Ska man ha det så här?

Idag blir det kanske två inlägg, ett som berättar om hur min natt var, och förhoppningsvis ett senare, ikväll, som är lite mer positivt och berättar om min aktiva utedag...

Det var ett jobbigt möte igår på sjukhuset. Summa kardemumma av mötet måste sammanfattas i att mamma fortfarande inte är bra nog för att kunna ta steget vidare i vårdapparaten, mot ren rehabilitering. Faktum är att mamma är mycket svårbehandlad. På vissa plan har det väl blivit bättre under de senaste veckorna, men på andra står det still och går ibland tillbaka t o m. Hur mycket som handlar om att man blir institutionaliserad, som det så fint heter, eller skadad av MILJÖN, det vet jag inte, men jag tänker på det hela tiden.

Jag kände oron mala i kroppen hela kvällen igår. Pappa ringde också ett par gånger och gav ledsna rapporter efter sina samtal med mamma. Vad är det här? Ännu en regression?

Och så kom natten. Hade precis somnat in efter midnatt. Telefonen ringer. Hinner inte svara i mitt yrvakna tillstånd. Lyssnar av telefonsvararen, det är mamma. Hon är helt ifrån sig, vill därifrån. Desperationen och maktlösheten talar till mig i natten.

Jag sover sedan inte en blund på hela natten. Ligger i soffan och tankarna mal. Vad ska vi göra? Vad kan man göra? Kommer denna mardröm att ta slut någon gång, eller kommer det att bli ännu värre snart? Katten Opal, som vi är kattvakt till, stryker sig oroligt kring mig.

Slumrar till efter fem, och blir väckt vid kvart i sju av sonen som vill gå upp.

Ska man ha det så här?

Trött kram