Igår var jag med om ett sådant där tillfälle då jag blev så förbannat upprörd att jag var nära att göra bort mig.
Satt på läktaren i ishallen i godan ro, lyssnade på musik och tittade på mina barn som slet ute på isen med sin skridskoåkning. Dottern tränar konståkning i hörnet längst bort och sonens grupp befinner sig mitt framför mig, ett gäng pojkar mellan 6 och 9, skulle jag uppskatta dem som, vilka alla åker på typiskt träna hockey-vis med ihopkrupen, snabb och buffa på och åka in i varandra-stil.
Plötsligt ser jag i ögonvrån hur några vuxna ett par rader längre bort börjar skratta. De hoppar nästan av skratt och verkar elda på varandra hela tiden med nya kommentarer som tydligen är hysteriskt roliga, för de kiknar nästan. Hela tiden sitter de och pekar ut mot sonens grupp och verkar visa varandra de roliga objekten på isen.
Jag har musiken på i öronen så jag ser bara deras beteende ackompanjerat till Per Gessles "Silly Really". Det är helt surrealistiskt och jag känner hur min puls ökar dramatiskt, jag blir svettig av obehag samtidigt som jag försöker lugna mig genom att tänka att nej det är klart att jag missuppfattar situationen. Till slut står jag inte ut mer och slänger av mig lurarna och börjar blänga uppbragt bort mot dem samtidigt som jag lovar mig själv att slutar de inte NU så reser jag mig upp och går bort och frågar vad de gör.
Varför blir jag så upprörd över detta, undrar ni kanske?
Det handlar om respekt för andra människor. Respekten för barn ska inte skilja sig det minsta åt mot den man visar vuxna. Vi lär barn att det är fult att peka åt andra. Det gör vi därför att pekandet är obehagligt att råka ut för, det skpar alltid osäkerhet hos den som råkar ut för det; "varför pekar de på mig" undrar man ju självklart och blir osäker. När pekandet följs åt av skratt är det en uppenbar kränkande handling.
Det spelar ingen roll att man kanske inte hade något ont uppsåt, det är hur det uppfattas som är det viktiga. Jag såg de kämpande små barnen som slet och ramlade och åkte in i varandra framför mig på isen, de förtjänar bara beröm och respekt för det de gör, och barn är så sårbara för hån och skratt, deras självförtroende är ännu så bräckligt att en vuxens obetänksamma kommentarer och beteende kan ge det en allvarlig knäck.
Som tur var slapp jag agera polis, för de slutade så sakteliga med sitt pekande och asflabbande.
I'll be watching you...
Satt på läktaren i ishallen i godan ro, lyssnade på musik och tittade på mina barn som slet ute på isen med sin skridskoåkning. Dottern tränar konståkning i hörnet längst bort och sonens grupp befinner sig mitt framför mig, ett gäng pojkar mellan 6 och 9, skulle jag uppskatta dem som, vilka alla åker på typiskt träna hockey-vis med ihopkrupen, snabb och buffa på och åka in i varandra-stil.
Plötsligt ser jag i ögonvrån hur några vuxna ett par rader längre bort börjar skratta. De hoppar nästan av skratt och verkar elda på varandra hela tiden med nya kommentarer som tydligen är hysteriskt roliga, för de kiknar nästan. Hela tiden sitter de och pekar ut mot sonens grupp och verkar visa varandra de roliga objekten på isen.
Jag har musiken på i öronen så jag ser bara deras beteende ackompanjerat till Per Gessles "Silly Really". Det är helt surrealistiskt och jag känner hur min puls ökar dramatiskt, jag blir svettig av obehag samtidigt som jag försöker lugna mig genom att tänka att nej det är klart att jag missuppfattar situationen. Till slut står jag inte ut mer och slänger av mig lurarna och börjar blänga uppbragt bort mot dem samtidigt som jag lovar mig själv att slutar de inte NU så reser jag mig upp och går bort och frågar vad de gör.
Varför blir jag så upprörd över detta, undrar ni kanske?
Det handlar om respekt för andra människor. Respekten för barn ska inte skilja sig det minsta åt mot den man visar vuxna. Vi lär barn att det är fult att peka åt andra. Det gör vi därför att pekandet är obehagligt att råka ut för, det skpar alltid osäkerhet hos den som råkar ut för det; "varför pekar de på mig" undrar man ju självklart och blir osäker. När pekandet följs åt av skratt är det en uppenbar kränkande handling.
Det spelar ingen roll att man kanske inte hade något ont uppsåt, det är hur det uppfattas som är det viktiga. Jag såg de kämpande små barnen som slet och ramlade och åkte in i varandra framför mig på isen, de förtjänar bara beröm och respekt för det de gör, och barn är så sårbara för hån och skratt, deras självförtroende är ännu så bräckligt att en vuxens obetänksamma kommentarer och beteende kan ge det en allvarlig knäck.
Som tur var slapp jag agera polis, för de slutade så sakteliga med sitt pekande och asflabbande.
I'll be watching you...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar