Nu har vi äntligen varit och hälsat på vår katt Filip, som numer är boendes i småland på landet hos en ny familj. Han flyttade dit i november förra året, i alla fall tror jag det var i november. Tiden går fort. När man får veta att sonen är allergisk, så har man ju inte riktigt något val, det är bara att gilla läget; ett liv utan katt.
De nya ägarna, framför allt "matten", är av den där riktigt kattälskande sorten, ni vet sådana som pratar om sin katt som om den vore deras barn. Man blir underhållen vid lunchbordet och anekdoterna är av den arten som påvisar att katten förmodligen är helt otroligt speciell.
Ja, ja, jag vet. Jag vet att jag var likadan när jag hade katt. Det går inte att undvika helt enkelt om man älskar katter. Det är liksom mer ok också, det där att helt skamlöst sitta och skryta om sin katt och berätta om dess beteende, fast helst då för andra kattälskare, de andra får något jagat och stelt i blicken...
Ponera att jag skulle sitta och skryta och prata om mina barn på samma sätt... det är faktiskt inte ett beteende som är socialt accepterat. Om de inte är bebisar och skrytet är av den arten att man berättar att de sover sött och bara kräks en gång om dagen och att bajset har fin form. Det kan vara ok. Fast en del kan bli provocerade av det också och antingen börja berätta skräckhistorier om sina kolikbarn eller berätta solskenshistorier om barn som sovit hela nätter alltid, typ. Och i egen säng.
Nej, katthistorier är fina på så sätt att man kan mötas kring dem utan prestige. Man kan t o m skämta och få en riktigt fin och varm stämning mellan sig, man möts i sin enkla, rena kärlek till katter.
Barnen har faktiskt klarat av det här med att lämna bort katten väldigt bra. Förvånansvärt bra, tyckte jag i början. Men i veckan, när jag fått ett nytt litet mms på Filip av hans matte, blev de plötsligt så sugna på att få träffa honom. Ända sedan dess har de letat fram bilder och suttit och pratat minnen. Fast de har gjort det på ett glatt sätt, inte att de varit ledsna eller så. Jag tror att de behövt den här tiden på sig för att klara av att komma över saknaden, nu kan de träffa honom igen, på små besök, och så är de nöjda med det (jag måste säga att jag var chockad över hur mycket hår han fällde, har jag stått ut med det där!?).
Sedan vi kom hem nu i dag är vi riktigt söndagssega kan jag meddela (inget vettigt blir gjort alls). Den här helgen har sugit musten ur mig känner jag. Tänk att man kan bli lika trött av att ha ledigt och kul, som av att jobba och inte ha kul.
FiliplängtandeKRAM
De nya ägarna, framför allt "matten", är av den där riktigt kattälskande sorten, ni vet sådana som pratar om sin katt som om den vore deras barn. Man blir underhållen vid lunchbordet och anekdoterna är av den arten som påvisar att katten förmodligen är helt otroligt speciell.
Ja, ja, jag vet. Jag vet att jag var likadan när jag hade katt. Det går inte att undvika helt enkelt om man älskar katter. Det är liksom mer ok också, det där att helt skamlöst sitta och skryta om sin katt och berätta om dess beteende, fast helst då för andra kattälskare, de andra får något jagat och stelt i blicken...
Ponera att jag skulle sitta och skryta och prata om mina barn på samma sätt... det är faktiskt inte ett beteende som är socialt accepterat. Om de inte är bebisar och skrytet är av den arten att man berättar att de sover sött och bara kräks en gång om dagen och att bajset har fin form. Det kan vara ok. Fast en del kan bli provocerade av det också och antingen börja berätta skräckhistorier om sina kolikbarn eller berätta solskenshistorier om barn som sovit hela nätter alltid, typ. Och i egen säng.
Nej, katthistorier är fina på så sätt att man kan mötas kring dem utan prestige. Man kan t o m skämta och få en riktigt fin och varm stämning mellan sig, man möts i sin enkla, rena kärlek till katter.
Barnen har faktiskt klarat av det här med att lämna bort katten väldigt bra. Förvånansvärt bra, tyckte jag i början. Men i veckan, när jag fått ett nytt litet mms på Filip av hans matte, blev de plötsligt så sugna på att få träffa honom. Ända sedan dess har de letat fram bilder och suttit och pratat minnen. Fast de har gjort det på ett glatt sätt, inte att de varit ledsna eller så. Jag tror att de behövt den här tiden på sig för att klara av att komma över saknaden, nu kan de träffa honom igen, på små besök, och så är de nöjda med det (jag måste säga att jag var chockad över hur mycket hår han fällde, har jag stått ut med det där!?).
Sedan vi kom hem nu i dag är vi riktigt söndagssega kan jag meddela (inget vettigt blir gjort alls). Den här helgen har sugit musten ur mig känner jag. Tänk att man kan bli lika trött av att ha ledigt och kul, som av att jobba och inte ha kul.
FiliplängtandeKRAM
Jag förstår precis hur du menar, eftersom jag själv hade en katt i 18 år, men som tyvärr lämnade oss förra året. De är helt unika, underbara varelser, man kan bara sitta och titta på dem och hur de beter sig. Alla kissemissar är verkligen olika individer. Vi ska skaffa en liten till i höst, då har det gått 1 år, vi behövde den tiden att sörja, men vi kan inte vara utan katt, ingen av oss är ju
SvaraRaderaallergisk. Kul att träffas i fredags och kul att titta in på din blogg! Kram
I love my cats; fast skryter så värst mycket om dem det gör jag då inte.
SvaraRaderaJust nu är det nästan tvärtom faktiskt; då maken städade i helgen upptäckte han att de vässat klorna på TRE ställen på den fina halltapeten, som maken själv satt upp...(och ändå har de både två klösträd och en klösbräda).
Men likväl sitter man här med Molly spinnandes i knäet och bara älskar henne...
Miss you in loads!
KRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAM
Caty, blir verkligen avis när jag hör att ni ska skaffa en liten kattunge, åhhh.. Gör absolut det! Men, det var nog så att barnen och jag behövde den här tiden för att få lite distans och klara av att hantera att han inte är vår längre. Kram!
SvaraRaderaLotta, jag håller med, det är verkligen INTE kul när de förstör och hårar ner... fast de ÄR väl som ens barn på det sättet, man älskar dem bara helt enkelt i alla fall ;-)
Miss you tooooo! KRAM