Ineffektivitetens lov

Efter tårthelgen då man mest satt och drack kaffe kände jag hur begäret efter att ge mig ut på en löprunda i går var starkt. Man kan ju tro att det ska vara lätt att få de saker man vill göra gjorda när man har lov och allt. Men det är faktiskt svårare än vad man tror.

Det kan bero på:

1. Jag måste ha lååång frukost, i flera timmar helst. Märk väl att jag inte begär sovmorgon, även om det ändå måste sägas vara sovmorgon när man sover längre än till åtta, det förstår jag. Men att sitta och läsa och uppdatera sig och småjobba och gå och pyssla och allt obeskrivbart som man gör, det är lååångfrukost för mig, med baljor kaffe till så klart. Och allt är allt annat än välplanerat och rationellt, det är det som är poängen. Som att plötsligt få för sig att sortera kvitton, eller plocka med påskpynt, eller städa ur mikron, eller prata med en vän, det blir som det blir liksom.

2. Jag måste hela tiden ta hänsyn till allas behov. Och dessa divergerar typ hela tiden. Sonen vill ha hem en kompis, dottern vill ner på stan och byta kläder (alternativt baka en Hallonspegel), mamma vill ha besök, pappa vill besöka, barnen vill påskpynta, tvätten vill bli sorterad, stugan borde städas eller åtminstone få ett tillsynsbesök, bilen vill bli tvättad och städad, passen vill bli fixade, etc etc. Det slutar med att jag blir som paralyserad. Inget vettigt blir gjort. Det är det här med att prioritera. Vem/vad ska prioriteras och varför kan vi inte alla bara vara överens? Om ordningen var självklar, som den oftast är på jobbet, då skulle det vara effektivitet här minsann!

Eller kanske inte.

Det är kanske just det här man ska göra på lovet, vara ineffektiv.

I dag blev det minsann en löprunda och innebandyträning! Någon som blev nöjd i alla fall! (jag alltså=)).

Kram!