Tog kort från lägenheten i Vemdalen ut mot fjället i förra veckan. Ibland blir jag faktiskt själv förvånad över hur mycket jag älskar att vara i naturen. Jag säger ju samtidigt att jag är en citybrud som vill ha nära avstånd till allt.
Men det som får mig att må allra bäst är att få vara med om det som jag var med om i förra veckan. Tänk dig; du står där högst upp på fjället och ser ner på landskapet som ligger där, med skog och höga vitklädda fjäll. Det känns oändligt, världen är oändlig och full av möjligheter, du är en liten prick. Allt är banaliteter i jämförelse med naturens underbara skönhet. Du andas in den friska, klara luften, du ser solen bryta fram, snön gnistrar och sänder små blänkande stjärnor upp i luften,när du ger dig ut i pisten knarrar det skönt under skidorna. Du ser pisten ligga alldeles tom och vit med nysnö pudrad över sig, den bjuder lockande in dig. Du ksstar dig ut och känner hur du får in några alldeles perfekta skär, ljudet är som en melodi i dina öron och du släpper skidorna lite för att känna utmaningen i att tappa kontroll.
Jag gick omkring där uppe i fjälluften och tänkte att här skulle jag kunna bo. Faktiskt. Det är sant. Ge sig ut och åka slalom och längskidor efter en arbetsdag, tänk dig in i det. Och på sommaren kunna ge sig ut och vandra.
Varför bor jag här på slätten? Jag vet att jag borde vuxit upp i fjällen eller vid havet. Jag lever på vyerna av fjäll och hav i mitt minne. Horisonten lever i mitt minne.
När jag är i naturen kastar jag av mig allt. Bara för att bevisa det ska jag visa upp en bild på Josephine au naturelle från förra veckan nedan.
Tillbakalängtande
kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar