Verkligheten tränger sig på...

Föll ihop som en misslyckad sufflé i går, så trött. Fast jag vet inte varför jag säger sådär egentligen, för alla har väl rätt att ta det lite lugnare en dag i veckan? Umgås med familjen, bara vara, läsa, göra söndagsmat och gå och skräpa lite? Vi såg på familjefilm ihop på kvällen, jag gillar verkligen Harry Potter.

Vaknade sedan upp kallsvettig kl 04 med ett ryck. Tankarna på alla oklara uppgifter som låg på hög inför veckan slingrade sig fram i min dröm som basilisken i Harry Potters värld.

Verkligheten har ett obehagligt sätt att tränga sig på och sticka upp sitt illaluktande tryne när du minst av allt vill veta av den.

Har ändå överlevt i dag även om det inte känns som så mycket mer än det. En liten elak röst sticker mig i sidan och försöker säga till mig att det här duger inte. You suck. Tänker mig en sarkastisk mobbande Idol-jury framför mig som talar om att min resa slutar här.

Fast jag är ju kommunalanställd liksom, så jag borde bara småle lite hånfullt tillbaka. Fast det gör jag inte, för jag är en duktig flicka, i smyg.

Har en lärarstudent med mig nu ett par veckor i alla fall, trevlig tjej! Kanske därför jag är lite hård mot mig själv i dag, man ser lite sådär utifrån på allt då, med hennes ögon så att säga. Nyttigt!

Nu är det i alla fall roligheter bokade framöver för att stå ut med verkligheten! Som exempel att åka till bästaste kompisen i Stockholm om ett par veckor! Yeeesss!

Kram!

Så duktig...

En liten snabbis så här på lördagskvällen!

Ville bara berätta att jag varit så duktig och städat hela f*g huset i dag. Jag svär lite så där i smyg bara för att känna mig lite så där rebellisk i smyg också. Fast man inte är det ett dugg helt enkelt.

Men, vad gör man liksom? Har man ett hus måste det ju städas ibland, det är ett tråkigt faktum. Jag ska vara ärlig och säga att jag funderat på RUT, men jag klarar inte av det, så är det. Har man själv varit städerska, både i hotellbranschen och i hemtjänsten i många år, så är det SVÅRT att lämna bort detta med städning.

Jag kan inte säga att jag tycker att jag har råd heller faktiskt... Finns liksom roligare saker att göra för pengar än att betala någon för att göra mitt jobb...

Dotterns klass lyckades sälja riktigt bra med våra hembakta bullar och kakor på Tanneforsdagen i dag i alla fall! Någon nytta har man gjort alltså. Och sonen gjorde sju mål i en av fotbollsmatcherna i cupen i Kisa i dag. Inte så illa. Det har jag aldrig gjort någon gång...

Nu, LÖRDAG kväll! Intagit god mat och sitter nu med ett glas bubblig rosé, so nice! =))

Kram!

Riktigt rolig....

Nej, vad seriöst det har varit här inne ett tag nu! Jag blir alldeles trött. Fram för lite flams och trams kanske, eller?! Skulle helt klart behöva få ha lite roligt nu igen, jag har väl suttit i utvisningsbåset från roligheter länge nog nu? Eller har man livstidsstraff kanske? Trodde jag inte man hade i det här landet.

I det här inlägget kör vi på regeln att inget seriöst överhuvudtaget ska bli yttrat, då blir det rött kort direkt!

Jajamen, då ska vi hitta på något här då! Hm... det första jag tänker på är den fredagsfräckis av Gert Fylking jag hörde på Rix morron zoo i fredags... men oj då, det var visserligen sååå kul, men också politiskt och snuskigt... kolla upp den själva, ni som blev nyfikna.

Ja, just det det där var ju hysteriskt kul ja, nu ska vi se... fast jag kan ju inte berätta om workstuff här ja, jag menar kul grejer som t ex eleverna gör eller säger, eller för den delen mina komikerkollegor på jobbet...

Hm... Men, igår när min son... Nej, kanske ska jag inte hänga ut honom här, nepp det går ju inte.

Jaha, jag får väl skriva om något kul jag gjort eller sagt på sistone då! Nu ska vi se här... hm....

Jag vet att jag yttrade några riktigt roliga repliker om att jag var en slav här i huset, jag står till er tjänst dygnet runt, det är bara att önska på liksom, jag poppar upp som anden i flaskan eller något. Mhm.. ehrm..det var visst inte kul, bara tjatigt och bittert, oj då.

Men lite kul var jag väl kanske när jag frågade pojkarna på fotbollsträningen i går om de stod i en cirkuskö i stället för "passa-varandra-göra inlägg-mål"-kö? Nehej... det var bara sarkastiskt... ser det nu...

Smårolig var jag kanske när jag hämtade pappa från operation i går och entusiastiskt höll med honom om att det var väldigt bra att han klarade att gå ner för trappan utan smärta så snabbt inpå, men la till att det kanske var värre att gå uppåt? Han provade direkt.... Nehej, det var visst nästan elakt...

Jag tänkte i alla fall en rolig tanke när jag höll på med mina litteraturstudier i förrgår och gjorde analysen att jag själv var som diktaren Dante i Divina Commedia just nu, lider helvetets alla plågor och grillas i skärselden... Nehej, det var visst inte heller roligt! Helt enkelt patetiskt.

Det är visst inte så lätt att vara rolig just nu för mig, det är nog den analysen jag får göra. Frågan är ju varför?

Kram.

Jag hade onda aningar...

Jag hade onda aningar inför valdagen i går. Jag antar att det var alla förundersökningar som redan från början gjort mig lite nedslagen inför möjligheten att ta tillbaka Sverige till ett mer rött Sverige. Jag hade också onda aningar inför möjligheten att SD skulle ta sig in i riksdagen.

Men hoppet fanns där så klart, de röd-gröna gjorde ändå en stark avslutning i valspurten, då de viktiga frågorna äntligen kom upp på agendan.

Men, i det läge vi nu hamnat, där ett populistiskt parti med främlingsfientliga åsikter kommit in i riksdagen, så överskuggas alla partipolitiska känslor av detta.

Hade hellre sett att vi fått en majoritetsalliansregering, än detta som blev. Man kastas härmed snabbt in i en känsla av kris, och då är det nummer 1 att starkt kunna bekämpa dessa krafter.

Hör nu på radion att Miljöpartiet öppnar dörren lite på glänt för samarbete med Alliansen, och det är nog det enda rätta i det här läget. Trots att det blir en svår situation för Miljöpartiet självklart och för de röd-grönas fortsatta samarbete.

Antar att Socialdemokraterna måste fundera allvarligt ändå på hur de ska göra i fortsättningen, kändes ödesmättat när jag såg att de hade valvakan på ett museum...

Det känns som om en kall vind går genom Sverige. Var är solidariteten? Empatin? Respekten för allas egenvärde? Det som jag växte upp med, att vi alla ska vara lika värda och ha lika chans att lyckas i det här landet? Att vi hjälps åt för att alla ska ha det värdigt?

Det Sverigedemokraternas intåg i vårt parlament kan göra är trots allt att väcka vissa sovande människor, hoppas jag i alla fall. De som inte tog sig till valurnorna i går och bekämpade de mörka krafterna med sin demokratiska rätt. De som tror att det där sköter några andra om, jag behöver inte göra något.

Nu är det dags att vakna.

Kram!

Smekmånaden är över?

Fy F vilken kass dag. Den är ju i och för sig inte slut ännu, och den kan bara bli bättre (hoppas jag verkligen)!

Jag vet inte vad det var med eleverna i dag, men de var inte roliga. Hur kan det kännas som om alla på en hel skola samtidigt liksom helt freakar ur och är aptrista!?

Naturligtvis är det ju aldrig alla, som jag skrev, men det är en känsla, en stämning, som är svår att ta på men ändå är tydlig för oss som är där. Antar att "smekmånaden" är över nu, saker och ting har kommit ifatt.

Det är sorgesamt, för jag tror det handlar om att vissa elever nu börjar känna, återigen, att det här kommer att bli för svårt för dem, "hur ska det gå?" liksom. Frustrationen ligger som ett tunt dallrande hölje över korridorerna. I de här lägena blir det svårt för oss pedagoger, jag vill se dem, hjälpa dem, men en del gör det så svårt och nästan omöjligt för de vuxna att hjälpa. För övrigt känner jag så få av dem i år, de är främmande ansikten som bara vill ha uppmärksamhet och skriker ut provokation när jag går förbi.

Eller är det att ramadan tog slut i fredags och att många är trötta efter allt firande och att de nu fått börja äta på normala tider igen...

Ja, ja. Eller så var det JAG som var så förbenat trött i dag och inte på humör. Så var det ju faktiskt också... Dåligt humör smittar åt alla håll. Får be till en högre makt att jag är gladare och känner större lust till mitt jobb i morgon. Men det är så mycket som ska göras den här veckan, jag får ångest... Jag vet, jag vet, jag måste sluta tänka på allt som ska göras och bara ta en sak i taget. I know.

Nu, fixa mat, sedan på skolrådsmöte på barnens skola, sedan kanske ta en löprunda runt ån? Skulle i alla fall behöva det.

Kram

Sunday

Söndag. Sitter framför valduellen mellan sossarna och moderaterna. Känns som om debatten kört fast lite, behövs lite mer action från debattledaren Karin Hübinette faktiskt! Undrar lite över applåderna som tillåts, varför liksom?

Jag och min klass var i valstugorna i fredags på Trädgårdstorget. De var så artiga och belevade, gick omkring och ställde frågor till alla partiernas representanter, trots att en av mina elever helt frankt utbrast "jag tänker inte gå och prata med de där moderaterna, de är rasister!" "Man måste prata med alla", framhärdade jag, "om man inte vet vad de säger och hur de argumenterar, kan man inte bemöta deras åsikter". Det ska bli spännande att höra deras redovisningar nästa vecka, hur de tänker efter att de pratat med just alla. Som jag hörde, när jag stod och tjuvlyssnade, så kan det vara svårt för ungdomar i den åldern att verkligen förstå den konkreta innebörden av vad politiker säger. Alla positiva värdeord som de svänger sig med är naturligtvis svårt för dem att kritiskt granska.

Efter fredagens middag med min bror och hans fru, vilken, som vanligt, blev en rätt sen tillställning, med vin, musik och diskussioner, var jag riktigt trött på lördagen. Gäsp.


Söndagen har varit en effektiv och skön dag i stället. Fotbollscup för sonen i Linghem, jag kan inte låta bli att vara så stolt över honom, han är en riktig David Villa faktiskt, en striker...

Åkte hem till mamma sedan och hjälpte henne med en massa saker av karaktären dottermorsaker, personal stuff som jag inte går in på här.

Faktiskt så har jag varit i full gång i dag, med tusen saker gjorda, känns skönt inför måndagen, även om det ändå känns som om jag skulle behöva minst en lördag och söndag nu direkt, bums, för att känna mig nöjd.

KRAM!

Om man har litegrann att göra kanske?

Om man har litegrann att göra kanske? Jo, tack. Gårdagen såg t ex ut så här:

Började jobba tidigt eftersom jag skulle vikariera i samhällskunskap, hade sedan klassen hela fm fram till lunch (hur står man ut i de lägre årskurserna att vara med barnen hela dagarna?). Hann inte äta lunch då jag var tvungen att springa omkring och fixa med en massa, sedan grabbade jag en kopp kaffe framför datorn och fastnade i en massa mail och telefonsamtal som var tvungna att besvaras och göras.

Hade tänkt gå och äta något, men hann inte innan eftermiddagens nätverksträff startade. Som tur var bjöd rektorerna på kaffe och macka innan vi gick ut i våra grupper. Jag skulle vara med i gruppen svenska. Vad kul att få träffa kollegor från Berzan och Atlasskolan, tänkte jag, men en person var så himskans sur över att behöva vara med på detta, så man kan säga att hon förstörde rätt mycket av den känslan... Jag säger bara SUCK. Suck över människor som hellre lägger negativ energi över sådant som ska göras, i stället för att försöka göra något bra av det hela (jag VET att även lilla jag kan bete mig så ibland, men det är faktiskt INTE kul för övriga, så detta beteende ska utrotas bums!).

Under tiden som vi hade detta nätverkande hade jag små diskreta samtal med barnen hemma då och då... sonen ringde och fick som tur var följa med en kompis hem, dottern ringde och undrade när jag tänkte komma hem, hon skulle ju hinna äta innan träningen...

Kastade mig sedan i bilen och langade fram mat till dottern, samtidigt som jag pratade i telefon med lika stressad mamma till sonens kompis, rusade ut och kom ett par minuter sent till föräldramötet i sonens klass. Efter mötet hastade jag iväg för att handla och hämta hem sonen från kompisen. Där var allt party i och för sig, tre pojkar som åkte bobbycars ner från Pumpbacken rakt ner mot bron... Utan hjälmar så klart.

In med ickehusmanskostmicromat och prat vid köksbordet om föräldramötet och dagens aktuella händelser. Tur att vi gjorde alla läxor måndag-tisdag.

Natta sonen (dottern kollade Idol...) och klä om till matchkläder. Körde iväg till innebandymatchen i Collegium (start 21.20, najs) och fick dyngstryk.

Hem och duscha, lägga sig och läsa och stirrade rakt ut i luften, oseende. Dagens intryck snurrar som ett tivolihjul framför ögonen. Tänker på att pappa ringt också och talat in ett meddelande och frågat om jag skulle följa med honom när han opereras. Tänker på hur kul det var att fröken såg så glad ut när hon kommenterade sonens läsutveckling. Försöker fundera på om det är lite min förtjänst att han blivit så mycket duktigare nu. Hm, eller inte...

Somnar faktiskt till slut, mitt i det äckligt blodiga som Mons Kallentoft beskriver i sin senaste bok. Hua.

KRAM!

Laddat batterierna

Riktigt SKÖN helg har jag haft. Känns som jag laddat batterierna en hel del faktiskt.

Vad jag har gjort?

Tagit det lugnt helt enkelt.

Fredagen var en typisk tacofredag, men familjemys, vin och Sverige-fotbollsmatch som var kul att se! På lördagen stannade jag i sängen länge, läste och kollade en film, tog en lång power-walk-promenad med dottern i solen runt ån och på kvällen var vi i Björkliden hos svåger och hans flickvän och åt så gott! De hade några slags bords-grill-fonduegrytor som vi satt och själva grillade kött, skaldjur och bläckfisk på och plockade buljongkokade grönsaker och nudlar ur. Härliga såser också, mycket gott!

På söndagen var vi pigga och fräscha och åkte ut till landet och fiskade, grillade korv ute på en ö och njöt i solen. Sonen hade en kompis med sig, så han var extra nöjd.

Vi var med om en lite komisk händelse också, när vi råkade bli instängda i grannområdet på landet bakom en stängd vägbom... den var öppen när vi åkte in och jag sa lugnande att det nog inte var någon fara då den var öppen nu. Men, naturligtvis var den stängd sedan, med ett rejält hänglås... jag fick ge mig ut på tiggarjakt bland stugorna efter nyckel... Hade dock turen att råka på en gammal bekant i området som hjälpte mig omgående, även om hennes man var lite grinig först... Hehe det gamla "fiendskapet" mellan oss Kallvikbor och Svartmålaborna verkar bestå... tänk vad fånigt det där är! "Jag tänker alltid att vi Kallvikbor får vara överallt här", sa jag lite låtsat naivt, och min bekant skrattade generat och sa att jo, det var ju fåniga regler som föreningen bestämt egentligen...

Men men, hursomhelst, när det är så här härligt väder på helgen är det extra lätt att ha det skönt och avkopplande, det behövdes verkligen.

Dags att ta tag i denna nya vecka.

KRAM!

Fredagstankar...

Säger bara en sak; äntligen FREDAG igen. Fattar inte att man ska vara helt slut så här efter en veckas jobb igen.

Veckan har väl varit OK jobbmässigt faktiskt, även om eleverna varit mycket sjuka och en del dippat lite i sina ambitioner igen. Men det fixar vi till nästa vecka med nya tag! Hade ett vikariat i samhällskunskap i onsdags morse och då lever jag upp lite! Härligt att få prata VALET med eleverna och försöka ingjuta politisk medvetenhet i deras unga, likgiltiga kroppar (aldrig att jag ger mig på den punkten, jag säger åt dem att de måste DRA upp sina föräldrar från sofflocket och ta hand om sin RÖST).

Annars lyckades mamma vara ensam i sisådär en och en halv timme i onsdags kväll efter att jag och min bror lämnat dem, innan nya fallet kom. Suck. Detta är straffet, oket man måste bära. Men jag är ändå glad över att vi fått in bra kommunikation med hemtjänst och vårdbiståndshandläggare nu, inför den oundvikliga framtiden, som verkar komma allt närmre.

Men nu är det fredag och jag har redan hunnit tvätta och städat av här hemma litegrann och nu är det MYS med fotbollsmatch och vin. Skönt värre.

KRAM!

Livets faser...

Tänk vad livet har sina olika faser egentligen. Det är verkligen tur att man inte har en verklig spåkula som kan tala om precis hur livet kommer att te sig i framtiden. Jag tror inte att man skulle kunna tro att man skulle orka med sitt liv och alla utmaningar man får gå igenom alls då. Världen skulle vara full av människor som bara lägger sig ner och ger upp då. Kanske skulle jag vara en av dem? Vem vet?

När man tog beslutet att skaffa barn hade man ju inte en aning om vad det egentligen skulle kräva av mig i livet, i framtiden. Hade jag verkligen, då menar jag verkligen, förstått det hade jag kanske inte gjort det. Därför är det bra att jag inte visste, och fortfarande inte vet, för hade jag inte tagit det beslutet had jag ändå valt bort det absolut bästa, viktigaste och det som ger mitt liv mening.

Men livets faser är verkligen något som känns helt sinnessjukt just nu. Jag kan fortfarande inte fatta, att jag, redan, NU, befinner mig i den fasen att det inte främst är samtal med och från barnomsorg och bvc och liknande som är the most likely thing on my mind, nej, om telefonen ringer nuförtiden är det sannolikt från olika sjukhusavdelningar, vårdplanerare, hemtjänst eller liknande.

För inte så länge sedan skrämde telefonens ringande mig mest med oro om samtal från dagis/skola om olyckor och sjukdom, men nu är det mina föräldrars olyckor och sjukdom jag fruktar hela tiden.

Nuförtiden planerar jag mer med mina bröder om hur vi ska dela upp arbetet med våra föräldrar, än vad jag planerar med min man om våra barn.

Det kan inte vara rätt att jag ska vara i den här fasen av mitt liv nu.

Mina barn ÄR fortfarande små och jag borde få ägna mig åt DEM mest. Snart är de stora...

Men vad ska man göra?

Fredag. Yippee.

Så blev det fredag i alla fall igen. Skönt att man kan vara säker på någonting här i världen. Det finns en del saker man inte känner sig så säker på däremot.

Exempel? Jo, vädret t ex, men det är ju som vanligt. Annalkande höst innebär alltid att man kanske går ut helt felklädd och upptäcker det direkt, eller kanske på em. Frågan: "Var är barnens regnkläder?" uppkommer allt som oftast: Är de i klassrummets kapphall? Är de på fritids? Är de hos någon kompis? Är de på tork någonstans i huset? Och var f*n är stövlarna egentligen? Borta sedan i fredags (jag tror inte vi märkte dem mamma...). Och på morgonen får jag skicka upp sonen för omklädning från sommarshorts till långbyxor (jag fryser INTE mamma). Dottern har lärt sig att undvika uppmärksamhet och packar snällt med sig regnkläder, men jag vet att hon INTE tar på sig dem om det inte är under kollektivt tvång.

Ett annat exempel på tillvarons ovisshet är hur handledarna som jag frågat om de vill ta emot lärarstudenter på sin verksamhetsförlagda utbildning ( förr i tiden sa man praktik...), tänker svara. Det är höljt i dunkel och jag blir lika glad som ett barn varje gång någon säger JA.

Och hur det egentligen går till på Växjös universitet, där jag nu ska studera ett läsår på distans, det har jag inte riktigt förstått heller...

Och inte heller hur det är tänkt att fungera för min mamma när hon ska skickas hem nästa vecka till sitt hem.

But he who lives will see, som jag brukar säga.

KRAM!

Är det alltså riktig höst nu...?

Mår lite bättre, men är så snorig! Som en öppen kran, inte sexigt direkt... Bara min röst kanske, hes och beslöjad.. Jag känner mig som om jag har huvudet inlindat i bomull, som instängd i en burk eller något. Vill ha tillbaka mitt huvud, tack!

Har suttit nästan varenda kväll den här veckan och jobbat, hm, kanske borde ta det lite lugnare när jag inte mår bra, men hur ska det gå till? Vem gör mitt jobb under tiden liksom? Suck. Ibland undrar man hur j..a dum man kan vara egentligen, när man tar på sig en massa extrajobb helt glatt... Och utan något mer betalt också...

Ja, ja förkylningen passar ju bra in med vädret. Hällregn. Trevligt värre. Är det alltså redan RIKTIG höst? Med allt vad det innebär, ni vet...

Försöker gaska upp mig nu i alla fall, inte gnälla och så, vad blir bättre av det liksom, jag vet att allt bara blir värre om jag inte försöker se positivt och vara glad för det som är bra.

I dag ska jag faktiskt till frisören och klippa och slinga mig. Ska bli sååå sköööönt att få bli lite ompysslad äntligen.

KRAM!

Jaha, så var det dags igen...

Förra veckan grundade för en riktigt trött och känslig Josephine under helgen. Katastrof. I dag, måndag, har något i min kropp börjat slå ut i full blom, och då menar jag inte på något positivt sätt. Huvudvärken har följt mig en vecka, men nu har jag blivit dunderförkyld och har ont i halsen också. VILL INTE vara sjuk! Varför blir det alltid så här efter att man jobbat ett par veckor och mött alla elever? Kan man ju undra, fast man vet svaret.

Och sonen, vars hosta kom upp i topphöjder i natt. Det skrällde värre än i kyrkan. Han var rätt ynklig i dag och ville bara hem.

Borde inte ha besökt mamma igår på sjukhuset, inte när jag kände att jag hade något rejält på gång i kroppen, men tanken på henne liggandes där i tristessen och förvirringen drev på mig ändå. Glad att jag gick dit, då hon faktiskt verkade bättre, vi kunde prata nästan normalt, fast hon var svag som vanligt.

Hade svårt att sova igår, konstigt att jag alltid ska ha så svårt med det när mannen är bortrest.

Och så allt som verkligen börjar komma ifatt mig nu på jobbet på det också, har fått MAJOR problem med mitt universitetsuppdrag. Suck.

Tar ett par panodil, trots att de inte hjälper...

Hoppas på en bättre dag i morgon.

Ta kontroll över dina värsta fiender...

Jaha varför var hon så ledsen i onsdags då människan? En dikt ska man kanske inte förklara, den ska ju tolkas.... Jag skrev mycket dikter för mig själv när jag var yngre, men nuförtiden ligger det egentligen inte för mig. Man lever för stressigt och ingen har tid att tolka något ändå, så lika bra att you spell it all out liksom. Att vara gåtfullt mystisk har jag slutat med...

Jag är så ledsen över hur min mamma mår. Allt är som en mardröm som man inte vaknar ur. Kommer vi att kunna vakna upp någonsin? Jag kan hantera att hon är sjuk, sådant kan man förstå och då vill man hjälpa till. Men jag klarar inte av att hon blivit en en helt annan människa, en främling som jag inte ens känner eller tycker om. Var är min mamma? Kommer hon någonsin tillbaka?

Man tror att man i grund och botten är en god människa som vill gott. Men jag har så svårt att vara god.

När mamma är som hon är vill jag bara fly och aldrig mer se tillbaka.

Och mitt i allt detta pappa. Jag tycker så synd om honom, men samtidigt är det så svårt att hjälpa. Mina minnen från barndomen står i vägen, trots att jag försöker vara vuxen och en god dotter. Hans tacksamhet när jag hjälper får mitt inre att blöda av sorg. Sorg över hur allt kunde bli som det blev. Varför.

Denna vecka har jag ändå tagit tag i problemet i stället för att fly från det. Jag mår bättre. Ta kontroll över dina värsta fiender, i stället för att de tar kontroll över dig, du vet.

Första veckan med eleverna har varit bra i alla fall! De gjorde utvärderingar i dag och de var ALLA nöjda med ALLT. En riktigt fin vecka och jag hoppas det inte bara var en engångsföretéelse. En av mina killar skrev: "det har varit en bra vecka, vi har jobbat bra i klassen och jag tror många har mognat". Just nu är jag beredd att hålla med. Tills motsatsen är bevisad, hehe.

Fredagsmys står på schemat nu. Hade tänkt gå på RixFM-festivalen, men jag avstod i sista stund. I morgon ska jag på fest och barnvakt ska komma och sova över! (hände typ för flera år sedan...).

KRAM

Jag kan försöka...

Jag kan försöka springa så fort och så långt bort som jag bara kan. Men jag har inte kommit en centimeter. Jag kan försöka låtsas att det inte finns så mycket som jag bara vill. Men jag har inte glömt ens en sekund. Jag kan försöka le och skratta så mycket jag bara orkar. Men jag är bara så ledsen ändå.

Two down...

Klarat av två dagar nu med eleverna (two down, but who is counting...) och ta i trä men, än så länge, känns det suveränt. Min klass är så mysig och det känns verkligen som om det hänt en hel del med dem i sommar mognadsmässigt, yippee. Men man ska så klart inte ta ut något i förskott, eller ropa hej innan man kommit över bäcken, och allt man brukar säga, ni vet. De kan ju befinna sig i postkoma efter lovet också, vi får se.

Den första meningen i detta inlägg är förresten ett exempel på en så kallad ofullständig mening. Det var lite komiskt i dag när eleverna skulle öva på att skriva en resedagbok, där det, enligt instruktionen, var helt ok att använda just sådana (faktiskt helt ok i bloggar med alltså ;-)). Plötsligt kunde INGEN skriva en ofullständig mening, när de i stort sett ALLTID gör det annars (när de absolut inte ska, alltså). Det är sådan pedagogik man ska ha alltså; skriv så! och så skriver det inte så, hehe.

Tänk, det är TISDAG. Jag brukar vara så trött och irriterad efter tråkig konferens då ju... men nej nej, inte i dag! Vi är inne i smekmånadsfasen i det lite halvnya arbetslaget och sitter bara och har det småtrevligt mest, får passa på att njuta medan det varar!

Nu dags att dra iväg till första innebandyträningen för säsongen!


Tillägg senare...

Jaha, så var det bevisat att man glömt typ allt om innebandy sedan i våras... sprang omkring som en yr höna och har glömt hur man skjuter... suck. Men, jag fick en rejäl motionstimme i alla fall, får se det så, och komma igen till nästa gång!

KRAM

Råångest

Usch, jag har verkligen råångest över att börja jobba på riktigt i morgon igen! Förra veckan var ju bara fake, inga elever och bara en massa konferenser och annat trams ;-).

Hela dagen har jag gått och förträngt. Förträngt att allt börjar på nytt nu. Förträngt att jag fortfarande har typ allt kvar att göra. Fattar inte hur jag kunde jobba så mycket förra veckan utan att få något vettigt gjort. Känns det som nu i alla fall...

Och den där planen om att jag skulle se till att få så mycket gjort i dag gick ju också om intet. Har bara gått omkring och undvikit allt.

MEN, ska bli superkul att få träffa eleverna igen! Tur att det känns så bra i alla fall, får jag tänka.

Tar ett djupt andetag och kastar mig ut i VARDAGEN igen nu då. Wish me luck.

KRAM

Några ord om min sommar...

Nästan en månad sedan jag skrev något i min lilla blogg var det visst. Haft semester minst sagt. Under min bloggledighet har jag nästan känt att jag blivit lite avvand från mitt skrivande, så jag är inte säker på om jag kommer att skriva här alls framöver...

Vi får se om min lust återkommer, för LUST måste jag ju ha.

Några sammanfattande ord om sommaren känner jag i alla fall kan vara på sin plats (har nu jobbat i ett chockartat tillstånd i tre hela dagar, semesterkänslan ville inte riktigt lämna kroppen...).

Bilresan till Frankrike var ett riktigt äventyr och allt gick så bra! Jag känner mig stärkt av att klara av 500 mil på vägarna utan problem! Att hitta boende på vägen gick mycket smidigare än vad jag befarat också! Några dagar stannade vi i en badort i Normandie, Trouville, så mysigt! Bretagne var andlöst vackert! Perros-Guirec bjöd på palmer, turkost hav, horder av blommande hortensior överallt och en fantastisk sandstrand där vi bodde i en lägenhet precis intill. Då vattnet var liiite kallt trots allt, var det skönt med poolen ibland också...

Jag, som inte läst ett ord franska, känner mig faktiskt lite stolt över att jag klarade av att hanka mig fram på den franska som jag frenetiskt försökte lära mig i parlören och minigrammatiken som jag läst lite innan och under resan! Jag försökte prata bara franska och inte engelska (fast ibland blev det lite blandat och lite kroppsspråk också...) Jag vill ABSOLUT lära mig mer! Har blivit helsåld på Frankrike och franska! =)

Den tid som var kvar av semestern tillbringade vi i sommarstugor, hos vänner och i mina föräldrars, så skönt! Jag klarar verkligen inte av att vara i stan på sommaren, blir så rastlös, vill bara vara vid vattnet och i naturen (om jag inte får leva partylyxliv med fest och glamour alltså, hehe).

Jag kan inte minnas att jag känt mig så här avkopplad någonsin efter ett sommarlov. Men jag vet att det går osannolikt snabbt att komma in i vardagens galna tempo igen... Just i dag känns det i kroppen att man jobbat tre dagar och inte kunnat sova ordentligt pga alla tankar som snurrar i huvudet redan...

Men, än så länge lever minnet av den lata, sköna sommaren kvar i min kropp, och leendet på mina läppar är nog tillbaka ï morgon bitti!

KRAM!

Rapport från en bloggledig...

Jag är fortfarande bloggledig! Hehe... Bara in här en sväng för att berätta att jag haft en helt UNDERBAR vecka på Gotland!

Sol, sol, sol har vi haft, och då är ju allt bara underbart och enkelt =). Vi har varit mycket på Kneippbyns bad- och sommarland, men även på stränder runtomkring. Desutom har vi tittat in i Visby några kvällar, lyssnat på Moneybrother (bra!) och på Mona Sahlin (Godkänt!), och ätit på restauranger och kollat in folkliv och kändisar (fast dottern var inte såå nöjd med vilka slags kändisar det var..."finns det ingen jag känner till!").

Och så har vi umgåtts med min älskade bror och hans familj, så perfekt att de bodde några minuter ifrån oss! Plus att vi har umgåtts med en av mina bästa väninnor och hennes familj, de bodde ett par mil bort, men vi kunde ändå umgås tillräckligt så vi blev nöjda!

Om jag har shoppat? Nej, nej, bara ett par skor och en bikini...

Vi kom hem i går kväll lagom till att kolla in slutet på sista halvlek och förlängningen i WM-finalen Spanien-Holland. Jag är så lycklig över att Spanien vann! "Iniesta är världens bästa spelare!" utbrast sonen efter att matchen var avblåst.

I dag har jag packat upp och tvättat, tvättat och fortsätter att tvätta. En del av sanden har följt med oss hem kan jag berätta. Det är så varmt här i huset att jag går och svettas i bikinin jag har på mig... Men, jag KLAGAR INTE, skulle aldrig få för mig att klaga på värme.

Däremot känner vi oss starkt motiverade att påbörja resan till Europa redan i morgon, det känns otänkbart att gå omkring här i det fina vädret och bara vänta på att få resa iväg igen. Så vi packar om helt enkelt, och gör en resplan. På lördag ska vi vara framme på hotellet i Frankrike, Bretagne, det är det enda jag vet än så länge.

En sådan här resa har jag aldrig gjort, åka bil ner till Europa! Och inget bokat på vägen... Känns läskigt, men åh så spännande! Fast jag oroar mig en del, om jag ska vara ärlig... Men, det här är nyttigt för mig!

NU, är det i alla fall bloggledigt på riktigt! Jag kommer kanske inte åt att blogga så lätt på ett tag framöver.

Aurevoir!

SOLKRAM

Går det här att ordna?

Det är inte sant! Svetten bryter fram i pannan, jag känner ett tryck över bröstet, och det är INTE pga den härliga värmen.

Det beror på att jag precis förstått att jag gjort ett riktigt klumpigt, f*g misstag. Sådant man inte tror man ska göra. Inte JAG.

Detta hände i går när jag skulle skriva ut bokningsbekräftelsen på färjeresan till Gotland i dag, söndag. Vad jag insåg? Jo, att jag tydligen glömt att betala resan och nu var den avbokad (eller jag trodde att jag hade betalat för länge sedan).

"Går det här att ordna?" sa jag med ansträngd röst till tjejen jag pratade med på Destination Gotland. Hon knappade en stund och sedan hör jag "nej, det är fullt". Ridå.

Men, hallelujah, det fanns plats på en senare färja, så vi kommer i alla fall till ön, även om det blir ett halvt dygn, typ, senare, och till en liiite (hm) dyrare peng. Men vi fick nog de sista platserna detta dygn, så jag är GLAD och LÄTTAD ändå. Det kunde varit värre.

Så vi slapp stresspacka i värmen i går. Fortsatte lojt att ligga och sola, läsa en bok och lyssna samt titta på fotboll tillsammans med ett glas rosé. Jag är så lycklig över att Spanien gick till semi! Vi slapp också gå upp, typ, kl 6 i dag, vilket jag är mycket glad över också, det tycker jag är fruktansvärt att behöva göra när man har semester ;-)

Men nu ni! Nu packas det snart här efter frukosten. I väg och bada i Oskarshamn innan vi åker den sena färjan.

Jag tror att det är den sköna semesterkänslan som gjort att jag kan ta sådana här bakslag med ett så okaraktäristiskt LUGN!

GotlandslängtandeKRAM