Undervisade om konsten att läsa mellan raderna idag. Hur gör man det på ett informativt och pedagogiskt sätt, undras det kanske då? Eller någon kanske (i smyg) undrar vad f som menas med det där egentligen?
Ja, frågar man ungdomarna på högstadiet får man ganska svävande svar om vad som menas med att "läsa mellan raderna". Det finns under texten, försöker man förtydliga, "undertexten". ??? står det i deras ögon då.
Man måste ju helt enkelt ge exempel. Vi börjar med kroppsspråket. Om jag säger: "Jag känner mig så glad och lycklig just nu", tror ni på mig då? Repliken säger jag med låg och entonig stämma, mitt ansiktsuttryck gör jag slappt och jag släcker energin i mina ögon. Jag låter armarna hänga menlöst längs med kroppen. "Nej! Det gör vi inte! ropar eleverna i kör. "Du är deprimerad ju!" "Ja, men jag SA ju att jag var glad och lycklig, kan man inte lita på att det jag säger är sant?" Undrar jag naivt och fortsätter sedan lotsa dem vidare till insikten att kroppsspråket och rösten faktiskt oftast ger mer information än vad språket gör i en kommunikation. "Men varför skulle jag SÄGA att jag är glad och lycklig, om jag inte är det?" undrar jag sedan vidare. "Du vill inte att nån ska lägga sig i" föreslår en elev, "du kanske inte vågar be om hjälp eller vill inte va till besvär", säger en annan. "Du kanske inte själv fattar att det märks att du faktiskt inte är glad", börjar en elev som bryskt avbryts av en annan som med emfas menar att: "klart hon fattar, men hon vill att vi ska tycka synd om henne och fråga vad det är med henne ju!"
Efter en sådan stund sitter man lugnt och fint efter lektionen och förundras över vilka underbara vägar samtalet ibland kan ta. Det förunderliga är att man aldrig kan styra över eller veta när dessa samtal leder fram till något riktigt bra, eller när de faller platt och tillintetgjort till marken. Det kan du aldrig veta på förhand, hur väl du än förberett dig. Det är det som är varje dags utmaning och överraskning för en lärare.
Tack för idag, slut för idag.
Ja, frågar man ungdomarna på högstadiet får man ganska svävande svar om vad som menas med att "läsa mellan raderna". Det finns under texten, försöker man förtydliga, "undertexten". ??? står det i deras ögon då.
Man måste ju helt enkelt ge exempel. Vi börjar med kroppsspråket. Om jag säger: "Jag känner mig så glad och lycklig just nu", tror ni på mig då? Repliken säger jag med låg och entonig stämma, mitt ansiktsuttryck gör jag slappt och jag släcker energin i mina ögon. Jag låter armarna hänga menlöst längs med kroppen. "Nej! Det gör vi inte! ropar eleverna i kör. "Du är deprimerad ju!" "Ja, men jag SA ju att jag var glad och lycklig, kan man inte lita på att det jag säger är sant?" Undrar jag naivt och fortsätter sedan lotsa dem vidare till insikten att kroppsspråket och rösten faktiskt oftast ger mer information än vad språket gör i en kommunikation. "Men varför skulle jag SÄGA att jag är glad och lycklig, om jag inte är det?" undrar jag sedan vidare. "Du vill inte att nån ska lägga sig i" föreslår en elev, "du kanske inte vågar be om hjälp eller vill inte va till besvär", säger en annan. "Du kanske inte själv fattar att det märks att du faktiskt inte är glad", börjar en elev som bryskt avbryts av en annan som med emfas menar att: "klart hon fattar, men hon vill att vi ska tycka synd om henne och fråga vad det är med henne ju!"
Efter en sådan stund sitter man lugnt och fint efter lektionen och förundras över vilka underbara vägar samtalet ibland kan ta. Det förunderliga är att man aldrig kan styra över eller veta när dessa samtal leder fram till något riktigt bra, eller när de faller platt och tillintetgjort till marken. Det kan du aldrig veta på förhand, hur väl du än förberett dig. Det är det som är varje dags utmaning och överraskning för en lärare.
Tack för idag, slut för idag.
HEJ! En Jossan-blogg! Vad kul! Jag länkar till dig från min blogg!
SvaraRaderaKram
Najs!!! Kram kram
SvaraRadera