Rosa pantern förenar

Jag växte upp med Rosa pantern-filmerna, de helt underbara med Peter Sellers. Min far kan nog helt klart kallas ett Rosa pantern fan av högsta klass, eftersom vi kollade in alla filmerna om och om igen i familjen. Jag kommer ihåg att jag var så fascinerad över att han varje gång påstod att vi inte sett just den filmen, vilket jag varje gång rätt snart insåg att vi gjort, och inte bara en gång om man säger så. Men varje gång påstod han ihärdigt att så inte var fallet.

Vi tittade således på filmerna många gånger tillsammans i familjen, och pappa skrattade like förtjust varje gång, som om det var en ny film. Det var likadant med Jönssonligan-filmerna förresten.

Det är intressant att upptäcka att vi gör precis likadant i vår lilla familj nu. En tradition som följs. Nuförtiden är det Steve Martin som är Clousseau. "Nej men, vi har väl inte sett tvåan, har vi?" och så skrattar vi gott tillsammans i familjen. Igen.

Vad är detta egentligen? ÄR det så att det bara är jag som minns att vi sett dem många gånger? Är det jag som inte fattar själva kontraktet, att vi alla vet men låtsas som intet, för att få titta och skratta igen? Men det kan vi väl göra ändå?

Jag fattar inget, men jag håller tyst. Det är ju bra filmer och vi kan förenas tillsammans i familjen kring denna härliga lättsamma underhållning. Det är väl det som är hemligheten antar jag.

Lördagskram!