Idag blir det kanske två inlägg, ett som berättar om hur min natt var, och förhoppningsvis ett senare, ikväll, som är lite mer positivt och berättar om min aktiva utedag...
Det var ett jobbigt möte igår på sjukhuset. Summa kardemumma av mötet måste sammanfattas i att mamma fortfarande inte är bra nog för att kunna ta steget vidare i vårdapparaten, mot ren rehabilitering. Faktum är att mamma är mycket svårbehandlad. På vissa plan har det väl blivit bättre under de senaste veckorna, men på andra står det still och går ibland tillbaka t o m. Hur mycket som handlar om att man blir institutionaliserad, som det så fint heter, eller skadad av MILJÖN, det vet jag inte, men jag tänker på det hela tiden.
Jag kände oron mala i kroppen hela kvällen igår. Pappa ringde också ett par gånger och gav ledsna rapporter efter sina samtal med mamma. Vad är det här? Ännu en regression?
Och så kom natten. Hade precis somnat in efter midnatt. Telefonen ringer. Hinner inte svara i mitt yrvakna tillstånd. Lyssnar av telefonsvararen, det är mamma. Hon är helt ifrån sig, vill därifrån. Desperationen och maktlösheten talar till mig i natten.
Jag sover sedan inte en blund på hela natten. Ligger i soffan och tankarna mal. Vad ska vi göra? Vad kan man göra? Kommer denna mardröm att ta slut någon gång, eller kommer det att bli ännu värre snart? Katten Opal, som vi är kattvakt till, stryker sig oroligt kring mig.
Slumrar till efter fem, och blir väckt vid kvart i sju av sonen som vill gå upp.
Ska man ha det så här?
Trött kram
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Har tänkt mycket på det här med sociala medier på sistone. Att de både är av godo och av ondo är ett faktum men hur ska man förhålla sig t...
-
Befinner mig uppe i Idre nu sedan i lördags em och tänkte ge några snabba tankar härifrån. Resan hit gick trots klass två varningar om snöka... -
I dag har jag tre tankar om semester som måste ut. Jag börjar med den enklaste och ytligaste: Jag HATAR att packa inför semesterresor. I mor...
Det är ingen lätt tid ni har nu. Riktigt tuff. Har ni någon att prata med? Det är den tanken som slår mig...att ni behöver stöd. Ofta är familjen ett gott stöd, men ibland är de inblandade och då kan det vara skönt med någon utifrån att ventilera sig med. Men det har ni säkert redan tänkt på :)
SvaraRaderaJag önskar er lite lugn och ro framöver!
Kramar
Känner SÅ med dig och önskar jag kunde göra något. Men det får just nu räcka med att jag tänker på dig och de dina ofta, ofta, ofta...
SvaraRaderaTror att det är väldigt viktigt att du, en liten stund varje dag, gör något bara för DIG, annars blir du uppäten. Det spelar inte så stor roll vad du gör; ta en promenad, eller en kaffe med en god bok därtill. En stund där Josephine bara är Josephine.
KRAMAR!!!!!!!!!!!!!!!!
Tack för er omtanke!
SvaraRaderaVi har inget stöd tyvärr, mer än att mamma fått prata med kurator ett par gånger och pappa en gång.
Känner ert stöd iaf :-)
I morgon ska jag till frisören ett par timmar och bara bry mig om Josephine en stund... alltid något...
STORA KRAMAR