Civilt motstånd...

Vi människor har ett behov av att göra motstånd mot en massa dumheter som bestäms ovanför våra huvuden, utan att vi varit delaktiga i beslutet. Det vi gör då är motstånd, antingen öppet aggressivt, eller i det tysta. Det senare är nog det vanligaste, för de flesta känns det lite för farligt att hamna i skottgluggen...

Ett exempel på detta är att vi lärare i Linköping nu ska genomgå kurser i praktisk internet och mediakunskap, sk PIM. Låter jättebra och intressant, eller hur?! Det är ju inte så att vi inte behöver detta, för tro mig när jag säger att många behöver...

Men, det är just sättet som detta bara bestäms ovanför våra huvuden och sedan bara läggs på oss, utan ordentlig plan för kompensation i tid, som gör att Det Tysta Arga Motståndet triggas igång.

Tänk om man inom skolans värld kunde lära sig åtminstone en smula om hur fortbildning och utvecklad kompetens måste ligga inom ramen för reglerad arbetstid, som det gör i andra yrken, t ex för läkare. År av missförhållanden har gjort lärarkåren till en motsträvig, luttrad, seg klump, detta för att freda sig mot utnyttjanden.

När man väl bitit i det sura äpplet och satt sig med kursen, inser man att det är en bra kurs, som jag faktiskt behöver. Synd bara att det måste gå så mycket negativ energi innan man kommer till den punkten.

Nu är det leeedigt!!!

Sollysten KRAM

Saknad i semester...

Man brukar ju säga att man kan vara saknad i krig... jag har visst varit saknad i semester...

Men nu är jag TILLBAKA!

Har tänkt lite på mitt bloggande i alla fall, nu när jag varit bortrest på Cypern. Jag kom fram till att jag nog ska börja blogga lite kortare inlägg, om det överhuvudtaget ska kunna bli några. Lite mer korta nerkastade tankar, eller bara lite händelserapportering, lite blandat helt enkelt. Då kanske jag kan skriva lite oftare, det har ju blivit väldigt sällan på sistone, eftersom jag varit så upptagen.

Här kommer en lista på saker som jag just nu tycker är värda att TYCKA OM!

1. Ligga vid poolen och dricka drinkar.
2. Läsa en bok vid poolen.
3. Ha barnvakt med sig till barnen, så att man kan göra ovanstående saker (tack svärmor och svärmors syster!).
4. Äta gott på restaurang varje dag.
5.Slippa städa och tvätta varje dag.

Med andra ord, så underbart skönt det var att åka på semester just nu på våren, det måste göras om!!!

Solad kram!!!

Grattis!

Vill bara meddela att det var svårare än jag trodde att hinna före sonen i alla fall i morse...

Trots att jag ställt alarmet på en okristligt tidig tid, hördes en otålig röst inifrån hans rum som ropade "hallå!", och det innan jag ens hunnit stiga upp.

Att försöka få upp övriga familjen så tidigt var inte ens att tänka på...men jag började förberedelserna och efter en stund fick vi även upp dottern.

Han lyckades i alla fall smålåtsas lite att han sov, när vi kom in och sjöng, men sedan studsade han med ett leende över hela ansiktet upp och blåste ut ljuset.

"Det här var den bästa födelsedagen nånsin!" blev betyget lite senare. Jag tror inte det berodde på presenterna enbart, utan även för att det är så underbart att få bli uppvaktad och vara i centrum och ha SIN DAG.

Hoppas nu han får en bra dag i skolan. Sådana här dagar är man ju också väldigt känslig och sårbar, man vill gärna att andra säger grattis. Glatt tågade han iväg med klasskompisarnas glass i högsta högg, och de nya fotbollsshortsen i gympapåsen, vilka naturligtvis skulle bäras på idrotten idag!

Dottern, som fyllde år på påskafton, hade inte lika stora förväntningar på firande idag, lite mer luttrad som hon är med åldern. Jag frågade om de kanske ändå skulle sjunga för henne idag i skolan, och det kanske kunde ske, svarade hon med ett litet leende.

Tyvärr blir det mindre och mindre av att man firar barnen i skolan ju äldre de blir, det vet jag ju eftersom jag jobbar på högstadiet. Det är tråkigt och jag får dåligt samvete när jag tänker på det. Varje människa borde bli uppmärksammad på sin födelsedag!

Grattis älsklingen och födelsedagskramar!

Hejdå påsken...

Oj, oj, oj vad man haft fullt upp nu de senaste dagarna... Påsklov, innebär sällan att jag ligger och gonar mig med en bok precis (inte med två barn som fyller år... fast lite har jag hunnit läsa ändå, som tur är...).

Vad har jag fyllt de påsklediga dagarna med då? Jo, både huset (rensat, fejat, pyntat, tagit mig ner till botten av tvätthögen...), framför allt barnen, men också vänner och familj :-D

Trots att jag haft gäster i stort sett varje dag nu och nästan bott i affärerna och i köket; inhandlandes födelsedagspresenter, mat, fika, dricka, tårtor, godis och sedan stått (och gått) och fixat och diskat och plockat osv osv, så har jag haft det så MYSIGT!

Solen har lyst på oss och våra gäster och vi har kunnat sitta ute, så SKÖNT! Allt blir så mycket lättare när det är fint väder vid sådana här tillfällen.

Sovmorgnar och avkopplande kvällar med familjen är så välgörande, och ack så beroendeframkallande... Men nu är det dags att möta verkligheten igen i morgon. Till att börja med inleds morgondagen med att försöka komma upp före sonen på hans födelsedag, och uppvakta med frukost och presenter. Det ska nog gå bra nu när det är skoltidsmorgon igen!

Påskskön KRAM

Andarna vaknar

Hej där! Jag vet att det var mycket länge sedan jag skrev...

Hur kommer det sig? Tänker jag avsluta bloggen eller? frågar en del av mina käraste vänner.

Jag vet inte riktigt ännu, men på senaste tiden har jag varit så fullt upptagen med jobb, familj och hus att det känts som att det inte varit rätt prioriterat att sätta sig och låta tiden gå vid datorn. Mitt i allt detta har jag kämpat med en ond hals och huvudvärk, trötthet, som aldrig går över...

Frågan är ju självklart vad syftet med mitt bloggande är och om det fyller någon funktion. Under höst och vinter har jag verkligen behövt sätta mig och skriva en liten stund, samla tankarna och fokusera dem i ett inlägg, det har känts nästan terapeutiskt faktiskt.

Hur har jag det nu då? Jo, våren, värmen och det gröna spirandet i trädgården är verkligen välgörande för mig. Planer på än det ena och än det andra sätts plötsligt i rullning. Huset pockar på min uppmärksamhet, det behövs verkligen sorteras, rensas och som sagt renoveras... Det är både skönt och jobbigt att behöva ta tag i en massa praktiskt...

April är annars barnens månad. De fyller båda år och därför blir det väldigt fokus på deras kalas och presenter, men också att bara umgås; med varandra och med vänner. Det jag har märkt denna vecka (nu har det ju redan hunnit gå många dagar av det härliga lovet), är att både jag och barnen verkligen haft behov av att bara ta det lugnt, inte ha något bokat utan bara spontant följa vår egen rytm.

Så, andarna vaknar, och verkligheten pockar på min uppmärksamhet. Det måste vara ett gott tecken. Men det är fortfarande skönt att samla sig en stund vid bloggen, märker jag...

See you later!

Vårvaken kram

Problembrasa

Jag har många gånger funderat allvarligt på att sluta läsa och prenumerera på den lokala tidningen. Nu har den tanken återtagits igen, på allvar. Det tar emot. Jag vill ju vara uppdaterad på de lokala nyheterna, det är väldigt viktigt för mig.

Varför vill jag sluta läsa? Av ideologiska, principiella skäl. Jag börjar nämligen tröttna på den kampanj som förts i åratal mot det område i vår stad som jag arbetar i.

Det ÄR ett socialt utsatt område, det visar all statistik på dessa variabler. Och det HAR en stor andel invånare med mångkulturell bakrund. Vi VET.

Men det innebär inte att allt är dåligt och att vi bara har en massa problem, TVÄRTOM i många fall! Men det är bara den problemvinkeln som lokaltidningen hela tiden, om och om igen , matar sina läsare med. Området har inte en chans att bättra på sitt rykte. Jag vill påstå att tidningen medvetet och raffinerat använder området, och fördomarna mot det, i syfte att skriva negativa nyheter och skapa problem-debatt. Området får vara bränslet till "problembrasan", som ger tidningen något att skriva om.

Detta är mycket olyckligt för området och dess invånare, vilka faktiskt trivs och tycker om sin förort (det verkar omöjligt för tidningen att tro på, man vill ha det till att man bor där för att man inte har något val).

Visst är segregation ett problem. Det finns mycket man kan göra för att minska på det, främst se till att det inte samlas så många med mångkulturell bakgrund på samma plats. Alltså beslut som måste tas på politikernivå.

När jag idag pratade med eleverna i min nia, om skriverierna som varit denna vecka om att skolan borde läggas ner (jag berättade att det inte är sant, och att det inte finns något förslag från politikerna om det), var de helt oförstående inför hela resonemanget. Särskilt förvånade var de över uttalandet från en förälder i området som återgavs i tidningen: "Skäggetorp är Linköpings Rosengård". De skrattade gott åt den jämförelsen; "Har han varit i Rosengård, eller? Ha, den värsta kriminella vi har här är ju .... och han är väl inte så farlig!" Skratt.

Det kan hända att eleverna inte har hela bilden klar för sig i den här åldern, självklart. Men faktum är att de verkligen inte känner igen sig i den bild av området som ständigt målas upp i media. Det gör inte jag heller.

Jag får se hur jag gör med tidningen. Man ska hålla sin värsta fiende närmast sig, sägs det. Det kan ju vara ett argument.

Upprorisk kram

Tagen på vårsängen...

Nu när solen lyser , temperaturen stiger och det börjar torka upp i markerna får man ju början till hopp om vårkänslor!

Vårens (förhoppningsvisa, peppar, peppar...) intåg visade sig dock på ett mycket konkret sätt igår i vår familj. Det blev en kaoslik mardrömsmorgon.

Dagen innan hade innehållit en hel eftermiddag och kväll på barnens skola, med föreställningar och föräldramöte, vilket innebar att förberedelsen inför den följande dagen hade blivit haltande. Big mistake. Det var nämligen dags för dotterns första cykelutflykt, för året, till biblioteket med skolan.

Mannen var dock ute i god tid på morgonen och hivade resolut in cykeln i bilen och körde den till dotterns skola, vilken ligger några kilometer från där vi bor. So far so good. Men ve och fasa, när jag och barnen kom till skolan lite senare och skulle låsa upp cykeln passade inte nyckeln! Vad är nu detta!? Fel nyckel? Det stod så prydligt hennes namn på ringen, så det verkade mycket skumt.

Så, snabbt lämnande av barnen och sedan panikkörning tillbaka hem för att leta efter fler nycklar. Hittade ingen passande. Det var bara att köra tillbaka till skolan för att lämna det tråkiga beskedet och med bävan se hur dottern skulle ta detta. Skulle hon få stanna kvar i skolan eller hur skulle de lösa det hela egentligen ("huh, JAG skulle inte vilja vara lågstadiefröken och få detta problem på min hals", tänkte jag med rysningar...)? Vilken DÅLIG förälder jag är...

Ja, nu visade det sig att det inte blev något trauma, trots allt. Dottern var cool och oberörd när hon berättade att det var "jättemånga som hade glömt något". En hade glömt hjälm, två hade glömt cykel, en hade trasig cykel och fick låna en av någon, en annan kom med mammas cykel, etc. Själv hade dottern fått skjuts av fröken.

Det var alltså fler som hade överraskats av vårens intåg, puh vad skönt! Tänk att det är så lättande att upptäcka att även andra gör misstag, då känns det plötsligt inte så farligt längre, vilket dottern också uppenbarligen hade kommit fram till.

Men våren är VÄLKOMMEN!!!

Välkomnande kram

Konkreta planer

Nu har det hänt! När man känner sig så där marslåg så finns det bara ett botemedel; konkreta planer inför framtiden, vilket jag nu gjort! :-D

Har länge gått och surat över det gamla risiga köket och tänkt att nu bara måste vi börja ta tag i det, men inte orkat. När man får lådfronterna i handen när man öppnar dem och golvet är så smutsotåligt så man kräks, då är det ju dags. För övrigt är det åttiotalskök i ett hus från trettiotalet, inte kul. :-(

Ett par vänner, som håller på att renovera sitt kök, gav mig slutligen den finala inspirationskicken, så nu har bollen börjat rulla. Det ska bli lantligt och trettiotalsstil, det var inget att fundera på utan självklart.

Det är verkligen välgörande för själen med konkreta planer. Det handlar väl om att man flyttar fokus från sitt navelskådande och lyfter blicken.

Något annat jag tagit tag i (och fler med mig :-D), är det sociala livet. Konkreta planer på träffar, fester och trevliga middagar med vänner; det lyfter humöret en bra bit uppåt!

Nu ska vi äta en fin melodifestivalmiddag och ladda inför kvällens stora happening!

Ödmjukt hoppfull KRAM

Social kontroll

Fredagsrapport. Hela veckan har jag varit sjuk och hängig, huvudvärken har legat som ett järnband över pannan. Igår hade även dottern nått den nivån i sin hängighet att hon fick vara hemma (med mig) och vila ut. Efter detta har jag två betraktelser att dela med mig av.

1. Redan nioåringar oroar sig för att vara borta från skolan och missa viktiga saker och därmed komma efter. Detta kan man se som a)positivt eller b)oroande. Det positiva är att barnet förhoppningsvis tycker det är så kul i skolan att det verkligen VILL vara med på allt och att barnet är äkta motiverat för sina studier. Det som skulle vara oroande är om barnet känner oro för att det ska komma efter och att det kanske t o m är upplagt som så i skolan att man MÅSTE vara med hela tiden för att klara sig.

Mina tankar går därmed till mina elever och deras skolsituation. Jag tycker nämligen att det blivit mer och mer så, att det verkligen blir ett problem för dem när de är borta från skolan. De hamnar lätt i en ond cirkel, de är borta, måste ta igen, kommer efter i den nya kursen, är borta igen och kommer ännu mer efter etc etc. Alltså ÄR skolan upplagd på det sättet att man inte kan vara borta för mycket om man vill klara sina studier.

När man går till sig själv, som vuxen, inser man tyvärr att det är lika svårt att vara borta från arbetet. Ingenting fungerar och man får otroligt mycket extrajobb när man kommer tillbaka. Sjuknärvaron har ökat, det vet jag.

Vilket leder mig till betraktelse 2.

2. Försäkringskassans nya regel om intyg från förskolan och skolan om barns frånvaro, när man söker tillfällig föräldrapenning för vård av barnet. Detta tillkom efter att det ansågs vara en stor andel föräldrar som fuskade med socialförsäkringssystemet, vilket därmed ledde till stora kostnader. Hur har detta slagit ut då? Ja, enligt mig inte väl. Det tar tid att få intyget hemskickat, ibland blir det inte ens skickat, vilket leder till dröjsmål och ökade kontakter med Försäkringskassan. Sedan måste jag jaga efter barnets lärare mitt i deras fulla verksamhet. De ser plågade ut, de måste gå och kolla i sina papper, och ve och fasa om de skulle behöva ifrågasätta mig och mitt intyg. Myndigheterna har alltså lagt över sitt ansvar på de stackars pedagogerna, det kallas delegering.

Som förälder är det, konstigt nog, hemskt att behöva stå där (med mössan i hand) och be fröknarna om en signatur på intyget, som ska ge mig mina rättmätiga pengar för att ha vårdat mitt sjuka barn. Flera gånger har det kommit ledigheter, lov eller annat i vägen vilket gjort att jag inte kunnat lämna fram intyget i god tid till dem heller. Vid det senaste tillfället fick jag inte några intyg hemskickade, vilket resulterade i att jag glömde bort det. Sedan fick jag påminnelse och hot om att inte få det hela beviljat, vilket tvingade mig att ringa flera gånger till försäkringskassan och sitta i kö där jag hade nummer 153.

Min slutsats är att man använder sig av det gamla hederliga "social kontroll" för att få föräldrar att minska på sitt vårdande av sjuka barn. Om man drar det till sin spets kan det innnebära mer och mer sjuknärvaro i förskolan och i skolan. För övrigt måste detta kontrollsystem kosta mycket mer pengar än vad några enstaka fuskare gör.

Agiterad kram

De e mycke nu...

Vad är det med den här tiden i februari-april egentligen? Hur ska man stå ut? Det nya med i år är att jag inte är överraskad och oförberedd på hur jobbigt det brukar vara. Jag har inte glömt de senaste åren... I år har jag snarare varit så där sammanbitet förberedd som man är när man precis ska ge sig iväg nerför en riktigt hemsk berg- och dalbana, vilken man åkt förut.

Vad är det jag minns för hemskheter då?

-Vädret. Detta pendlande mellan nederbörd, blåst, kyla, blask, fukt, grådass och små retsamma stunder av vårblänk. Vädret genererar även stora högar med lerig och fuktig tvätt samt hindrar mig från att ge mig ut på löprundor...

-Intensiva veckor på jobbet, där Nationella Prov och ideliga lovdagar, ledigheter och övriga aktiviteter, styckar sönder elevernas arbete och arbetsmoral/lust. Alla Planeringar går om intet och inte mycket hinner bli gjort (och alla dessa Mål de ska hinna uppnå)...suck.

-Barnens aktiviteter kulminerar i tidsåtgång genom t ex tränande inför uppvisningar, avslutningar, turneringar, föräldramöten, utvecklingssamtal, kalas, etc etc etc.

-De eviga förkylningarna, snoret, huvudvärken, småsjukan (samt lösseländet som man börjar höra talas om i skolan igen...huh!).

-Det egna sociala livet som ligger i malpåse, tillsammans med alla andras trötta malpåsar.

-Depressionen i form av "det-blir-aldrig-vår-detta-kommer-att-förtsätta för evigt-känslan" som alltid drabbar en, trots att man är sammanbitet förberedd.

Får se om jag kan avsluta dagen senare med lite mer uppfriskande tankar... I'll be back!

Deppad KRAM

Föräldraengagemang

Skolan hade Öppet hus i lördags och vi hade således lektioner halva dagen. Tänk att man alltid tycker att det är så fruktansvärt jobbigt att behöva åka till jobbet på en lördag, jag knorrar, klagar och brukar sova dåligt på fredagen. När det hela är avklarat tycker jag dock alltid att det var lyckat och är nöjd :-). Mina tankar går till alla de som ofta får jobba på helgerna, jag har provat det i mitt förra yrke, och gillade det inte.

Söndagen bjöd på sonens första hockeyturnering någonsin. Vi gick upp tidigt, jag och dottern hann först med hennes konståkningspass i Stångebro, sedan åkte vi till Vadstena för att spana på turneringen. Det var underhållning på hög nivå, jag blir som vanligt gråtfärdig av att se barn kämpa och stå i, det är så härligt :-). Och alla föräldrar som sitter där och tittar på sina barn med kärlek i blickarna, det är också vackert med detta engagemang som alla visar.

Apropå föräldraengagemang. Jag undrar över när jag ska börja bete mig som föräldrarna till barnen på högstadiet gör... Dvs när jag ska sluta dyka upp på föräldramöten och öppet hus... Jag inser att jag inte kommit till den perioden i livet ännu, och kanske ska jag därför inte säga något då, men jag får väl fundera lite iaf. Är det så att man vid det laget tröttnat så mycket på det hela att man med lätthet kan intala sig att det är meningslös verksamhet? Eller är det så att man inte vågar gå mot tonåringens bestämda åsikt att man är pinsam och icke önskvärd att visa upp i skolan?

Min bestämda åsikt, just nu, är att man aldrig, som förälder, ska sluta visa upp sig i skolan vid dessa tillfällen. Det kanske inte alltid är så meningsfulla program som bjuds, men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att visa sina barn att man bryr sig och är intresserad av deras liv och vardag. Man får nämligen mer kunskap om deras vardag om man besöker den plats där de tillbringar stor del av sin vardag. Punkt slut.

Engagerad kram!

Se det positiva

Så kastades vi brutalt tillbaka igen igår. När jag fick telefonsamtalet om mammas nya fall och det brutna lårbenet, hände ytterligare något nytt med mina reaktioner. Jag var lugn, sansad och kom snabbt till insikt om att detta inte var något som jag nu ska gå in i med alla mina känslor utanpå, hudlöst. Nej, jag konstaterar att detta är fruktansvärt tråkigt, och att det nu bara är att se hur allvarliga konsekvenser det kommer att bli, börja om från det läge som gäller, försöka ta en dag i taget och sätta upp nya mål.

Jag har kommit någon vart med mig själv, känns det som. Kanske gör man det av nödvändighet helt enkelt, när man nått ett tillstånd där man inte orkar ta in mer elände. Man skyddar sig själv och stänger av till viss del. Jag tror inte det är fel just nu.

Jag läste, just igår, några tips i en artikel till att få en mer positiv attityd i livet. Ett handlade om att man ska skriva upp några bra saker som hänt under dagen, och fokusera på dem istället för på det dåliga som hänt.

Idag har många bra saker hänt, t ex:

*Jag har så underbara kollegor på jobbet. De är verkligen ett stöd, på det sättet som behövs. De känner av mig och vet när de ska stötta aktivt eller bara låta mig vara. Det är något att vara tacksam för.
*Mina elever känner visst också av mig, tror jag... Idag fick jag några komplimanger och snälla ord. :-D
*Det var så kul på niornas dans på Cupolen ikväll! De hade övat på danser som bugg, foxtrot osv, tidigare på dagen, och sedan dansade de ihop med flera andra skolor, till ett liveband som ledde dem i dansen. Det är verkligen härligt att se hur många vågar ta för sig på dansgolvet! Bådar gott för deras framtid. Till min glädje bjöd några faktiskt upp fröken med...
*Sist på kvällen genomfördes en sen innebandymatch, där vi avslutade serien med vinst! En skön match och jag var ganska nöjd med mig själv!

Se där så mycket bra man ser om man tittar!

Godnattkram

Grammatiklektion

Som den svensklärare jag är vill jag såklart att mina adepter ska upptäcka tjusningen i grammatik...

Varför grammatik? Vad är det som är så bra med att kunna grammatik? Är det inte onödig kunskap? Vad ska man ha det till?

Ja, grammatik är reglerna för hur vårt språk är uppbyggt. Det är själva nycklarna. Varför skulle man inte se till att få tag på de nycklar som låser upp språkets byggnad? De ger möjlighet att prata om hur man kan förbättra och utveckla sitt språk, hur man blir en bättre talare och skribent, hur man får möjlighet att kommunicera och förmedla det man vill på ett bättre sätt.

Och detta via grammatikkunskaper (tänker många...)? Ja, det är viktigt, dock inte viktigast så klart.

Jag kommer aldrig att glömma när min mentor, på den praktikskola jag befann mig på, tittade uppgivet på mig och sa med lätt förundrad, men även med mycket trött, stämma:
-Det är fan i mig som att kasta pärlor åt svinen.
Det han åsyftade var just de grammatikkunskaper han försökte inpränta i de stackars eleverna, vilka var högst måttligt intresserade av det hela.

Sedan dess har jag fört hans kamp vidare, men tyvärr inte heller alltid så framgångsrikt. Jag måste ändå säga att eleverna idag är mycket mer motiverade, det är inte så svårt att få dem att förstå själva nyttan med grammatik, det svåra är att få fram själva förståelsen.

Idag fick jag dock ett litet genombrott i mina pedagogiska försök. Fick ett tips häromdagen om hur jag ska få eleverna att förstå vad verb, adjektiv och substantiv är. Fullträff. Plötsligt var det flera som det hela hade löst sig för. Så här lydde knepet:

Verb är sådan ord som man kan säga "utav helvete" efter. Ex: Springa "utav helvete".
Adjektiv är sådana ord som du kan säga "skit" framför. Ex: "Skit"rolig.
Substantiv är sådana ord som du kan säga "helvetet" efter. Ex: Bok"helvetet".

Det är så kul när man kan känna sig som en riktigt duktig pedagog...

Kram(helvetet) från mig

Må-bra-saker

Helgen var händelserik, mycket, men mest på det inre planet.

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om att jag förstår att jag befinner mig i kris, vilket jag gjort i mer än ett par månader nu. När man som jag är mitt i, så är det svårt att hitta distansen och överblicken, det är det som är problemet. Jag tror att jag förstår mig själv och mina reaktioner, men upptäcker hela tiden att jag överraskas och blir avklädd.

Så därför går det upp och ner hela tiden. Det är som att vara magsjuk och tro att: "nu är faran över, nu är det stabilt", men plötsligt börjar man kräkas igen.

Så, jag har gjort en djupdykning, och förhoppningsvis är jag på väg ett par trappor upp nu, för kris ger utveckling, och det bara måste jag tro på. Det är bara att bryta ihop och komma igen, som någon klok sagt. För mig finns faktiskt inte något alternativ, för vad skulle det vara? Bryta ihop och ge upp? Det finns inte.

Men jag är lite skör just nu. Det är bara att inse. Tål inte stress, motgångar, press och elakheter.

Hur ska jag tåla allt bättre då? Vilka må-bra-saker måste jag få mig till livs?

1. Kärlek. -Löser inte allt, men hjälper mycket...
2. Sömn. -Har inte kunnat sova så bra ett tag, men nu ska det bli bättre.
3. Fysisk aktivitet. -Gav mig ut på en rejäl löprunda i lördags, halkade omkring, men var såå sköönt. Bara måste trotsa väderleken framöver.
4. Vara ute i naturen. -Åkte ut till sommarstugan och vi gick över sjön på isen, gjorde upp en brasa och grillade korv. Gissade djurspår, njöt i solen. Barnen var lyriska och jag med, det är så underbart att vara ute.
5. Vara mer off line... -Då menar jag bli mindre uppdaterad på ALLT, prata mindre i telefon, vara mindre nätuppkopplad, inloggad, informerad... ja, jag klarar inte att sortera i allt just nu, tar till mig allt och så blir det för mycket.

Egentligen skulle jag kunna lägga till många fler punkter på en sådan här lista, så klart, men jag ska foka på dessa nu. Fast, en livscoach att prata av mig lite med också, samt en hushållsassistent och chaufför som skjutsar till aktiviteter, skulle jag inte tacka nej till direkt...

(medicin till min onda hals tack oxå!)

Förtröstansfull kram

Negativt tänkande

Jag har nu funderat lite över varför man fastnar i negativt tänkande, fast man vet så j..a väl att det bara är destruktivt och leder till nowhere.

När man inte är tonåring, ungdom, eller yngre ångestfull vuxen, så får man tyvärr ingen förståelse eller sympatier under de där negativa perioderna man har längre. Folk förväntar sig att man ska ha lärt sig att vara rationell och inse att det är ett meningslöst beteende. Man ska helt enkelt inte störa andra med sina bekymmer. En negativ människa förstör för sin omgivning och försöker lägga över sina bekymmer på andra.

De flesta säger ändå inte ärligt rakt ut vad de tänker; dvs: "ryck upp dig människa", eller fy fn vilket trist depro du är" eller liknande, utan de säger nog mer hurtiga saker som: "tänk positivt!" eller "efter regn kommer sol", eller... ja, sanna klyschor helt enkelt.

Tillbaka till min fråga: varför håller man på och är så här negativ ändå ibland? Fast man är så vuxen, mogen och insiktsfull?

Ja... man är väl bara människa trots allt... (ännu en klyscha). Man känner frustration och maktlöshet, man vet inte hur man ska kunna förändra sin situation, man tror inte att det går.

Man vill ha hjälp. Kanske konkret, men kanske vill man mest att någon sätter sig ner och verkligen undrar över hur man känner, att någon lyssnar med ett öppet och förstående sinne.

Tyvärr kan det nog vara så att det inte hjälper med att vem som helst gör detta (det är inte som på film där någon som ödet fört i ens väg når fram och löser upp ens problem...), utan det är en SPECIELL person (eller personer) i ens liv som måste göra detta.

Vanligtvis brukar man dock hinna tröttna på sig själv efter en period, kanske t o m innan man fått sig tilldelad en sann klyscha och förhoppningsvis innan någon hunnit bli alltför ärlig.

Fast, man kanske kan få vara lite negativ då och då, det kanske bara är så enkelt att man BEHÖVER få vara det ibland...

(Om ni undrar varför jag skriver "man" hela tiden, så är det för att detta kanske inte bara handlar om MIG...).

Kram från The Positive Thinker

Krypningar

Det kryper i mig. Jag vet inte vad det beror på, men jag har verkligen svårt att koncentrera mig på att göra alla de saker som jag måste göra som jag tycker är TRÅKIGA. Jag känner det som om jag bara skulle vilja krypa ur skinnet.

Vad är det med mig egentligen? Så här kan man ju inte ha det. Man måste klara av att göra allt det som man måste göra, fast det inte är så särskilt kul precis. Man har inget val direkt heller.

Kanske smittar tonåringarna mig med sin attityd och sin rastlöshet? Eller är det årstiden som lagt sitt kvävande täcke över mig?

Ja, vilket än skälet till mina rastlösa krypningar är, så vore det bra om jag hittade ett sätt att stilla dem. Hur ska man t ex få tonåringarna att göra det som de måste göra, trots deras tillstånd? Ja, Motivation är väl det som måste hittas... Hur får de det? Morot eller piska? Suck, jag antar att piskor är det vi mest använder, när det kanske borde vara mer morötter.

För, vilken metod fungerar bäst på mig kan man tro? Jag tror att mina krypningar skulle kunna stillas lite av att veta att jag snart får lön för min möda, lite bekräftelse, uppmuntran och belöning.

Så, om jag försöker göra detta lite mer, kanske någon gör samma för mig, gott ska med gott belönas, sägs det.

Krypande kram

Ett litet förslag...

Tanken för dagen landar i att avsky måndagar efter lov. De borde inte få finnas.

Mina argument för det lyder som följer: 1. Man tror inte det är sant när larmet larmar för igångsättning av Familjen så TIDIGT, det är inte hälsosamt. 2. Alla plikter man skjutit framför sig landar som en bila över nacken i samma stund som man äntrar jobbyggnaden, det är inte hälsosamt heller. 3. Helst skulle man vilja sätta sig och mysprata med kollegorna över några oändliga koppar kaffe, vilket man absolut inte hinner (särskilt inte om man inte gjort vad man borde gjort under lovet...), det är trist. 4. Ju mer dagen går inser man hur mycket jobb man har framför sig, det är deprimerande. 5. När man precis fått den lovtyngda kroppen att börja få upp den riktiga effektiviteten, är det dags att gå hem till jobb nr 2, tredjedelsklar, det är frustrerande.

Så mitt förslag är att vi spolar fram de där dagarna till den lite mer trevliga, ska vi säga dag nr fyra, eller så, då brukar man ha lugnat ner sig och intagit sitt vanliga Mahatma Gandhi-lugn (you wish...).

Ultra rapid kram

Mörbultad...

Här kommer en liten söndagsrapport från en mörbultad och trött kvinna med fruktansvärt stel nacke.

Varav detta? Ja, kanske från den oerhört trevliga fredagskvällen med svägerskan på dansgolvet :-D. Så mycket har jag inte dansat och skakat loss på lääänge. Eller från ett antal nätter då jag sovit oroligt och drömt riktigt skumma drömmar... Kanske har min frenetiska städning av hela huset i lördags fm triggat igång några små ovana muskler... Jag städar alltid i ett slags ursinne för att få det gjort. Det skulle även kunna bero på den dubbla rollen av hockespelare och konståkerska i torsdags, men det är nog mest de ömmande knäna, höftbenen och midjan som har sin grund där (att spela hockey med taggskridskor samt felsvängd klubba; är inte så bra...man snubblar lätt...).

Tröttheten idag vet jag i alla fall att den kommer sig av att jag gick upp kl sju och åkte till den fryskalla träningshallen i Stångebro och stod i två timmar och stirrade på sonen. Det har tagit hela dagen att tina upp faktiskt. När våra vänner kom för att hämta sin katt kände jag mig så trött att jag är rädd för att jag inte var så social som jag brukar...

Lördagen bestod annars av något som inte var så fysiskt jobbigt, för mig i alla fall, men däremot lite psykiskt påfrestande. Jag och ett par av mina bröder åkte helt resolut till mamma på avdelningen och tog med henne hem till sig själv på en utflykt. Med rullstol, rollator och hela konkarongen. Banbrytande! Det var så skönt att GÖRA något. Självklart var det mycket att tänka på med allt, men det gick ju!

Dags att känna sig redo för JOBBET. Hmmm...

KRAM

Sticking to the PLAN

Här kommer nu en lite trevligare rapport från en sportlovsidkande kvinna! Jag har lyckats fullfölja min PLAN lite bättre senaste dagarna. Skönt. För kropp och själ.

Nu har vi uppfyllt "ute-målet" genom att åka skridskor (både ute och inne i hall), åka pulka, vara i vallaområdet, och i skogen. Det är alltid lite pyssel innan man kommer ut, men sedan är det såå skööönt att vara ute. Lite mer snö hade dock varit önskvärt. Vi ska ut i morgon igen på någon liten utflykt, både skridskor och pulka är önskat (liksom simhallen, vilket sonens sår i bakhuvudet naturligt har sållat bort, tyvärr).

"Kulturmålet" uppfyllde vi idag genom att vara på Fenomenmagasinet (och en sväng in på Chokladboden såklart...). Tiden flög iväg när vi sprang omkring och upptäckte, undersökte och fick förklaringar. Jag blir alltid lika förvånad över hur kul det faktiskt är att vara där. Det är trevligt att inse att man fortfarande är nyfiken och vill testa allt själv, precis som barnen =). Jag var t ex barnsligt stolt över att jag slog rekord på ett minnestest.

Så, "umgås med barnenmålet", och att "låta dem vara med kompisar" har uppnåtts med råge, men det är väl ändå det som är det absolut viktigaste och bästa med förmånen att ha lov tillsammans med sina barn.

Ja, hur blev det nu med att själv träffa vänner och bara göra något för MIG? Mja, det återstår... Liksom att rätta färdigt alla prov och rapporter... Men nu är det ju snart helg och då kanske man kan få lite möjlighet...

Rödkindad kram

Ska man ha det så här?

Idag blir det kanske två inlägg, ett som berättar om hur min natt var, och förhoppningsvis ett senare, ikväll, som är lite mer positivt och berättar om min aktiva utedag...

Det var ett jobbigt möte igår på sjukhuset. Summa kardemumma av mötet måste sammanfattas i att mamma fortfarande inte är bra nog för att kunna ta steget vidare i vårdapparaten, mot ren rehabilitering. Faktum är att mamma är mycket svårbehandlad. På vissa plan har det väl blivit bättre under de senaste veckorna, men på andra står det still och går ibland tillbaka t o m. Hur mycket som handlar om att man blir institutionaliserad, som det så fint heter, eller skadad av MILJÖN, det vet jag inte, men jag tänker på det hela tiden.

Jag kände oron mala i kroppen hela kvällen igår. Pappa ringde också ett par gånger och gav ledsna rapporter efter sina samtal med mamma. Vad är det här? Ännu en regression?

Och så kom natten. Hade precis somnat in efter midnatt. Telefonen ringer. Hinner inte svara i mitt yrvakna tillstånd. Lyssnar av telefonsvararen, det är mamma. Hon är helt ifrån sig, vill därifrån. Desperationen och maktlösheten talar till mig i natten.

Jag sover sedan inte en blund på hela natten. Ligger i soffan och tankarna mal. Vad ska vi göra? Vad kan man göra? Kommer denna mardröm att ta slut någon gång, eller kommer det att bli ännu värre snart? Katten Opal, som vi är kattvakt till, stryker sig oroligt kring mig.

Slumrar till efter fem, och blir väckt vid kvart i sju av sonen som vill gå upp.

Ska man ha det så här?

Trött kram