Du är dum

Att ha en sexåring hemma kan vara hemskt, påfrestande, uttröttande.... och alldeles underbart!

Just nu pendlar allting i sonens liv mellan att vara himmel och helvete. Och jag förstår inte det här med att barn måste ta allting så personligt (det gör ju aldrig vi vuxna). "Jag är inte arg på dig, utan på det du gör", säger jag pedagogiskt, och han tittar skeptiskt på mig med sina enorma uttrycksfulla ögon.

"Du är dum", slår han fast, när jag förbjuder honom att ta med sin enorma helikopter i morgon till skolan på leksaksdagen. "Den är för stor", säger jag istadigt. "Nej, man får ta med sig leksaker som får plats i ryggsäcken", argumenterar han vidare, men jag ger mig inte.

Jag är dum hela tiden just nu verkar det som. "Dum" är man när man inte lyssnar, är orättvis, har arg röst och stressar. Och när man förbjuder saker som vill göras. Suck.

När vi hade vårt försoningssamtal lite tidigare här i kväll, så försökte jag förklara för honom att jag faktiskt blir ledsen av att han kallar mig "dum" hela tiden. "Även mammor blir ledsna av att höra att man är dum", sa jag bedjande.

Efter det hade vi en så mysig stund och när sonen är på det humöret är han en oemotståndlig charmör.

Min mor är förskollärare och har jobbat många år i förskoleklass. När sonen fyllde sex år gav hon mig en lista över hur "sexåringens ålder" yttrar sig. Det var förutseende av henne, för den listan är en handbok över den fantastiska sexåringens hela register (inte för att det går att förbereda sig...).

Dottern, som är nio, ville när jag nattade henne höra vad som utmärkte hennes ålder då egentligen. "Tja", sa jag, "man kan vara lite förpubertal, ha humörsvängningar och kanske funderar man mycket över livet, döden och universum".

När jag sagt detta, fnissade jag plötsligt till, lade handen för munnen, men kunde inte undvika att orden: "och vissa är visst i den åldern fortfarande...", flög ut.

Hej då från The Shedevil