Livsluft

Tog kort från lägenheten i Vemdalen ut mot fjället i förra veckan. Ibland blir jag faktiskt själv förvånad över hur mycket jag älskar att vara i naturen. Jag säger ju samtidigt att jag är en citybrud som vill ha nära avstånd till allt.

Men det som får mig att må allra bäst är att få vara med om det som jag var med om i förra veckan. Tänk dig; du står där högst upp på fjället och ser ner på landskapet som ligger där, med skog och höga vitklädda fjäll. Det känns oändligt, världen är oändlig och full av möjligheter, du är en liten prick. Allt är banaliteter i jämförelse med naturens underbara skönhet. Du andas in den friska, klara luften, du ser solen bryta fram, snön gnistrar och sänder små blänkande stjärnor upp i luften,när du ger dig ut i pisten knarrar det skönt under skidorna. Du ser pisten ligga alldeles tom och vit med nysnö pudrad över sig, den bjuder lockande in dig. Du ksstar dig ut och känner hur du får in några alldeles perfekta skär, ljudet är som en melodi i dina öron och du släpper skidorna lite för att känna utmaningen i att tappa kontroll.

Jag gick omkring där uppe i fjälluften och tänkte att här skulle jag kunna bo. Faktiskt. Det är sant. Ge sig ut och åka slalom och längskidor efter en arbetsdag, tänk dig in i det. Och på sommaren kunna ge sig ut och vandra.

Varför bor jag här på slätten? Jag vet att jag borde vuxit upp i fjällen eller vid havet. Jag lever på vyerna av fjäll och hav i mitt minne. Horisonten lever i mitt minne.

När jag är i naturen kastar jag av mig allt. Bara för att bevisa det ska jag visa upp en bild på Josephine au naturelle från förra veckan nedan.





Tillbakalängtande
kram

Första dagen

Jag har aldrig varit med om att en bilresa till fjällen känts så kort och enkel som den vi gjorde i går! Varför? Vi åkte halv sju och var framme vid tre i Vemdalen. Kan det bero på att barnen är så stora och självgående nu? Delvis såklart, men jag tror också vi flyttade fram en del gränser vid vår bilsemester till Frankrike i somras. En sådan här resa blir en Piece of cake nu, särskilt när man har datorer, spotify, och Nintendo. Själv satt jag mest och vegeterade, det var så skönt att bara sitta och lyssna på radio och tänka.

När man kommer fram har man desto mer att ordna med dock! Efter att ha hyrt skidutrustning, och köpt skipass, var det dags att skaffa de handskar sonen fortfarande behövde och som vi inte hunnit införskaffa. Inte kul. Jag vet ingen som är så kräsen när det gäller handskar. Trötta och svettiga och inga dög, förutom ett par som kostade 600. No Way. Provade igen och igen, till slut sa han okey till ett par. Men jag kände på mig att det här inte blir bra. Kan någon någon berätta för mig hur man får en envis, dominant 8-åring att någonsin ta ett råd från sin mor?

Första fm i backen här vi haft nu. Gått fantastiskt bra och jag är där nöjd med allt. Utom sonens nya handskar. Gråt och gnäll. Det blir att köpa de jag föreslog i em. Ska inte säga vad var det jag sa. Eller, jo det gör jag.

Fjällkram!

Askungenerklämning...

Tog med dottern till tandläkaren och det såg bara fint ut! =) Man blir lika glad varje gång, och hon också, så i kväll firade vi med blåbärspaj.

När man så lägligt är på stan så passade vi på att kolla efter kängor, både jag och dottern behöver inför fjällsemestern som börjar på söndag. =D

Typiskt! Vi föll båda för dessa snygga kängor på Stadium, och de var på rea också, men i dotterns storlek var de slut så klart, hon har en storlek större än jag. Fick en sådan där lust att göra en Askungenerklämning, men det var en sekundkänsla som turligen gick över. Således har vi kvar detta att leta kängor till helgen.

I morgon är det sista dagen på jobbet innan en veckas lov. Hmm, antar att det kan bli en intensiv dag...

Kram!

Snabbinlägg

Snabbinlägg har det verkligen blivit här på sistone. Och även om ett inlägg ser lite längre ut betyder det inte att det inte är ett snabbinlägg. Kvantitet kan tyvärr gå före kvalitet, rätt ofta tyvärr. Jag slänger helt enkelt ner lite tankar här utan vare sig kvalitetskontroll eller tankekontroll.

Tillbaka på jobbet igår efter förra veckans hemmajobb med mamma och sjuka barn, och däremellan en helg också. Jag saknar alltid mina elever när jag är borta och det är skönt att vara tillbaka i vardagen. Även om det ofta blir dubbelt jobbigt ett tag när man kommit tillbaka och saker lagt sig på hög.

I kväll hade vi ett riktigt bra föräldra-elevmöte! =) Eleverna hade bakat så fint och de höll i mötet så bra. Jag blir lycklig av sådant här.

Sonen tog jag till öronmottagningen på sjukhuset i går så han har fått medicin som hjälper bra för dem. Redan i går var han bättre, även om hostan fortfarande låter otäck. I dag har han kryat på sig ännu mer hemma med mannen, så han fick följa med på fotbollsträningen och "titta" (det kunde han säkert hålla sig till...). Mannen, som är deras fotbollstränare, berättade att det var elva sjuka i klassen varav åtta var pojkar, så sonen är uppenbarligen inte den enda drabbade av influensan.

I går var det alla hjärtans dag förresten. Köpte lite godis- och chokladhjärtan till familjen, mer var det inte med det. Bakade 100 bullar också förresten. Med mycket kärlek och kanel i. Bäst i går var att min mans syster fick en dotter och en kär kollega en son! =D

Nu avslutas detta snabbinlägg. Over and out.

Kram!

Klättrar på väggarna

Alltid lika kul och mysigt att umgås med min bror och hans fru som vi gjorde i går kväll =D Men melodifestivalen vet jag inte riktigt om jag vill kommentera överhuvudtaget. No comments. Tur vi hade så trevligt sällskap.

Men jag är så trött på sjukdom! =( Sonen har fortfarande hög feber och hostan ekar här dag och natt. Det rinner var från ena örat också. Så trött på det här. Han måste alltså vara hemma i morgon också, och jag har mina misstankar om att det inte ens kommer att räcka med det. Och han klättrar på väggarna bokstavligen här hemma. Det är en mardröm att sysselsätta en sådan aktiv och rastlös och social liten pojke hela tiden. Intensivt arbete minst sagt. Ska åka och vila upp mig på jobbet i morgon medan mannen är hemma.

Mamma är nu på plats i sin nya lägenhet och vi firade hennes födelsedag i går. Jag är lättad och nöjd.

Nu ska jag ge mig ut en löprunda. satt och kollade in Friskis och Svettis träningstider men fortsätter att fundera på detta med att köpa kort; ska jag eller ska jag inte? Det är frågan. Köpte nämligen kort en gång och gick noll gånger sedan... *skäms*.

KRAM!

Cheer up

Muntrar upp mig själv med lite röda tulpaner. Romantiskt värre, tack kära mig själv. Blommor funkar alltid. =D

Inte den roligaste direkt

Den här veckan lär inte gå till min historia som den roligaste direkt. Hela veckan har jag jobbat med mammas flytt, i dag hade jag också skönhetsvård med henne så att hon känner sig bättre inför flytten och sin födelsedag på lördag. I de här lägena är jag glad över min erfarenhet av sju år i hemtjänsten. Jag övade upp min färdighet i att se allas behov och lärde mig t ex att klippa hår då.

Men så har också först min dotter blivit sjuk och varit tvungen att vara hemma två dagar och nu är min son sjuk. I morgon måste jag vara hemma med honom således. Han är den typen som inte erkänner sjukdom i första taget, men vid kvällsläsningen låg han som en liten varm kamin bredvid mig och visade alla tecken (tänker inte berätta vilka!) på att vara nedsatt, så jag tog tempen trots protest (jag är frisk mamma!) och den visade 39,5. Han somnade in och trodde fortfarande på möjligheten att vara med och åka skridskor med klassen i morgon och gå på skoldiscot på kvällen. Stackaren, tala om fel dag att vara sjuk. Han har ju lovat att dansa tryckare med sin flickvän och skulle ställa upp i limbotävlingen.

Dottern har vilat upp sig och mår nu helt bra (enligt henne själv) så hon går till skolan i morgon och på discot på kvällen, kanske t o m att hon kan vara med och sova över hos en kompis tillsammans med de andra kompisarna (om de är friska).

Nu vet jag v arför jag hatar februari och all f*g sjukdom under denna månad. Vik hädan!

Kram!

Förgänglighet

Mohaaahaaa. Ursäkta språket. Men är det inte komiskt att man varje år tror att det där med att februari toppar försäkringskassans statistik över vård av barn-dagar aldrig ska gälla en själv, utan bara alla andra?

Så där är det förresten med allting, vilket kanske är tur, man tror aldrig att statistik eller forskningsresultat gäller just mig, bara de andra imperfekta exemplaren av människosläktet.

Dottern är hemma och sjuk med feber, muskelvärk och svullna körtlar. Sonen kröp ut i hallen ner för trappan och såg ut som sju svåra år i morse, så jag har mina misstankar där med, men vi får se. Ibland är han bara sådan helt enkelt. Och då menar jag morgontrött. Han bad om att få gå hem tidigare i dag från fritids också, vilket brukar vara en indikator på att han är riktigt sjuk, men sedan kom jag på att han fick två nya Clone Wars filmer av sin morbror i går...

Annars är det det här med att ordna med allt inför mammas flytt till en vårdbostad i veckan som är mitt stora fokus nu.

I går kom jag på att detta är som att öva inför barnens avflytt (vilket jag hoppas ligger minst ett decennium fram i tiden!). Att inreda en ny lägenhet till sin mamma känns både konstigt men också märkligt hoppfullt, fast mest sorgligt ändå. Det är många känslor som går igenom ens sinne hela tiden.

Några av tankarna gick så här:

Detta är första gången i mammas liv som hon har en egen lägenhet, låt vara i anslutning till dygnet runt hjälp på vårdhemmet. Tänk om hon fått prova på detta med att bo själv och rå sig själv och tänka på sig själv någon gång tidigare i livet. Hur hade det blivit då för henne? Stora tankar, svindlande. Och då tänker man på sig själv och på att allt ju är möjligt i livet bara man tar steget.

En sorglig tanke som inte gick att mota bort var att hur mycket vi än pysslar till det här och gör det hemtrevligt, så kommer nog inte mamma att trivas ändå. Hemma är hemma och det är försent att tycka något annat för henne. Men vi gör det ändå.

Och så tänkte jag på hur sårbart allting är. Det som jag kanske har vårdat ömt och tyckt var viktigt kan någon annan slänga en blick på och kasta i soporna. När man blir sjuk och måste ha hjälp med allt är det materiella värt noll. Och minnena som de är förknippade med finns bara i hjärnan hos dig själv, och den är skadad nu. Allt är förgängligt minst sagt.

Nej, nu ska jag inte gräva ner mig här, solen skiner, kaffet är urdrucket och jag har en del att göra, så att säga.

KRAM

Tvåföräldersbarn?

Klockan är kvart över åtta och jag tänkte sitta här i ett par minuter och skriva innan jag går och läser för sonen. Sa jag att det är första gången jag sitter ett par minuter sedan jag gick från jobbet?

Ibland undrar jag lite över hur man står ut med det här upptagna livet. Och man är inte ens någon höjdare eller så, bara en vanlig lärare och tvåbarnsmor. Ska man förresten lägga till att man är tvåföräldersbarn också? Känns aktuellt.

Skulle så gärna velat motionerat eller så i dag, känner mig så konstig i kroppen, är öm över bröstkorgen och har ont i musklerna, antingen behöver jag motion eller så håller jag på att bli sjuk. Eller så är jag bara så in i märgen trött.

Kom precis hem från ett möte i skolrådet på mina barns skola, jag är representant där. Det är verkligen ett bra forum tycker jag och det är intressant att vara där som förälder och inte lärare. Mycket lärorikt...

Nä, nu har jag suttit mina fyra minuter och måste sluta, läsning är beställd.

Kram!

Nödvändigheter

Jaha, så var kaffebryggaren trasig. Det har den varit ett tag i och för sig. Rätt länge faktiskt. Varje gång jag bryggt kaffe har jag fått torka upp en pöl av kaffe under den. I dag när mannen för ovanlighetens skull bryggde kaffet var det dags för droppen att rinna över, bokstavligen. Den där förbannade kaffebryggaren har för övrigt varit mitt jobb ända sedan vi fick den, av mina föräldrar vilket man fått höra i några år också, typiskt att de köper en så dålig. Alltid blir det något fel när de köper något, det är som en förbannelse.

Kan någon tala om för mig varför jag inte köpt en ny kaffebryggare för flera år sedan, jag som älskar kaffe? Varför går jag och dagligen förbannar en sådan sak som en kaffebryggare? Är jag masochist? Förmodligen. Eller så är det det här med att mina föräldrar är från småland och jag fått en småländsk uppfostran. Man lider hellre högljutt i åratal än att man byter ut något som ändå fungerar hjälpligt. Snålheten personifierat i ett sant martyrskap.

Om någon tror att jag pratar om något helt annat, fast i förtäckta ordalag, så är det absolut inte så.

Jag pratar om en kaffebryggare helt enkelt. Nödvändighéterna i livet.

Nehej, det hittades ingen bra kaffebryggare i dag i affärerna. Mannen köpte helt sonika espresso neskaffe och så värmde vi vatten på spisen när vi kom hem. Småländsk värre.

To be continued...

Lördag och melodifestival på ingående! =D

Kram!

Hord elefanter...

Mamma har fått lägenhet på ett servicehus nu! =) Vi var där och tittade på den i dag och pratade med enhetschefen och hälsade på personalen. Det här känns bra. Och mamma var positiv när det hela om flytten lades fram för henne. På något sätt känns det lite skönt att ta tag i det praktiska och börja tänka på möbler, tavlor, köksredskap och gardiner och dylikt, det är greppbart och handfast. Det håller tankarna borta.

Har städat här hemma i em också, skönt att få det gjort, det fanns verkligen ett behov kan jag säga. Är lite stolt över mig själv att jag inte bröt ihop när jag och sonen och hans kompis kom hem från drop-in-fikat på fritids och fick vada in i huset över skor, väskor och jackor som låg i hallen. Och jag rörde inte en min när dottern och sju kompisar dundrade upp från källaren upp till övervåningen som en hord elefanter. En revolution har skett när fyra av dem var killar, då kan jag ju inte säga något, det är kul att de umgås med killarna också tycker jag. Men jag får väl se om min coola min fortsätter att hållas om det här ska bli en vana....

Fredag i morgon! Yes!

KRAM

Guldstjärnor

Skulle kunnat skriva mycket om jobbet nu känner jag. Känner inspiration! =) Har jag inte världens bästa yrke så säg? Det är nästan aldrig tråkigt och det är alltid något nytt på gång. Men framförallt får man ha så roligt med härliga ungdomar, och betalt för att ha det. Om någon tror att jag är ironisk nu, så fy skäms på dig, för det är jag absolut inte! Det är absolutiskt sant, och jag menar det verkligen.

Men det är klart, jag antar att det finns människor som tycker att andra saker är roligare och som de hellre vill göra, då är det tur att vi människor är olika således!

Men jag är mindre glad över vädret. Det är så jobbigt när jag ger mig ut och springer, ser väl ut som bambi på hal is vissa sträckor. Om någon vill ha något kul att titta på menar jag. Jag vet att vissa tycker att det är det roligaste som finns när någon halkar omkring och ser ut som en klantig clown samtidigt som denne försöker upprätthålla någon slags värdig min. Askul.

Guldstjärnor är förresten något jag tänker på nu. Dess vara eller icke vara. That's the question. Och komplimanger som genererar dessa. Sonens klass hade samlat på sig 153 komplimanger i dag. Men själv hade han bara fått en, sa han. "Hur många gav du då", sa jag? "En", svarade han. Och han kom inte ihåg (eller ville inte berätta?!) vad det var för slags komplimang. "Om du försöker ge några fler själv så kanske du får några fler också", sa jag pedagogiskt(?). Han höll motvilligt med. Målet för detta samlande av silver- och guldstjärnor är att klassen, efter rätt erhållet antal, ska ha en dag i simhallen.

"Vad gör ni sedan då?", frågade jag trögt, "slutar ni att vara tysta, snälla och att ge varandra komplimanger efter att ni varit i simhallen?". Stor suck och en blick på mig som om jag vore the most stupid thing on earth, "nej, det är klart vi inte gör, men det går snabbare att få komma dit med guldstjärnor, när vi vet vad vi kämpar mot".

Jaha. Då förstår jag. Absolut.

Kram!