Här i Sverige anses man nästan kriminell om man inte besitter förmågan att alltid vara i tid. Och skulle man erkänna brister i det avseendet blir, rätt många faktiskt, ganska stela runt munnen och kan till slut inte hålla inne med kommentarer som: "det är faktiskt respektlöst mot den eller dem som måste vänta på dig, du stjäl av deras tid".
Det är helt enkelt inte socialt okej att påstå att det inte är så farligt eller något liknande. Det är inte ens lite charmigt sådär, så det kan man inte heller komma undan med. För att inte tala om hur en sådan nochalant attityd skulle mottas på arbetet, varken chefen eller kollegorna skulle någonsin skratta med dig i det fallet.
Vi är helt enkelt riktiga tidsfascister. Vi måste vara det så som vår vardag nu är upplagd. Allt handlar om olika tider som ska passas, och inget fungerar om folk börjar ha sina egna flextider.
Nu ska jag säga det. Det ligger inte helt naturligt för mig att passa tider... "Och du ska vara lärare!" skrattade någon skadeglatt just, det hörde jag. Ja, det är verkligen ödets ironi, den mest tidsfascistiska arbetsplats man kan tänka sig hamnar jag på. Saken är den att jag verkligen har jobat med detta och faktiskt har kommit en riktigt bra bit. Nuförtiden är jag i regel i tid. Men jag är aldrig i GOD tid. Jag kommer alltid hastandes med andan i halsen.
Men varför är det då inte lätt för mig (som för alla andra...)? När jag funderat på problemet har jag identifierat olika orsaker till att jag blir sen: 1. Jag vill inte vara för tidig och riskera att få stå och vänta (känns som om min tid stjäls...). 2. Jag tar det lugnt och coolt för länge och hamnar i tidsnöd. 3. Jag räknar inte in resvägstid eller oförutsedda händelser i min tidsplan. 4. Jag gör aldrig EN sak åt gången, på min väg mot målet hinner jag ta tag i ett antal olika saker som dyker upp på vägen.
Själv tycker jag att det finns en slags rangordning i detta, där de första är värst och den sista faktiskt bör kunna inbringa en del förståelse. Men så blir det förstås inte. Är du sen är du sen, oavsett anledning och du bör skämmas!
Jag tycker verkligen att det är viktigt att passa tider, och det predikar jag ju varje dag. Men jag kan inte låta bli att fundera över om vi är skapta för den här tidspressen, är det verkligen bra för oss? Jag vet i alla fall när jag mår som bäst, och det är på sommaren när jag är ledig och inte behöver styras av mer än enstaka små, mestadels trevliga, tidspassningar.
Nu är det bäst jag passar min sovklocka som ringer och säger godnatt!!!
Det är helt enkelt inte socialt okej att påstå att det inte är så farligt eller något liknande. Det är inte ens lite charmigt sådär, så det kan man inte heller komma undan med. För att inte tala om hur en sådan nochalant attityd skulle mottas på arbetet, varken chefen eller kollegorna skulle någonsin skratta med dig i det fallet.
Vi är helt enkelt riktiga tidsfascister. Vi måste vara det så som vår vardag nu är upplagd. Allt handlar om olika tider som ska passas, och inget fungerar om folk börjar ha sina egna flextider.
Nu ska jag säga det. Det ligger inte helt naturligt för mig att passa tider... "Och du ska vara lärare!" skrattade någon skadeglatt just, det hörde jag. Ja, det är verkligen ödets ironi, den mest tidsfascistiska arbetsplats man kan tänka sig hamnar jag på. Saken är den att jag verkligen har jobat med detta och faktiskt har kommit en riktigt bra bit. Nuförtiden är jag i regel i tid. Men jag är aldrig i GOD tid. Jag kommer alltid hastandes med andan i halsen.
Men varför är det då inte lätt för mig (som för alla andra...)? När jag funderat på problemet har jag identifierat olika orsaker till att jag blir sen: 1. Jag vill inte vara för tidig och riskera att få stå och vänta (känns som om min tid stjäls...). 2. Jag tar det lugnt och coolt för länge och hamnar i tidsnöd. 3. Jag räknar inte in resvägstid eller oförutsedda händelser i min tidsplan. 4. Jag gör aldrig EN sak åt gången, på min väg mot målet hinner jag ta tag i ett antal olika saker som dyker upp på vägen.
Själv tycker jag att det finns en slags rangordning i detta, där de första är värst och den sista faktiskt bör kunna inbringa en del förståelse. Men så blir det förstås inte. Är du sen är du sen, oavsett anledning och du bör skämmas!
Jag tycker verkligen att det är viktigt att passa tider, och det predikar jag ju varje dag. Men jag kan inte låta bli att fundera över om vi är skapta för den här tidspressen, är det verkligen bra för oss? Jag vet i alla fall när jag mår som bäst, och det är på sommaren när jag är ledig och inte behöver styras av mer än enstaka små, mestadels trevliga, tidspassningar.
Nu är det bäst jag passar min sovklocka som ringer och säger godnatt!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar