Gisslan

Jag hålls gisslan. Hjälp! (Nej, inte i någon tortyrkammare i ett ödetorp eller något liknande, lugn).

Jag läste att någon, vem det nu var, sagt; "Få saker är så tillfredställande som att se sina egna barn få tonåringar". Hm, ja. Fast den där skadeglada läggningen har jag aldrig förstått mig på. Jag vet att mina barn inte är tonåringar ännu, men jag känner att jag har en spirande tonåring här hemma, helt klart.

Och som Karin Boye redan så fint uttryckt det; Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?

Nästantonåringen håller mig gisslan. Emotionellt i alla fall. Det kastas fram önskemål om det ena efter det andra, och jag svarar nej och nej. Och mår dåligt och vrider mig som en mask av alla mina nej. Skitmamma tänker hon säkert när hon tittar på mig med smalnande ögon. Jag säger tappert att jag minsann önskat att mina föräldrar sagt nej när jag var i den åldern. Det borde de ha gjort minsann! "Ha, varför det? Det blev ju bra för dig", säger hon med enkel logik.

Sedan klampas det och stampas det och slängs i dörrar. Det masas ner till middagen och det sitts på ett hörn i soffan med korslagda ben som otåligt vickar fram och tillbaka medan det slutna ansiktsuttrycket hålls intakt. En fråga mottas med en iskall blick och en suck. Det är psykologisk krigsföring på gång. "Kan vi inte ha det trevligt nu och diskutera det där i morgon?" föreslår jag desperat. Nådigt mottages förslaget med bifall. Det dras lite på mun till skönsången som Linda Pritchard och SnyggErik bjuder på i alla fall.

Lördagskram!