Hjärntillstånd

Här kommer lite part two om lov.

Jag behövde tydligen lov kan jag säga. Och jag känner mig lite orolig över mitt hjärntillstånd faktiskt. Överhettat verkar det vara.

Efter att allas viljor körts rakt över med bulldozern i går tog jag resolut barnen ner till stan för att låta dottern byta de kläder som inte passade (av oilka orsaker), detta var prio ett eftersom det var sista dagen för möjligt byte, sådant går inte att argumenteras med.

Efter en lång stund i affärerna där det sent om sider hittats nya passande objekt inför dotterns kräsna ögon, skulle det betalas i kassan, men var F är mitt bankkort? Letade och letade och barnen skickades runt i affären för att leta på golvet där vi gått. Nada. I mitt minnes mörka vrå började nu bilden av parkeringsapparaten sakta matas fram. Försökte nu stressat leta upp mina spårhundar till barn och just då ringer min mobil. Det var från banken och tydligen har jag alltså glömt mitt kort i p-apparaten och en vänlig människa har lämnat in det! Hallelujah! Och vad glad jag är över att få visa detta exempel av god människonatur för mina barn.

Lite senare i en annan affär där sonen försökte tjura till sig svindyrt lego, föll mina ögon på dotterns påse. "Var är din andra påse!" utropade jag och dottern insåg på en tiondels sekund att hon måste springa tillbaka till föregående affärs provrum.

"Hur ska det här gå när vi åker till London om fjorton dagar, du och jag, det blir väl snyggt", tänkte jag misströstande högt. "Men mamma, då har du ju semester på riktigt", sa dottern tröstande.

I hope she's right.

Lovkram!