Efter mitt förra inlägg är det flera som gett mig kommentarer som: "hö, hö, då är du väl gravid snart då, blink, blink".Så då måste jag alltså förtydliga: Nej! absolut inte! Den känslan jag beskrev då var ju den förvirrades, förleddas, den som man blivit inlurad i av en nybliven mammas rosaskimrande lycka med sin underbara lilla, näpna flickbebis...
När man kommit till sans, skakar man förvånat på huvudet och undrar hur man någonsin kunnat tänka tanken att börja om igen. Börja om med den oerhörda inlåsning man kände då man var så bunden dygnet runt till bebisen. Börja om med att aldrig sova en hel natt. Börja om med blöjor och mat- och sovrutiner. Börja om med.... Ja, listan kan ju självklart bli hur lång som helst.
Men den tanken som mest av allt fyller mig just nu är: Hur skulle jag hinna med att ge ännu ett barn allt det som krävs att jag ger som förälder? Hur skulle jag orka det? Varje barn har rätt att få precis vad det behöver av sina föräldrar för att utvecklas som individer, och redan nu upptas hela min existens av att försöka ge de två barn jag har det!!!
Samhället idag kräver så otroligt aktiva och medvetna föräldrar. Vill du att dina ska barn ska få chansen till att bli lyckliga (och lyckade...) individer med alla möjligheter öppna framför sig, då krävs det medveten och nedlagd tid av dig som förälder. Inget nytt i och för sig, men jo, jag tror faktiskt inte att man överdriver när man säger att kraven ökat idag.
Så, nej, jag vill faktiskt inte ha en bebis till, jag är så nöjd med två underbara jag har :-))
God natt och sov så sött, puuusss från mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar