Adjö...

Först hälsostatus, igen: Hela familjen är sjuk. Undrar om det skett tidigare, tror inte det. Influensan har slagit hårt mot oss, har pågått sedan ett par veckor nu, men verkar ha en kulmen just nu, när även dottern insjuknade i natt. Skiten håller på länge också, det är inget som går över på ett par dagar precis. Det konstiga är att den verkar drabba varje individ på olika sätt. Den söker liksom upp varje persons svaga punkter, och där sätter den in stöten. Själv har jag ont i huvudet, bihålorna och i halsen, sonen hostar, snorar och har öroninflammation, dottern kräks, mannen ska jag inte säga något om, för det vill han inte.

Igår skedde dock något som jag kände mig för sjuk för att orka reflektera kring då. Jag gjorde mig slutligen av med alla babysaker jag sparat på. Nu åkte allt till Stockholm tillsammans med mannens kusin, som väntar barn i mars. Så nu är det slutgiltigt, ingen mer liten bebis blir det. Snyft. Fy, vad jag kände mig gammal och förbrukad när jag vinkade adjö. Det är det som är det värsta, just känslan av att allt är förbi, över.

Jag vet inte varför man känner så, det måste vara något hormonellt, irrationellt som inte går att kontrollera med tankekraft. Viljan att återigen reproducera sig, trots att jag faktiskt är nöjd med att ha två barn. Ja, ja, känslan går väl över igen, bara jag håller mig borta från bebisar, gravida och nyblivna mammor...

Jag tror att just den perioden i livet när man är gravid och får barn, den är så hoppfull, längtande och full av planer och drömmar inför framtiden. Den är som tonårstiden, fast utan finnar, komplex och olycklig kärlek... Det är en tid av djupt fokus på det som är viktigt i livet. Jag tror det är det man även längtar tillbaka till...

Sjuk, smittande kram från mig