Viva Italia

Nu är jag i det där läget igen att det var länge sedan jag skrev. Det beror mestadels på trevligheter, men också på att jag varit så upptagen helt enkelt.

I ett blogginlägg ska man ju försöka fokusera på ett ämne eller ett tema, men har det gått några dagar är detta jättesvårt.

Under de bloggfrånvarande dagarna har jag varit med om ganska mycket faktiskt. Så känns det. Så då måste jag antingen skriva lite om mycket eller mycket om lite...

Hmm. I mitt ofokuserade tillstånd får det bli det första.

Italien. Italia. Jag måste erkänna att jag hade fördomar innan jag åkte. Jag har aldrig varit i Italien förut. De bilder jag fått upp av Italien inför min inre syn har varit färgade av den bild som min ungdomspojkvän målade upp för mig när jag skulle på en planerad gymnasieavslutningsresa till just Rimini. Resan blev av olika anledningar inte av då. Hans farhågor levde kvar i mig insåg jag när jag beträdde Riminis gator första kvällen när vi kom fram. Itaienare är sådana som bara kastar sig över "blonda" svenskor, de flirtar med alla som har ögonkontakt och tappar respekten i samma ögonblick. Det var min inbyggda, lilla kvarglömda rädsla från ungdomen, insåg jag. Och inte spelade det någon roll att jag nu var äldre med mer skinn på näsan, som man kunde tycka, känslan var ändå att vi trots allt bara var tre rätt försvarslösa tjejer på vift.

Inte blev dessa mina fördomar bättre av att vi nästan genast, när vi skulle gå över ett övergångsställe, blev ivrigt påhälsade av ett litet gäng italienska män som gestikulerade vilt och försökte prata med oss. "No, no!" sa vi bara och skyndade över gatan utan att vända oss om. Efter ett par hundra meter känner jag till min fasa att någon grabbar tag i min bara arm, det är en av italienarna, dragandes på en cykel, som försöker få mig att stanna samtidigt som han pratar ivrigt på italienska med mig. OBEHAG. Jag HATAR när någon tar i mig utan att be om lov. Jag sliter loss armen och ilar vidare.

Jag vet inte vad männen ville, men jag vet nu att de var UNDANTAG. Vi hade trevliga dagar utan att överhuvudtaget bli antastade av några gränslösa italienare som försökte lura oss i fördärvet. Precis som svenska män accepterade de ett nej och tolkade undvikande beteende som en icke-invit.

Däremot blev jag underbart, positivt överraskad av många företeelser i Italien. Det var elegant, classy på något vis. Jag kände mig lyxig hela tiden, fast jag inte hängav mig åt några skenbart lyxiga aktiviteter. Men maten, kaffet, restaurangerna och framförallt människornas sätt att bemöta en, var av hög klass. Visserligen var en del otrevliga, men efter att vi förstått att det berodde på att vi inte visat välvilja och ödmjukhet nog som turister, så vände det. Vi började traggla fram italienska fraser och vips så var de så vänliga och hjälpsamma så, fast med integritetens aura omkring sig. När de vill så kan de få en att känna sig riktigt utvald och lyxig helt enkelt.

Semesterns mjuka, sköna bomullstäcke har inte riktigt lämnat mig ännu. Jag vill vara kvar i den sängen och ligga och dra mig.

Men, verkligheten har hunnit i fatt mig, minst sagt. Jobb, barn och hem. Mannen som åkte på sin jobbresa och nu lämnat över stafettpinnen till mig.

Jag har inte landat riktigt i verkligheten ännu, tror jag. Får se om jag klarar att kravla mig tillbaka. Helst vill jag bara fortsätta ha ett lyxigt sommarlov med mina underbara kompisar, som jag upptäckte var suveränt roliga och härliga som resesällskap! Sådant kan man inte veta innan man provat...

Fast det var så underbart skönt att få komma hem till barnen och mannen med. Då har man fått känna vad man saknat! =)

Italienkram!