Förgänglighet

Mohaaahaaa. Ursäkta språket. Men är det inte komiskt att man varje år tror att det där med att februari toppar försäkringskassans statistik över vård av barn-dagar aldrig ska gälla en själv, utan bara alla andra?

Så där är det förresten med allting, vilket kanske är tur, man tror aldrig att statistik eller forskningsresultat gäller just mig, bara de andra imperfekta exemplaren av människosläktet.

Dottern är hemma och sjuk med feber, muskelvärk och svullna körtlar. Sonen kröp ut i hallen ner för trappan och såg ut som sju svåra år i morse, så jag har mina misstankar där med, men vi får se. Ibland är han bara sådan helt enkelt. Och då menar jag morgontrött. Han bad om att få gå hem tidigare i dag från fritids också, vilket brukar vara en indikator på att han är riktigt sjuk, men sedan kom jag på att han fick två nya Clone Wars filmer av sin morbror i går...

Annars är det det här med att ordna med allt inför mammas flytt till en vårdbostad i veckan som är mitt stora fokus nu.

I går kom jag på att detta är som att öva inför barnens avflytt (vilket jag hoppas ligger minst ett decennium fram i tiden!). Att inreda en ny lägenhet till sin mamma känns både konstigt men också märkligt hoppfullt, fast mest sorgligt ändå. Det är många känslor som går igenom ens sinne hela tiden.

Några av tankarna gick så här:

Detta är första gången i mammas liv som hon har en egen lägenhet, låt vara i anslutning till dygnet runt hjälp på vårdhemmet. Tänk om hon fått prova på detta med att bo själv och rå sig själv och tänka på sig själv någon gång tidigare i livet. Hur hade det blivit då för henne? Stora tankar, svindlande. Och då tänker man på sig själv och på att allt ju är möjligt i livet bara man tar steget.

En sorglig tanke som inte gick att mota bort var att hur mycket vi än pysslar till det här och gör det hemtrevligt, så kommer nog inte mamma att trivas ändå. Hemma är hemma och det är försent att tycka något annat för henne. Men vi gör det ändå.

Och så tänkte jag på hur sårbart allting är. Det som jag kanske har vårdat ömt och tyckt var viktigt kan någon annan slänga en blick på och kasta i soporna. När man blir sjuk och måste ha hjälp med allt är det materiella värt noll. Och minnena som de är förknippade med finns bara i hjärnan hos dig själv, och den är skadad nu. Allt är förgängligt minst sagt.

Nej, nu ska jag inte gräva ner mig här, solen skiner, kaffet är urdrucket och jag har en del att göra, så att säga.

KRAM