Haft en datorfri helg. Har inte loggat in någonstans och inte ens gett datorn en suktande blick i smyg.
Men, det är konstigt, så fort man får ett intresse som råkar uppta det minsta av just min egna tid, så blir alla så oroliga och börjar komma med hintar om att man ska akta sig så att man inte blir beroende. Jag vet att det är väldigt lätt att bli beroende av cybervärlden, det är absolut sant. Detta är något som jag för övrigt pratar mycket med mina tonåriga elever och deras föräldrar om i skolan, så där är jag helt med i ringhörnan.
Det är bara det att jag har märkt de här tendenserna till oro för hur jag prioriterar min tid förut. Är man inte orolig för att jag arbetar för mycket så är man orolig för att jag arbetar för lite. Antingen tränar jag för mycket eller för lite. Jag läser för mycket eller för lite. Jag städar för mycket eller för lite. Jag går ut och dansar för mycket eller för lite. Jag pratar med mina vänner för mycket eller för lite. Jag håller på med mina barn och deras intressen för mycket eller för lite. Jag kan faktiskt fortsätta listan ett bra tag, men jag tror ni fattar poängen.
Jag är ju ingen tonåring längre så jag borde kunna få lite tillit från dem som känner mig att jag faktiskt gör mina prioriteringar med full medvetenhet. Eller få göra mina misstag vissa perioder i fred.
Fast samtidigt inser jag ju att jag är så lycklig över att jag har familj och vänner som lägger sig i och kommer med sina råd och ber mig förklara hur jag tänker och varför jag gör som jag gör. Vid vissa tillfällen händer det ju faktiskt att man verkligen behöver hjälp.
Så tack alla ni som bryr er och fortsätter att lägga er i! Jag lovar att göra det samma! ;-)
Men, det är konstigt, så fort man får ett intresse som råkar uppta det minsta av just min egna tid, så blir alla så oroliga och börjar komma med hintar om att man ska akta sig så att man inte blir beroende. Jag vet att det är väldigt lätt att bli beroende av cybervärlden, det är absolut sant. Detta är något som jag för övrigt pratar mycket med mina tonåriga elever och deras föräldrar om i skolan, så där är jag helt med i ringhörnan.
Det är bara det att jag har märkt de här tendenserna till oro för hur jag prioriterar min tid förut. Är man inte orolig för att jag arbetar för mycket så är man orolig för att jag arbetar för lite. Antingen tränar jag för mycket eller för lite. Jag läser för mycket eller för lite. Jag städar för mycket eller för lite. Jag går ut och dansar för mycket eller för lite. Jag pratar med mina vänner för mycket eller för lite. Jag håller på med mina barn och deras intressen för mycket eller för lite. Jag kan faktiskt fortsätta listan ett bra tag, men jag tror ni fattar poängen.
Jag är ju ingen tonåring längre så jag borde kunna få lite tillit från dem som känner mig att jag faktiskt gör mina prioriteringar med full medvetenhet. Eller få göra mina misstag vissa perioder i fred.
Fast samtidigt inser jag ju att jag är så lycklig över att jag har familj och vänner som lägger sig i och kommer med sina råd och ber mig förklara hur jag tänker och varför jag gör som jag gör. Vid vissa tillfällen händer det ju faktiskt att man verkligen behöver hjälp.
Så tack alla ni som bryr er och fortsätter att lägga er i! Jag lovar att göra det samma! ;-)
Det är inte så att du har lite svårt med att göra saker och ting lite "lagom" då???
SvaraRadera