLA var med och ALLA var så BRA! Än en gång undrar jag hur de gör!? De är så duktiga på den här skolan med teater, jag blir varm i hjärtat. Och fullsatt med föräldrar och mor- och farföräldrar var det. Det är så här det ska vara i slutet på en termin.

Och mina föräldrar kom även denna kväll och det gick bra med mamma! =)

I morgon ska vi ha temadag i vårt arbetslag med kenyaner på besök, det ska bli så spännande! Så, lite geist och hopp finns allt kvar i våra skoltrötta kroppar!

LitetröttmenändåhoppfullKRAM

Darling

Börjar må bättre! Håller tummarna nu för att det är så också. Det är rätt stor skillnad på att vara hemma och ta det lugnt, och att vara på jobbet där allt går i 100.

Såg en så bra film häromkvällen; Darling. Den var så bra gjord och den fick mig att tänka på en del saker.

I korthet handlade filmen om två huvudpersoner, vilkas vägar man aldrig kunde tänka sig skulle korsas. En blasé överklasstjej på Östermalm och en nyskild, nysparkad 60+ man som måste sälja sitt fina hus till underpris. Hans liv rutschar snabbt neråt, förnedring efter förnedring får han utstå. Men, den fina, bortskämda flickan får snart se sitt liv rutscha samma väg neråt. När vägen neråt börjat är den skoningslös. Ingen vill kännas vid en looser i deras världar, som visat sig vara lika ytliga. De möts och lär känna varandra, två sjunkande skepp som hjälps åt att komma upp till ytan. Äntligen börjar hon KÄNNA något. Men när hon väl börjat klättringen uppför igen är frågan den om hon vågar stå kvar vid hans sida, eller ska den stora förnekelsen ta vid?

En sak som fastnade i mig var mannens relation till sin dotter. Han ringde och ringde, undrade om han kanske kunde få komma och hälsa på henne och barnbarnen. Men, hon hade aldrig tid, hon var så upptagen så. Eftersom mannen var en sådan man som var alldeles för snäll och timid, så ifrågasatte han inte det hela. Han förstod. "Ja, de har ju så mycket med barnen och allt, och jag blir ju mest i vägen, så de blir irriterade på mig", säger han förklarande. Vid ett tillfälle nuddar han dock kärnans problem, när han säger: "det kanske beror på skilsmässan och så, hennes mor och hon har ju liksom alltid hållit ihop. Ja, jag har nog känt mig väldigt utanför...".

Allt detta slog mig i magen som en boxhandske. Det är så sorgligt så jag inte står ut. Det är ju inte bara något i en film det här, det är så det är.

Barnen som lever sina egna liv, så upptagna att de inte ens kan träffa sina föräldrar 40 minuter bort. Den äldre generationen som bara skuffas undan och blir till besvär efter ett helt liv av arbete och uppoffringar.

Och så detta med papporna som hålls utanför. Det händer fortfarande, här och nu.

Oj, det blev nästan lite av en recension det här, så bara för det slutar jag innan den är fullbordad.

På tal om föräldrar så var jag så lycklig i går över att min mor och far kunde vara med och titta på sonens teaterföreställning! Mamma orkade och det gick så bra, fast det var rätt stojigt med alla småsyskon som var där, så det var nog tröttande. De planerar att komma i kväll också, på dotterns musikal, vi får se hur hon mår i dag.





DarlingKram

Majsjuka

Mådde alltså sämre i dag i alla fall. Inte så förvånande för mig, min hals är ett ständigt bekymmer, har varit så sedan övre tonåren. Börjar det kännas lite vet jag att det bara går åt ett håll, varenda gång, så säkert som amen i kyrkan.

Jag var ett så kallat öronbarn, hade öroninflammation jämt och ständigt från att jag bara var ett par månader. Fick operera mig flera gånger, sätta in dräneringsrör. När detta problem växte bort ersattes det av halsproblem, med ständiga halsinfektioner. Senaste åren har det faktiskt blivit bättre dock, jag får mest bara öm, svullen hals och lätt feber, det blir sällan någon behandlingsbar infektion (eller så har läkarna blivit mer restriktiva med penicillinet...). Men virus är ju lika j*t som infektion, det är bara det att det inte går att få bra medicin, så det slutar snabbt.

Det är inte särskilt lyckat att vara hemma från jobbet just nu i slutet av maj heller. De sista veckorna innan avslutningen är fullspäckade med dos and musts. Men jag vet vad som kan hända om jag ignorerar min kropps signaler, it´s not worth it, believe me.

Inte nog med att det är mycket i MIN skola, det är så klart mycket nu i BARNENS liv också. I kväll är det bara att proppa i sig ett par tabletter och bege sig till sonens klassuppvisning av teater och vårfest och i morgon är det dotterns tur, när de har musikalteater och vårfest. På torsdag har de sedan vernissage med sina alster, så då får man väl försöka hitta en lösning så man hinner dit innan den är slut.

På torsdag ska man visst springa blodomloppet också. Jag får verkligen hoppas jag är av med mitt virus då.

För att inte tala om vad som händer på fredag, då är det ju den årliga vårpersonalfesten. Den brukar vara riktigt kul, så då vill man ju vara fit for fight igen...

Ja, varför ska man alltid bli sjuk just när det finns som flest chanser till att få kul? Murphy´s lag är det. Ni vet lagen om alltings jävlighet? Att mackan alltid faller med pålägget neråt?

Jag fortsätter att kurera mig med vila och en god bok, så får vi se. He who lives will see.

Kurerande kram

Goda grannar

Underbar dag! Solen skiner och allt. Jag hör sommarljud utanför, fåglar och gräsklippare och den där särskilda försommarlukten tar sig in genom fönstren. I huset bredvid håller hantverkarna på och hamrar och jobbar. Grannkvinnan har sålt huset och nu ska vi få en ny barnfamilj från Stockholm som närmsta grannar, de har visst två små pojkar. Det blir lite annorlunda, antar jag, mot att ha en knäpptyst änka bredvid. Fast inte gör det mig något. Vi är inte direkt tysta vi.

När man har bott i ett gammalt hus på en 1300 kvm stor tomt med en syrénhäck hög som Törnrosas häck runt hela tomten, så har man lagt sig till med en del olater. Icke sedda och icke hörda av någon...

Själv växte man upp i en lägenhet i ett hyreshus där väggarna var som papper. Alla grannljud hördes och mina föräldrar gick alltid omkring och hyssjade åt oss barn. När det var konflikter hemma så skreks det inte, det var sammanpressade läppar kring väsande, muttrande ljud.

Som sagt, vi har lagt oss till med en del ovanor, som t ex att prata med varandra när vi är på olika våningar, eller prata...ropa, eller skrika till varandra. "Vi kanske ska försöka tänka på att gå till varandra, när vi vill säga något" sa jag lite oroligt häromdagen, när jag hört familjen på långt avstånd när jag kom tillbaka från affären. Fönstrena måste av nödvändighet vara öppna just nu, annars kvävs vi. En annan dålig vana jag har är att gå omkring halvklädd eller rent av naken. Ja, kanske inte gå omkring, men om jag duschat eller ska klä om eller så kan jag passera olika rum på vägen. Där vi bor nu har vi det inte insynsskyddat direkt... Familjen förfasar sig över mig och försöker uppfostra mig.

Vi har i alla fall satt upp vår megastudsmatta på vår lilla tomt nu. Så barnen kan studsa och kolla rakt in hos grannen, he he. Fast vi måste nog ordna en häck eller så, mellan våra tomter.


Hoppas i alla fall att det blir trevliga grannar. Kan bli lite jobbigt att dela parhus annars... Jag låg och tänkte på det lite i morse när jag vaknade av hantverkarljuden. Tänk om. Tänk om de är hur jobbiga som helst och börjar bråka om något eller liknande, Grannfejden nästa liksom.

Tyvärr vaknade jag också av en snufsig näsa, halsont och huvudvärk. Håller tummarna för att det inte blir värre utan bättre.

GrannKRAM

Kattälskande sorten

Nu har vi äntligen varit och hälsat på vår katt Filip, som numer är boendes i småland på landet hos en ny familj. Han flyttade dit i november förra året, i alla fall tror jag det var i november. Tiden går fort. När man får veta att sonen är allergisk, så har man ju inte riktigt något val, det är bara att gilla läget; ett liv utan katt.

De nya ägarna, framför allt "matten", är av den där riktigt kattälskande sorten, ni vet sådana som pratar om sin katt som om den vore deras barn. Man blir underhållen vid lunchbordet och anekdoterna är av den arten som påvisar att katten förmodligen är helt otroligt speciell.

Ja, ja, jag vet. Jag vet att jag var likadan när jag hade katt. Det går inte att undvika helt enkelt om man älskar katter. Det är liksom mer ok också, det där att helt skamlöst sitta och skryta om sin katt och berätta om dess beteende, fast helst då för andra kattälskare, de andra får något jagat och stelt i blicken...

Ponera att jag skulle sitta och skryta och prata om mina barn på samma sätt... det är faktiskt inte ett beteende som är socialt accepterat. Om de inte är bebisar och skrytet är av den arten att man berättar att de sover sött och bara kräks en gång om dagen och att bajset har fin form. Det kan vara ok. Fast en del kan bli provocerade av det också och antingen börja berätta skräckhistorier om sina kolikbarn eller berätta solskenshistorier om barn som sovit hela nätter alltid, typ. Och i egen säng.

Nej, katthistorier är fina på så sätt att man kan mötas kring dem utan prestige. Man kan t o m skämta och få en riktigt fin och varm stämning mellan sig, man möts i sin enkla, rena kärlek till katter.

Barnen har faktiskt klarat av det här med att lämna bort katten väldigt bra. Förvånansvärt bra, tyckte jag i början. Men i veckan, när jag fått ett nytt litet mms på Filip av hans matte, blev de plötsligt så sugna på att få träffa honom. Ända sedan dess har de letat fram bilder och suttit och pratat minnen. Fast de har gjort det på ett glatt sätt, inte att de varit ledsna eller så. Jag tror att de behövt den här tiden på sig för att klara av att komma över saknaden, nu kan de träffa honom igen, på små besök, och så är de nöjda med det (jag måste säga att jag var chockad över hur mycket hår han fällde, har jag stått ut med det där!?).

Sedan vi kom hem nu i dag är vi riktigt söndagssega kan jag meddela (inget vettigt blir gjort alls). Den här helgen har sugit musten ur mig känner jag. Tänk att man kan bli lika trött av att ha ledigt och kul, som av att jobba och inte ha kul.

FiliplängtandeKRAM

Blogglovers

Efter en helt hysteriskt jobbig och stressig vecka är jag nu tillbaka här. Återigen inser jag att jag måste försöka tänka om lite och kanske skriva lite kortare och mindre genomtänkta inlägg här, om jag någonsin ska kunna skriva mer kontinuerligt, vilket jag ju egentligen vill!

Inspirerande till tusen var det i alla fall att gå på sk bloggmiddag i går kväll! Vad är nu det då!? Jo, en bloggare, vid namn Anna Drott, vars blogg jag följer, hade dragit ihop ett gäng, med den gemensamma nämnaren att de läser hennes blogg, på en middag på Riva. Alla bloggade också friskt, fast jag kände mig lite som fuskaren i sällskapet... För det första har jag inte bloggat så länge, och för det andra skriver jag inte så ofta... För det tredje, skulle jag kunna lägga till, så lägger jag inte upp så mycket bilder precis, och aldrig privata bilder, vilket jag kanske skulle börja med...? Det blir väldigt mycket roligare att läsa en blogg då. Saken är den att jag är så feg med sådant där som bilder (och så har jag ingen kamera...)...

En fjärde punkt på min bloggsjälvkritiska lista är just att jag nog skriver alldeles för långa inlägg. Det var lite kul när Anna gick igenom allas olika bloggar och gjorde en snabbrecension, refreshing! Alldeles sant som det var sagt, så sa Anna just att min blogg bör man ha lite tid för att läsa...

Fast å andra sidan, som jag sa i går, jag började blogga och skriva i ett absolut egosyfte; det är som en dagbok för mig, bloggen. En dagbok där jag försöker hålla igång mitt skrivande, man skriver inte så mycket annars nu för tiden, och det behöver man som svensklärare, tycker jag. Sedan har det blivit som en bonus, (verkligen, verkligen en bonus!) att min familj och nära vänner och kollegor kanske tittar in här ibland, de får en gräddfil rakt in i mitt liv och min tankevärld, det är sällan vi har tid att träffas och prata ordentligt annars.

Det är också därför som jag tycker att det är så kul att läsa vänners bloggar, jag får en fantastisk möjlighet att lära känna och förstå den människan bättre! Anna t ex, väjer inte för att berätta personligt, hon bjuder verkligen in dig, det är nog därför hon har så många läsare. Och många skriver så otroligt roligt och har ett fantastiskt språk! Jag minns hur förvånad och varm i hjärtat jag blev när jag hittade mina kollegor Mias och Marias olika bloggar, jag hade ju inte en aning om hur kul de var! Eller när jag läste min svägerskas blogg och insåg hur bra hon skrev! När jag började läsa min bästa kompis Lottas blogg blev jag inte förvånad, det var bara som att komma hem helt enkelt. Hem till henne och avståndet minskade till noll äntligen.

Efter den trevliga middagen (och alla trevliga drinkar!) släppte vi loss på dansgolvet en stund. Hmm, jag är lite rädd för att det togs en del kort på min hysteriska dans. Men, vadådå!? Jag kommer ju aldrig ut på dans, så så fort jag får chansen stuffar jag loss ordentligt! I don´t give a damn om någon misstycker... det bjuder jag på. Bara jag får ha kul så.

BloggälskandeKRAM

Life´s an escalator

Hello there!

Jag läser just nu en bok av Sophie Kinsella som heter "Twenties girl". Den är helt lovely. Blir lite inspirerad av stilen däri. Jag antar att det är chic lit men det är väl inget fel med det!? Den unga huvudpersonens far har försökt dela med sig av sin livsvisdom till sin dotter, som är lite "way out" i sitt kärleksliv. Han säger "life´s like an escalator, sometimes it goes up and sometimes it goes down".

Ja, så är det ju.

Jag vet inte vilken våning jag är på just nu, men jag vet att jag varit på väg ner och som tur är på väg upp på senaste tiden. jag hoppas att hissen inte börjar rasa neråt snart igen.

Inte blev liknelsen bättre av att jag tittade på filmen Speed i går kväll. Om ni nu inte vet vad det är för film så kan jag ändå säga att det var storaktörer med i filmen (t ex Keenue Reeves, Sandra Bullock). Hursomhelst så handlade det självklart om en utpressare med bomber tillhanda som hade ett gäng som gisslan i en hiss. Hissen gick sannerligen upp och ner kan jag meddela.

They survived. Hallelujah!

Jag antar att det är det man ändå gör. Även om det verkar som om man inte ska göra det så gör man ju det.

I dag åkte jag och min familj till Norrköping för att kolla in de olika utställningarna som nu presenteras på Arbetets museum. Vädret var underbart och vi hade en skön dag. Men, jag var lite besviken på museumet, det kändes som om de hade kind of promised att det skulle vara barnvänliga utställningar med t ex Lasse Majas stadsmysterium etc, men det blev inte riktigt så... Varför?! Jo, det som etsade sig fast i barnens huvud var nog snarare när vi tittade in på EWK:s utställning och råkade gå omkring där en stund och kolla in hans politiska, satiriska teckningar. Ofarligt hade jag tänkt (de förstår väl inte politisk satir?!). Tjena vad jag blev lurad.

Den första minan gick vi på när de stod och läste sig igenom serier som handlade om en tonårstjej som funderade kring problemen med sin mens; "det bästa med lingonveckan är att man slipper ha sex" stod det i bubblan samtidigt som en tecknad flicka försökte hålla ifrån sig en pojkes fingrar från sitt kön.

"Nu går vi", sa mannen resolut, när barnen stod och läste högt (sonen med stor förtjusning), "varför är det så mycket smulor i sängen? Det är jag som har bullfitta", uppenbarligen handlade det om någon slags kvinnlig uppgörelse. Fast jag är osäker på vilken slags frigörelse faktiskt.

Det här var ju lysande! kände jag när jag gick därifrån. Här försöker man vara kulturella och det enda som händer är att barnen lär sig nya könsord. Nästa tanke var: Jävla Norrköping! Typiskt! Ärligt talat så har jag fördomar mot dem och de blev ju infriade. Vi gick på stan en stund och dotterns omdöme var "vilka konstiga människor det finns här i Norrköping!". Det hon grundade omdömet på var diverse folk som tiggde, var konstigt klädda och betedde sig udda på stan.

Ja, det var den dagen.
Skönt med långledigt måste jag säga. Grannarna jobbar som galningar i trädgårdarna.

Uppochnerkram

Viva Italia

Nu är jag i det där läget igen att det var länge sedan jag skrev. Det beror mestadels på trevligheter, men också på att jag varit så upptagen helt enkelt.

I ett blogginlägg ska man ju försöka fokusera på ett ämne eller ett tema, men har det gått några dagar är detta jättesvårt.

Under de bloggfrånvarande dagarna har jag varit med om ganska mycket faktiskt. Så känns det. Så då måste jag antingen skriva lite om mycket eller mycket om lite...

Hmm. I mitt ofokuserade tillstånd får det bli det första.

Italien. Italia. Jag måste erkänna att jag hade fördomar innan jag åkte. Jag har aldrig varit i Italien förut. De bilder jag fått upp av Italien inför min inre syn har varit färgade av den bild som min ungdomspojkvän målade upp för mig när jag skulle på en planerad gymnasieavslutningsresa till just Rimini. Resan blev av olika anledningar inte av då. Hans farhågor levde kvar i mig insåg jag när jag beträdde Riminis gator första kvällen när vi kom fram. Itaienare är sådana som bara kastar sig över "blonda" svenskor, de flirtar med alla som har ögonkontakt och tappar respekten i samma ögonblick. Det var min inbyggda, lilla kvarglömda rädsla från ungdomen, insåg jag. Och inte spelade det någon roll att jag nu var äldre med mer skinn på näsan, som man kunde tycka, känslan var ändå att vi trots allt bara var tre rätt försvarslösa tjejer på vift.

Inte blev dessa mina fördomar bättre av att vi nästan genast, när vi skulle gå över ett övergångsställe, blev ivrigt påhälsade av ett litet gäng italienska män som gestikulerade vilt och försökte prata med oss. "No, no!" sa vi bara och skyndade över gatan utan att vända oss om. Efter ett par hundra meter känner jag till min fasa att någon grabbar tag i min bara arm, det är en av italienarna, dragandes på en cykel, som försöker få mig att stanna samtidigt som han pratar ivrigt på italienska med mig. OBEHAG. Jag HATAR när någon tar i mig utan att be om lov. Jag sliter loss armen och ilar vidare.

Jag vet inte vad männen ville, men jag vet nu att de var UNDANTAG. Vi hade trevliga dagar utan att överhuvudtaget bli antastade av några gränslösa italienare som försökte lura oss i fördärvet. Precis som svenska män accepterade de ett nej och tolkade undvikande beteende som en icke-invit.

Däremot blev jag underbart, positivt överraskad av många företeelser i Italien. Det var elegant, classy på något vis. Jag kände mig lyxig hela tiden, fast jag inte hängav mig åt några skenbart lyxiga aktiviteter. Men maten, kaffet, restaurangerna och framförallt människornas sätt att bemöta en, var av hög klass. Visserligen var en del otrevliga, men efter att vi förstått att det berodde på att vi inte visat välvilja och ödmjukhet nog som turister, så vände det. Vi började traggla fram italienska fraser och vips så var de så vänliga och hjälpsamma så, fast med integritetens aura omkring sig. När de vill så kan de få en att känna sig riktigt utvald och lyxig helt enkelt.

Semesterns mjuka, sköna bomullstäcke har inte riktigt lämnat mig ännu. Jag vill vara kvar i den sängen och ligga och dra mig.

Men, verkligheten har hunnit i fatt mig, minst sagt. Jobb, barn och hem. Mannen som åkte på sin jobbresa och nu lämnat över stafettpinnen till mig.

Jag har inte landat riktigt i verkligheten ännu, tror jag. Får se om jag klarar att kravla mig tillbaka. Helst vill jag bara fortsätta ha ett lyxigt sommarlov med mina underbara kompisar, som jag upptäckte var suveränt roliga och härliga som resesällskap! Sådant kan man inte veta innan man provat...

Fast det var så underbart skönt att få komma hem till barnen och mannen med. Då har man fått känna vad man saknat! =)

Italienkram!

Valborgstrevligheter

Oj, oj, oj vad det kokade och bubblade på skolan sista två dagarna i veckan. Firar våra ungdomar också valborg nu för tiden? Är det fortfarande amatörernas afton, med alkoholdebut? Inser att jag faktiskt inte vet längre. Hm, har nu kommit bort lite från deras snack, förr berättade det sådant för mig. Ett tydligt ålderstecken? Eller att jag inte riktigt orkar lyssna på det och bry mig längre? Ve och fasa...

Mannen visade sig vara i peaken på sin virusinfektion och fick stanna hemma och kurera sig inför flytthjälpen till sin bror i dag. Således gick bara jag och dottern på stort valborgsbaluns hos hennes kompis föräldrar. Underbar mat, trevliga människor, så kul att få lära känna nya som man inte träffat förut! I like.

Valborgselden vid ån var hur mysigt som helst, och jag träffade idel bekanta överallt. Så ska valborg vara! På hemmaplan i ens eget kvarter! Sonen slog följe med sitt lilla gäng och sprang omkring.

Men, nu. NU måste jag packa färdigt, för snart åker vi ju!

Rimini here we come!

(Dröjer kanske lite till nästa inlägg nu, så ha det så bra alla vänner som råkar läsa detta!)

PackandeKRAM