Inbakade flätor

Jag måste erkänna ännu en brist jag har här i mitt lilla confessionbås. Jag är urusel på att göra frisyrer. Jag har absolut noll handlag med hår. När det gäller mig själv sträcker sig mitt kunnande till att moussa i skum och rufsa lite för att få fram mina lockar. Eller vid något sällsynt tillfälle till att med bävan ta fram plattången och göra håret sådär blankrakt.

Nej, jag är ingen experimentell frisyrmakerska. Det kan man också utläsa av reaktionerna jag får när jag varit hos frisören. Eller snarare reaktionerna som uteblir... Ingen ser att jag varit hos frisören.


Men det har inte alltid varit såhär. Nehej då, snarare tvärtom! Jag har nog provat de flesta frisyrerna och hårfärgerna som finns när jag var yngre, med blandat resultat, kan man konstatera om man ser bildbevis.

Men nu till problemet. Jag har en dotter som är mycket intresserad av frisyrer. Hon har på sistone starkt börjat visa missnöje med min okunskap i ämnet. "Men mamma, varför kollar du helt enkelt inte upp hur man gör inbakade flätor i en bok eller nåt?" sa hon uppbragt härom morgonen och tittade frågande på mig med sina stora blå. Hon godtog inte mina slingringar alls.

Det hela fick mig att minnas hur jag själv som barn i raseri slet ur de flätor som min mor försökte göra på mig, men som inte föll i min nådiga smak. Jag var precis lika irriterad på hennes oförmåga till att göra sådana där vackra inbakade flätor som jag tänkte mig (fast jag reagerade mer aggressivt på problemet, huh...) När hon flätade mig såg jag ut som en musig variant av Ida i Emil i Lönneberga, när jag helst ville se ut som en victoriansk blossande oskuld med tjockt rågblont hår (fast det visste jag ju inte då att jag ville...).

När jag och min dotter diskuterat det hela en stund och jag till slut lovat att försöka studera ämnet en smula, dock inte just nu kl 07.30, så utbrister sonen som tigande tagit del av samtalet: "Vad är det egentligen vi ska baka!?"



Kanske en liten inbakad saffransfläta?! Mums!