Duktig flicka

Ahrgggg, väntar fortfarande på skrivlusten!

Vart har den tagit vägen?

Hur ska det gå med den lilla bloggen om jag inte har någon lust att skriva...?

Rapporterar att jag varit duktig flicka nu i alla fall och sorterat alla räkningar och alla papper fint i pärmarna här i kväll. Bra gjort. Tänk om allt vore så skönt
och lättsamt att känna att man gjort och gjort klart.

Snart fredag i alla fall. Det tog inte så lång denna vecka innan den kom i alla fall. =)

Kram!

Igång igen då

Jag kan bara säga att i slutet på lovet var jag totalt avkopplad äntligen, efter att ha farit runt hos vänner och ätit gott och umgåtts. Låg slutligen i en stol med en bok i solen, tog med barnen till Valla och promenerade och sådana saker (hur länge sedan var det man var i Valla då? Tydligen mycket länge sedan kan jag säga...). Och avkopplad då lagom till att jag var tvungen att varva upp igen till dagens jobb som började med en rivstart.

I kväll har jag varit som en effektiv virvelvind, en uppskruvad kanin eller vad man nu vill göra för liknelse.

Hjälpte sonen med skrivläxan och hade en mysig stund. Han fick ihop en liten finurlig påskberättelse och var riktigt nöjd, så härligt!


Nej, har noll skrivlust själv, tyvärr. Hoppas den återkommer någon gång...

Kram!

Hjärntillstånd

Här kommer lite part two om lov.

Jag behövde tydligen lov kan jag säga. Och jag känner mig lite orolig över mitt hjärntillstånd faktiskt. Överhettat verkar det vara.

Efter att allas viljor körts rakt över med bulldozern i går tog jag resolut barnen ner till stan för att låta dottern byta de kläder som inte passade (av oilka orsaker), detta var prio ett eftersom det var sista dagen för möjligt byte, sådant går inte att argumenteras med.

Efter en lång stund i affärerna där det sent om sider hittats nya passande objekt inför dotterns kräsna ögon, skulle det betalas i kassan, men var F är mitt bankkort? Letade och letade och barnen skickades runt i affären för att leta på golvet där vi gått. Nada. I mitt minnes mörka vrå började nu bilden av parkeringsapparaten sakta matas fram. Försökte nu stressat leta upp mina spårhundar till barn och just då ringer min mobil. Det var från banken och tydligen har jag alltså glömt mitt kort i p-apparaten och en vänlig människa har lämnat in det! Hallelujah! Och vad glad jag är över att få visa detta exempel av god människonatur för mina barn.

Lite senare i en annan affär där sonen försökte tjura till sig svindyrt lego, föll mina ögon på dotterns påse. "Var är din andra påse!" utropade jag och dottern insåg på en tiondels sekund att hon måste springa tillbaka till föregående affärs provrum.

"Hur ska det här gå när vi åker till London om fjorton dagar, du och jag, det blir väl snyggt", tänkte jag misströstande högt. "Men mamma, då har du ju semester på riktigt", sa dottern tröstande.

I hope she's right.

Lovkram!

Ineffektivitetens lov

Efter tårthelgen då man mest satt och drack kaffe kände jag hur begäret efter att ge mig ut på en löprunda i går var starkt. Man kan ju tro att det ska vara lätt att få de saker man vill göra gjorda när man har lov och allt. Men det är faktiskt svårare än vad man tror.

Det kan bero på:

1. Jag måste ha lååång frukost, i flera timmar helst. Märk väl att jag inte begär sovmorgon, även om det ändå måste sägas vara sovmorgon när man sover längre än till åtta, det förstår jag. Men att sitta och läsa och uppdatera sig och småjobba och gå och pyssla och allt obeskrivbart som man gör, det är lååångfrukost för mig, med baljor kaffe till så klart. Och allt är allt annat än välplanerat och rationellt, det är det som är poängen. Som att plötsligt få för sig att sortera kvitton, eller plocka med påskpynt, eller städa ur mikron, eller prata med en vän, det blir som det blir liksom.

2. Jag måste hela tiden ta hänsyn till allas behov. Och dessa divergerar typ hela tiden. Sonen vill ha hem en kompis, dottern vill ner på stan och byta kläder (alternativt baka en Hallonspegel), mamma vill ha besök, pappa vill besöka, barnen vill påskpynta, tvätten vill bli sorterad, stugan borde städas eller åtminstone få ett tillsynsbesök, bilen vill bli tvättad och städad, passen vill bli fixade, etc etc. Det slutar med att jag blir som paralyserad. Inget vettigt blir gjort. Det är det här med att prioritera. Vem/vad ska prioriteras och varför kan vi inte alla bara vara överens? Om ordningen var självklar, som den oftast är på jobbet, då skulle det vara effektivitet här minsann!

Eller kanske inte.

Det är kanske just det här man ska göra på lovet, vara ineffektiv.

I dag blev det minsann en löprunda och innebandyträning! Någon som blev nöjd i alla fall! (jag alltså=)).

Kram!

Lata stycke

Lov. Lov. Lov =D

Champagnekorkarna har smällt i taket hela helgen. Nej, kanske inte men nästan, i alla fall tårtkalas helgen lång för att fira barnens födelsedagar på rätt och riktigt sätt.

Men jag vet inte vad som hänt med mig, jag har inte orkat arbeta upp någon hysteri och bara städat lite lojt och inte bakat något alls. Det finns goda tårtor att köpa faktiskt... Husmodersföreningen vrider sig i sin grav, lata stycke!

Huvudvärken fortsätter att följa mig på vägen, men den är lite bättre.

Vill bara vara ute i solen och lapa egentligen.

Söndagskram!

Frossa

Oj, oj, oj. Denna vecka har jag inte haft tid att blogga och tyvärr mår jag inte heller bra =(

För det första har båda barnen fyllt år, dottern i måndags och sonen i dag =D Jag vet, jag vet, många skrattar lite gott åt denna planering. Tre år och tre dagar är det som skiljer.

Det är härligt att frossa i födelsedagsfirande,jag älskar att följa barnens förväntan innan och hur kul de tycker att det är på "sina" dagar, då de får bestämma allt.

Men i går slog sjukdomen ner på allvar i mig, efter att ha legat och lurat sedan helgen, huvudvärken är migränliknande och fruktansvärt trist och jobbig.

Jag antar att jag behöver lov. Vilket snart är en önskan som ska infrias! =))

Tillbaka till allt jobb som ligger som en tung bila över nacken i dag, varför är det alltid så här innan loven!?

Kram!

Phu

Phu, vilken helg! Fått mycket gjort och det är händerna som fått ta stryk. De är torra och fnasiga av allt diverse jobb. Naglarna ska vi inte tala om, de är hemska. Ingen lyxhustru med lena händer som sitter och äter praliner här inte.

Och inte är jag klar ännu inte, nej då. Ska ta itu med lite jobb här nu inför morgondagen.

Var hos mamma i dag och det är fruktansvärt och hemskt allting. Hon är så svag och sjuk, nu känns det som om det går rakt neråt. Varför ska hon behöva lida så här? Jag står inte ut att ens tänka på det.

Dotterns födelsedag i morgon är en ljuspunkt i all fall! Hon har längtat och längtat och i morgon är det äntligen hennes dag!

Kram!

Rosa pantern förenar

Jag växte upp med Rosa pantern-filmerna, de helt underbara med Peter Sellers. Min far kan nog helt klart kallas ett Rosa pantern fan av högsta klass, eftersom vi kollade in alla filmerna om och om igen i familjen. Jag kommer ihåg att jag var så fascinerad över att han varje gång påstod att vi inte sett just den filmen, vilket jag varje gång rätt snart insåg att vi gjort, och inte bara en gång om man säger så. Men varje gång påstod han ihärdigt att så inte var fallet.

Vi tittade således på filmerna många gånger tillsammans i familjen, och pappa skrattade like förtjust varje gång, som om det var en ny film. Det var likadant med Jönssonligan-filmerna förresten.

Det är intressant att upptäcka att vi gör precis likadant i vår lilla familj nu. En tradition som följs. Nuförtiden är det Steve Martin som är Clousseau. "Nej men, vi har väl inte sett tvåan, har vi?" och så skrattar vi gott tillsammans i familjen. Igen.

Vad är detta egentligen? ÄR det så att det bara är jag som minns att vi sett dem många gånger? Är det jag som inte fattar själva kontraktet, att vi alla vet men låtsas som intet, för att få titta och skratta igen? Men det kan vi väl göra ändå?

Jag fattar inget, men jag håller tyst. Det är ju bra filmer och vi kan förenas tillsammans i familjen kring denna härliga lättsamma underhållning. Det är väl det som är hemligheten antar jag.

Lördagskram!

Klassiskt

Har varit ute och sprungit igen ikväll, blev lite längre runda nu och jag känner mig riktigt stark =)

Det tråkiga är att jag har fått ont i vristerna, särskilt den vänstra, kände det direkt när jag gav mig ut i kväll och haltade t o m lite i början men det blev bättre efter att jag sprungit ett tag. Detta startade i tisdags på innebandyträningen. Klassisk överansträngning sa mannen med expertrösten.

Fuck vad tråkigt ï så fall nu när man är på gång med regelbunden träning.

Känner inte det minsta för att hålla upp och vila någon fot, så det tänker jag inte göra, kanske kan man tejpa?

I morgon fredag och tidigt till jobbet för att fixa innan de nationella proven för niorna i engelska kan börja. Alltid lika intressant att se hur de är i år, proven. Säpo lämnar dem med skottsäkra västar i morgon bitti.

Kram!

Smekåret över...

Huset är omgärdat av byggnadsställningar med klättrande takläggare på, och numer får man passa sig när man springer omkring lättklädd på väg till eller ifrån t ex duschen på morgnarna. Taket var i behov av en omläggning, vilket vi visste redan när vi köpte det, och nu var det like bra att passa på, samtidigt som grannarna, och få det gjort.

Naturligtvis har det ramlat in en offert på ommålning av fasaden här också, att ta ställning till. Grannen vill så väldigt gärna att vi byter färg, och det där med fasadmålning var ju också något som vi visste behövdes göras redan när vi köpte huset.

Suck. Nu är visst "smekåret" över. Vi jobbade så mycket innan vi flyttade in här till julen förrförra året så det har man kunnat skylla på länge. Men tydligen inte längre. Nu ska allt det där tråkiga (och dyra) göras. Blä.

Mannen har jobbat hårt med att decimera antalet äppelträd här också nu i ett par helger. Snart är bara en tredjedel kvar. Rest in peace. Det finns de som tycker att det är ett helgerån, och borde vara belagt med spöstraff, att ta bort fina Gravensteineräppelträd, och till den skaran hörde jag innan jag blev med gammalt 30-talshus, med tillhörande trädgård på 1300 kvadratmeter tomt och fem gigantiska äppelträd (och ett päronträd),som lät tusentals äpplen trilla ner på gräset varje höst. Men nu känns inte äppelträd så heligt längre. De tre stackarna som kom med detta hus låg risigt till redan från början. Romantiken var botad. Sorry.

Nu hoppas jag att vädret är fint så att takläggarna blir klara snabbt...och inte minst hoppas jag det för deras skull, det verkar lagom kul att stå och röka i garaget.

Kram!

Genialisk?

Alltså jag vet inte om jag ska tycka att Leif GW Persson är genialisk eller inte. Men jag vet att jag tycker att han är riktigt skön, jag kan inte hjälpa det. Jag älskar hur han uttrycker sig och hur han verkar ge blanka fan i konvenansen. Det är bara för att han är så cool som jag ibland fastnar en stund framför "Efterlyst" för att njuta av hans språk. Jag småskrattar och myser, vilket antagligen är sjukt när det handlar om brott. Och det är riktigt kul att se gamla brott och klantiga polisutredningar visas upp och totalsågas, allt med en förrädiskt rufsig, förvirrad uppsyn men med lugnt knivskarp logik.

Antagligen är jag totalt lurad och manipulerad, men det struntar jag i. Jag gillar den här machomannen. Han är nämligen helt ärlig med vad han är (tror jag då).

Känner mig för övrigt skönt mör i kroppen efter innebandyträningen i kväll och löpturen i går. Vårkänslor! =D

Kram!

"Åh!"

Läste om ett antal "faktum" i Amelia häromsistens. Där stod att läsa om den nya "helgfällan": kvinnor vill hitta på saker, män vill tillbringa fritiden i symbios med fjärrkontrollen. Kvinnan är ett vidvinkelobjektiv, mannen en zoom. Kvinnan har svårt att koppla av, mannen är ett slapparproffs. Kvinnan vill umgås, mannen vill vara tillsammans. Kvinnan söker lyckan, mannen tryggheten. Kvinnan dukar upp förslag men mannen har vetorätt.

Alltså, jag visste inte att detta var"faktum" om alla kvinnor och män? Men ingenstans i texten står det att detta är textförfattarens personliga åsikter, jag letar febrilt efter någon källa till dessa påståenden, men det står bara att det är "förklaringar".

Jag måste bara dela med mig av godbiten här:

När en kvinna tar sig för munnen och utbrister "Åh!" kan hon ha sett en bok, en blomma, en vän, ett barn, Lars Norén, en klänning, ett recept, en diskussion, ett tv-program. Med män är det annorlunda. När en man utbrister "Åh!" har han sett en bil eller en elekronisk pryl. Eventuellt har han fått en orgasm. Män är förutsägbara som en multiplikationstabell och lika innovativa som en repad skiva.

Lägg särskilt märke till att kvinnor tydligen inte brukar utbrista "Åh!" vid en eventuell orgasm.

För den som blev lyrisk över detta citat kan jag hänvisa till fler godbitar av samma slag i Amelia nr 8 2011.

Jag måste bara få berätta att skribenten var en man.

Kram!

Gisslan

Jag hålls gisslan. Hjälp! (Nej, inte i någon tortyrkammare i ett ödetorp eller något liknande, lugn).

Jag läste att någon, vem det nu var, sagt; "Få saker är så tillfredställande som att se sina egna barn få tonåringar". Hm, ja. Fast den där skadeglada läggningen har jag aldrig förstått mig på. Jag vet att mina barn inte är tonåringar ännu, men jag känner att jag har en spirande tonåring här hemma, helt klart.

Och som Karin Boye redan så fint uttryckt det; Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?

Nästantonåringen håller mig gisslan. Emotionellt i alla fall. Det kastas fram önskemål om det ena efter det andra, och jag svarar nej och nej. Och mår dåligt och vrider mig som en mask av alla mina nej. Skitmamma tänker hon säkert när hon tittar på mig med smalnande ögon. Jag säger tappert att jag minsann önskat att mina föräldrar sagt nej när jag var i den åldern. Det borde de ha gjort minsann! "Ha, varför det? Det blev ju bra för dig", säger hon med enkel logik.

Sedan klampas det och stampas det och slängs i dörrar. Det masas ner till middagen och det sitts på ett hörn i soffan med korslagda ben som otåligt vickar fram och tillbaka medan det slutna ansiktsuttrycket hålls intakt. En fråga mottas med en iskall blick och en suck. Det är psykologisk krigsföring på gång. "Kan vi inte ha det trevligt nu och diskutera det där i morgon?" föreslår jag desperat. Nådigt mottages förslaget med bifall. Det dras lite på mun till skönsången som Linda Pritchard och SnyggErik bjuder på i alla fall.

Lördagskram!