Darling

Börjar må bättre! Håller tummarna nu för att det är så också. Det är rätt stor skillnad på att vara hemma och ta det lugnt, och att vara på jobbet där allt går i 100.

Såg en så bra film häromkvällen; Darling. Den var så bra gjord och den fick mig att tänka på en del saker.

I korthet handlade filmen om två huvudpersoner, vilkas vägar man aldrig kunde tänka sig skulle korsas. En blasé överklasstjej på Östermalm och en nyskild, nysparkad 60+ man som måste sälja sitt fina hus till underpris. Hans liv rutschar snabbt neråt, förnedring efter förnedring får han utstå. Men, den fina, bortskämda flickan får snart se sitt liv rutscha samma väg neråt. När vägen neråt börjat är den skoningslös. Ingen vill kännas vid en looser i deras världar, som visat sig vara lika ytliga. De möts och lär känna varandra, två sjunkande skepp som hjälps åt att komma upp till ytan. Äntligen börjar hon KÄNNA något. Men när hon väl börjat klättringen uppför igen är frågan den om hon vågar stå kvar vid hans sida, eller ska den stora förnekelsen ta vid?

En sak som fastnade i mig var mannens relation till sin dotter. Han ringde och ringde, undrade om han kanske kunde få komma och hälsa på henne och barnbarnen. Men, hon hade aldrig tid, hon var så upptagen så. Eftersom mannen var en sådan man som var alldeles för snäll och timid, så ifrågasatte han inte det hela. Han förstod. "Ja, de har ju så mycket med barnen och allt, och jag blir ju mest i vägen, så de blir irriterade på mig", säger han förklarande. Vid ett tillfälle nuddar han dock kärnans problem, när han säger: "det kanske beror på skilsmässan och så, hennes mor och hon har ju liksom alltid hållit ihop. Ja, jag har nog känt mig väldigt utanför...".

Allt detta slog mig i magen som en boxhandske. Det är så sorgligt så jag inte står ut. Det är ju inte bara något i en film det här, det är så det är.

Barnen som lever sina egna liv, så upptagna att de inte ens kan träffa sina föräldrar 40 minuter bort. Den äldre generationen som bara skuffas undan och blir till besvär efter ett helt liv av arbete och uppoffringar.

Och så detta med papporna som hålls utanför. Det händer fortfarande, här och nu.

Oj, det blev nästan lite av en recension det här, så bara för det slutar jag innan den är fullbordad.

På tal om föräldrar så var jag så lycklig i går över att min mor och far kunde vara med och titta på sonens teaterföreställning! Mamma orkade och det gick så bra, fast det var rätt stojigt med alla småsyskon som var där, så det var nog tröttande. De planerar att komma i kväll också, på dotterns musikal, vi får se hur hon mår i dag.





DarlingKram